Stranden i Rio

Du vet att du är småbarnsförälder (med sömnbrist) när du säger Copacabanana om stranden i OS-staden Rio. 

Älskar OS

Jag måste bara säga att jag ÄLSKAR OS! 

Ja, jag är medveten om kritiken inför spelen, de ryska antigaylagar och respektlösheten mot mänskliga rättigheter. Det är illa. Alltid. Inte bara nu.

Men det sportsliga; spänningen, glädjen, mångfalden, snön, sporterna, variationen, medaljerna, kärleken, vädret, prestationerna, kläderna, deltagarna, maratonsändningarna på tv och i radio, ja allt! Jag bara älskar det. 

Jag har inte tittat så här mycket på tv3 sen jag bodde i korridor när pluggade på universitetet och jag tycker ändå de gör det bra. Saknar så klart Popsen, Stig Strand, Pernilla Wiberg, Anders Blomqvist med flera på svt men Anja Pärson är ruggigt bra! 

Så jag höjer volymen på radion, ser till att iPaden är laddad, fyller på kaffetermosen, myser ner mig i soffan framför tvn och tackar bebisen och den fina svenska föräldraförsäkringen för att jag kan.  

Inget OS i Svt

Besvikelsen när det går upp för mig att det inte är Svt som kommer sända OS i Sotji. 

Enorm. 

Ingen Vinterstudio, ingen Stig Strand och ingen Andre Pops. 

Men, men det kan nog bli bra ändå. (Försöker ha en positiv inställning för barnens skull.) 

100 dagar kvar

Idag är det 100 dagar kvar till OS i Sotji. Jag ser fram emot alpint, längd, curling, skidskytte och ishockey. Bland annat. Jag tänkte också se konståkning, rodel, skridsko och snowbord. Gärna nagelbitande spänning, oväntade prestationer och ett gäng medaljer. Som föräldraledig bänkar jag mig i soffan med en termos kaffe, fjärrkontrollen, mobilen och amningskudden.

100 dagar kvar

Idag är det 100 dagar kvar till OS i London. Jag firade med att vara på gymmet redan 0630. Ett snabbt pass med fokus på axlar och postgravidmage (plankan, plankan, plankan) innan pojkvännen drog till jobbet.

Nu laddar jag med kaffe inför ett efterlängtat frisörbesök i eftermiddag. Äntligen ska jag få lite fason på mitt postgravida hår. Det lilla som är kvar, för det stora håravfallet har startat. Och faller det inte av av sig själv hjälper lilleman gärna till. Så fort han får chansen tar han tag och med följer stora testar av mitt hår.

Förhoppningsvis har en del växt ut när OS startar. Det har ju 100 dagar på sig.

Tack Anja!

Bild lånad från Sydsvenskan.se

Anja Pärson slutar. Efter den här säsongen lägger hon tävlingsskidorna på hyllan.

Tack för underhållningen. Tack för alla spännande sekunder och hundradelar i soffan. Tack för alla VM- och OS-medaljer och alla fina åk. Tack för OS-upplevelsen när jag var på plats i Torino 2006. Tack för alla oförglömliga ögonblick och en lång karriär. Tack för inspiration och skidglädje. Tack för århundradets bragd med OS-bronset efter kraschen i Vancouver!

Tack Anja!

Årets bragd och årets prestation

Svenska Dagbladets jury och Idrottsgalejuryn till trots, årets bragd och årets prestation gjorde Anja Pärson i OS i Whistler förra året.

När hon efter den våldsamma kraschen i störtloppet, då jag och alla andra höll andan för att hon skulle resa sig och kunna stå på benen igen, dagen efter ställer sig i samma startkur och kör samma störtlopp i samma backe. En enorm prestation och en stor bragd.

Att hon dessutom vann bronset i kombinationen är en bonus.

En perfekt lördag

En perfekt lördag börjar med att jag vaknar och det är vitt ute. Det har snöat under natten och trots att det är tidigt är det ljust, tack vare snön. Jag läser tidningen i sängen och äter en lång frukost. Lyxar med den ekologiska franska äppeljuicen från Årstiderna som smakar varm sensommar och gör mig redo för Vinterstudiopremiären. Åh, vad jag har längtat efter André Pops, Jonas Karlsson, Anders Blomqvist, Jacob Hård, Markus Hellner, Anna Haag och Charlotte Kalla. Och vilken premiär! Programmet börjar med en återblick till OS i Vancouver och redan efter fem minuter sitter jag med tårar i ögonen. Charlotte Kalla levererar och blir tvåa och jag kör ett pass i gymmet. En tur till Västermalmsgallerian och sedan en skön eftermiddag med senaste Elle, Sköna Hem, Fokus och en kopp kaffe i soffan. Ikväll middag hos vänner i Tyresö och förmodligen somnar jag gott. Helt enkelt en perfekt lördag.

Vardagsinsikt

Jag sitter vid köksbordet, kollar min mejl och äter keso direkt ur burken. Och precis då inser jag, med fasa, att jag nog aldrig blir olympisk mästare i något.

Egentligen borde jag skippa ordet nog. Men jag kan liksom inte förmå mig att radera det. Som om det ändå finns ett litet, litet hopp någonstans.

Sveriges Piff och Puff och Trollkarlen från OS

OS hänger på sista versen. Det är snart över. Slut, finito, over. Det kommer att bli tomt, ödsligt och tråkigt. Men än är det lite kvar. Jag kommer njuta de sista timmarna med femmilen och hockeyfinalen. Så medan Anders Södergren, Markus Hellner och de andra stakar upp och ner bland de höga granarna i Whistler tänker jag tillbaka på de senaste två veckorna och gör en sammanfattning.

