Ett halvt år.

Idag är han sex månader. Den lilla röda bebisen. Lillebror. Ett halvt år. Jag vill stoppa tiden. Det går så fort att det suger till i magen. Var dag något nytt men ändå väldigt lika. Vardag. Livet. 

Men redan ett halvt år. Fattar det inte. 

Älskar OS

Jag måste bara säga att jag ÄLSKAR OS! 

Ja, jag är medveten om kritiken inför spelen, de ryska antigaylagar och respektlösheten mot mänskliga rättigheter. Det är illa. Alltid. Inte bara nu.

Men det sportsliga; spänningen, glädjen, mångfalden, snön, sporterna, variationen, medaljerna, kärleken, vädret, prestationerna, kläderna, deltagarna, maratonsändningarna på tv och i radio, ja allt! Jag bara älskar det. 

Jag har inte tittat så här mycket på tv3 sen jag bodde i korridor när pluggade på universitetet och jag tycker ändå de gör det bra. Saknar så klart Popsen, Stig Strand, Pernilla Wiberg, Anders Blomqvist med flera på svt men Anja Pärson är ruggigt bra! 

Så jag höjer volymen på radion, ser till att iPaden är laddad, fyller på kaffetermosen, myser ner mig i soffan framför tvn och tackar bebisen och den fina svenska föräldraförsäkringen för att jag kan.  

Stockholm-Piteå

Kopiösa mängder bagage. Dubbelvagn som ska vikas ihop och packas i genomskinliga plastpåsar. En halvsvettig flygresa. Flyga med två barn varav en gallskriker halva resan är ingen promenad i parken. Tvååringen tyckte i alla fall att, citat: "det är roligt att flyga flygplan, mamma". Och tur att mormor flög med. Hade nog mer eller mindre varit en blöt fläck när vi landade i Luleå annars. Nu gick det ändå bra och vi är på plats i ett vintervackert Piteå. Det är -12 och snöar lätt. Bebisen sover, tvååringen provar skidor tillsammans med morfar och jag dricker kaffe. Och imorgon har jag tid hos naprapaten.

Novembersöndag

Det är en helt vanlig söndagseftermiddag i november i en lagomt stor stad i ett avlångt land långt upp i norr. 

Efter en kylig promenad, parklek i blek novembersol och en skinkgryta som kokat länge till middag sänker sig lugnet. Bebisen sover i min famn och pojkvännen tittar på nyheterna. Två-åringen kollar på filmer med grävskopor, traktorer, dumprar, kranbilar ja, you name it på i-Paden. På ryska. Jag tänker att det nog i alla fall inte är helt fel för språkutvecklingen. Svenska har han ju redan koll på. 

Utvilad

Alltså, jag kan verkligen vänja mig vid att sova hela natten. Sju timmar, mina vänner. S J U timmar! Det är som en dröm. Men jag är vaken. Och utvilad. 

Den här bebisen får högsta betyg i sömn.

Vårt äpple blev ett päron.

När jag flyttade till Stockholm för snart 15 år sedan förundrades jag över alla dubbelvagnar. Kunde det verkligen finnas så många tvillingar? 

Så klart fanns det inte det. När man bor i stan och får ett barn till behöver man hjälp att ha koll på det äldre barnet, (en tvååring vet inte hur hård en bil är och hur fort de kommer) eller orkar inte gå hela vägen hem från förskolan. Att kunna knäppa fast det större barnet kan vara helt avgörande för att en stressad förälder ska kunna åka buss eller handla en mjölk.

Vi uppdaterade vår iCandy Apple enkelt till en syskonvagn, iCandy Pear. En ställning, nya hjul fram och ny ligg- och sittdel. Allt klickas enkelt i, klick, klick och vips har äpplet blivit ett päron.

Plötsligt händer det

Bebisen sov hela natten. Storebror sov hela natten. Mamman och pappan sov hela natten. En riktigt bra natt helt enkelt. Och en härlig start på helgen. 

Jag firar med sy så att maskinen glöder. 

Downton Abbey-dags

Ikväll är det dags igen. Spydiga kommentarer, bedårande vackra miljöer och inspirerande kläder, intriger och rejält stiffa överläppar. Downton Abbey är tillbaka. Jag som anglofil med en förkärlek för engelskt kostymdrama borde vara glad, förväntansfull och lycklig. Men jag är istället bedrövad. Jag kommer inte kunna se. Jag missade nämligen hela säsong två. Jag var för trött. Barnet som då var nyfött envisades med att vara vaken på natten (hur orkade man?) och jag tog alla chanser till sömn. Så istället för en kväll med The Crawleys, lady Grantham och O'Brien blir det väl att kolla på när några artister äter och smörar för varandra någonstans på södra Gotland.

Fotot lånat från NBC.

Lycka är en egen i-phone

Söta, busiga, nyfikna, skrikiga, morgonpigga, glada och i-phonebesatta lilleman. Idag är det ett år sen du kom. Grattis älskade unge!

Bästa presenten var så klart en i-phone i plast från morbror.

Något slags rekord

Fredagmorgon. Klockan är snart sju och lilleman sover fortfarande. Jag har ätit frukost, läst tidningen, lyssnat på P1-morgon och vällingen står klar. Lilleman sover fortfarande. Det måste vara något slags rekord. Jag måste gå och kolla om han andas.

We call him the Destroyer

Han är en rackare på att riva ut. Mindre bra på att städa ihop.

Men en handväska med ofarligt innehåll innebar att jag kunde läsa tidningen. Alla delar.

Sista dagen

Idag är min sista föräldralediga dag. På måndag kör vi. Men idag kommer jag snusa lilleman i nacken, ligga på golvet och kasta en tennisboll, lägga pussel och läsa boken om lantbruksgården om och om igen.

Det är bara att Carpe Diem, liksom

Vi stiger upp tidigt, tidigt. Som vanligt har klockan inte hunnit bli sex. Jag dricker starkt kaffe och du välling. Jag tänker lite sarkastiskt att det tur att man har barn så att man kommer upp och kan ta vara på dagen. Barn=Carpe diem, liksom.

Vi går och hämtar tidningen i våra pyjamaser. Ingen annan är uppe. Solen är redan varm och det doftar hav och tall. Jag plockar smultron och du grimaserar åt några du får som är sura. Men så får du ett sött som smakar som smultron ska smaka och ditt ansikte spricker upp i ett stort leende. Sen klipper du med ögonlocken och sover djupt innan vi hunnit hem igen. Jag älskar dessa tidiga sommarmornar.

Mysig morgon

Ännu en mysig morgon. Och tidig. Tur att jag har sällskap av en morgonpigg son och en gammal trotjänare.

När man stiger upp strax efter fem är kaffet ens bästa vän.

Vecka 27 i bilder

Hjärterus

Jag är en rätt lugn person (jag är ju norrlänning). Och lyckas för det mesta ha en cool attityd men det finns vissa saker som får hjärtat att slå extra fort. Som när lilleman reser sig mot allt som verkar stadigt (stolar, bord, papperspåsar) eller envisas med att stå i sängen då rusar det i hjärtat. Av den där föräldra-jag-måste-beskydda-dig-till-jag-dör-känslan och av stolthet. Tänk, lilleman är inte längre en bebis, utan liten pojke som snart har åtta tänder, sover hela natten och står upp. Herregud, vad det går fort.

Tidig morgon

Fördelen med att vara uppe tidigt är att ha soluppgången för sig själv.

Lilleman och jag på promenad 0550. Lokal tid. Svensk tid 0450.

Det blir en lång dag.

Lördag-hela-veckan-sommar

Sommar vid Torneträsk.

Idag slutar en fas och en annan tar vid. Egentligen är det väl så varje dag men idag är speciell. Det är min sista dag som föräldraledig. Som ensam föräldraledig. Idag jobbar pojkvännen sin sista dag. Imorgon och tre månader framöver är vi två föräldrar hemma. Vilken lyx, vilket privilegium, vilken underbar sommar!

Men det är med lite vemod jag inser att den här tiden är förbi. Den första föräldraledigheten. I snart åtta månader har lilleman och jag hängt varje dag. Vi har fått våra rutiner, brutit våra rutiner, varit uttråkade, ibland frustrerade men allt som oftast bara njutit och varit galet nöjda. Men nu är det pojkvännens tur att vara hemma. (För tur är vad det är. Det är en enorm förmån att få vara hemma med sitt barn.) I september börjar jag jobba och jag ser fram emot det. Det ska bli kul att vara vuxen utan vagn igen.

Men först en lång lördag-hela-veckan sommar.

Det lilla krypet - eller i kräftans tid

Det har varit på gång ett tag. Det har ålats och hasats fram över golvet. Frustrationen har varit stor och ibland har man dragit sig fram med handflator och ren vilja. Men idag lossnade det och det lilla krypet kröp. Eller kröp och kröp. Han tar sig fram. På nått märkligt sätt, inte helt olikt en kräfta. Målinriktat och snabbt.

Drömmen om en bok i solstolen känns plötsligt väldigt avlägsen. Men paraplydrinkarna får man väl ta med i barnpoolen?

Jungfrufärd för sorken

Lilleman är redan en hyfsat berest kille. Han har flugit, åkt tåg, bil, buss och till och med spårvagn. Han har varit på Lidingö, i Piteå, Luleå, Kiruna, Abisko, Riksgränsen och till och med i Norge. Men ännu har han inte satt sin fot (bildligt talat, han går inte ännu) på Gotland. Idag tar vi båten över till öjn.

"Sorken* ska få se var han kommer ifrån" som pojkvännen sa igår.

I stugan står lillemans säng redan bäddad och vi har utemöbler att ta fram, hängmattor att hänga upp, grill att inviga och en stugsommar att förbereda inför.

*För alla norrländska läsare och er andra icke ö-bor är sork ett gotländskt ord för pojke.