Roligast: Svts uppvärmning på webben 15 minuter innan tv-sändningarna. Stundtals sjukt roligt.
Gladast: Kalla och Haag, Sveriges Piff och Puff, efter silvret.
Rördast: Elofsson när svenskarna lagkörde och Markus Hellner tog guld och Johan Olsson brons.
Snyggaste dräkter: Kanada
Fulast mössa: Smegun på priscermonin efter Kallas guld på 10 km i fristil.
Tråkigast: Den georgiska bobåkaren som förolyckades den första dagen.
Mest oväntade medalj: Björn Ferry.
Häftigaste tv-sporterna: Skidskytte (så klart) och ski-cross.
Bästa citat: Johan Olsson: "Jag är skidåkare inte orienterare" efter att ha åkt fel på upploppet.
Snöpligaste förlusten: Hockeyherrarnas förlust mot Slovakien.
Bästa prestation: Anja Pärsons brons i kombinationen efter kraschen i störtloppet dagen innan. Magiskt! Pärson är trollkarlen från OS.
Mest välförtjänte medaljören: Anders Södergren (för lång och trogen tjänst).
Snyggast: Steve Yzerman, Kanadas general manager i hockey.
Längst från medalj: Storslalomåkaren från Pakistan som kom ner, på tre år gamla skidor, 45 sekunder efter vinnaren.
Flest t-shirt- och kavajkombinationer: André Pops
Årets åk: André Myhrers andra åk i slalomen som gav honom en bronsmedalj.
Bästa reprisen: Curlingdamernas andra OS-guld.

Nedräkningen till OS i Sotji har börjat. Mindre än fyra år kvar...

OS - de udda sporternas spel

Under OS får också de mer udda sporterna uppmärksamhet. Som nordisk kombination. Alltså backhoppning och längdåkning. Man ska inte bara åka fort man ska hoppa långt också. Alltså backhoppning och längdåkning. En aning udda. Jag vet att den är gammal och har anor från 1800-talet men det känns ändå helt ologisk.

Varför inte göra det ännu lite mer spännande och lägga till ett moment. Släng på ett gevär på ryggen och lägg på ett par skjutningar. Nordisk skidskyttekombination.

Och tänk om man inte fick byta skidor. Skulle du hellre hoppa backhoppning i längdskidor eller åka längd med backhoppningsskidor?

Om att knarka OS

OS är en drog. Ju mer jag tittar ju mer vill jag ha. Ju fler medaljer vi vinner desto fler vill jag ha. Jag ser allt: ski-cross, short-track, hockey, curling, störtlopp, längdskidor och skidskytte. Jag ser även snow-board, konståkning och backhoppning. Jag ser svenskarna vinna gång på gång. Jag ser alla repriser. Jag ser André Pops och Jonas Karlssons analyser. Det enda kruxet är att jag är mer kvällstrött än en koala. Men försöker kompensera med att lyssna på radion. Eller rättare sagt den står på medan jag sover och jag ställer klockan och kliver upp tidigt.

Jag läser tidningar, håller mig uppdaterad på webben, i min iPhone och följer OS-tweetar på Twitter. Under två veckor är OS en livsstil och en kompis jag inte kan vara utan. Jag fasar över dagen då det är över och jag måste börja med avvänjningen.

Kalla, Ferry och Pärson?

Kalla och Ferry. I OS i Vancouver ska det ska man ha ett efternamn med fem bokstäver för ta guld. Betyder det här att det är dags för Kling, Zidek, Lewén också? Inte mig emot så länge det är en svensk som vinner. Dessutom har vi ju två Sedin:are i herrhockeyn plus Oduya och Modin och en Holst och en Myrén i damhockeyn. Hoppas att Pärson är undantaget som bekräftar regeln.

För ikväll håller jag tummarna för Anja Pärson som ska köra störtlopp. För fyra år sedan var jag på plats på läktaren i San Sicario uppe i bergen utanför Turin just när Anja Pärson körde till sig ett OS-brons. På storbildsskärmen ser vi hur hon precis innan mål korsar skidorna och alla håller andan. I 100 km/h är det ett misstag man inte vill göra. Men Anja reder ut det och kör i mål som trea. Ett underbart härligt minne. Tack Anja och lycka till ikväll!

Från frisk till sjuk på 10 minuter

I söndags, precis innan middagen, började jag känna mig lite konstig. Jag trodde att det var för att jag var hungrig. Men när jag började äta vår alla hjärtans dag middag med älgkalvfile, rösti och b-sås (pojkvännen och jag kände att vi måste fira på nått sätt) hade jag ingen aptit. Sen gick det snabbt. Från frisk till rejält magsjuk på 10 minuter. Antingen reagerade min mage mot kärlekshetsen på hjärtdagen eller så var det den grillade korven jag köpte av en rolig gubbe ute på isen vid Norr Mälarstrand.

Det finns inga fördelar med att ha magsjuka. Fast jag är grymt glad över att det är OS. Aldrig har jag sovit så gott till konståkning som jag gjorde igår eftermiddag.

Bland filttossor, Lovikkavantar och Lapphandskar

Jag minns hur det kunde ta timmar för min kompis Fia och mig att gå hem från skolan när vi var så där 10-11 år i mitten på 80-talet. Vi halkade runt i våra filttossor (tovade ullskor som var extremt varma och extremt hala, jag hade ett par röda och jag grät när jag växte ur dem), Lovikkavantar och täckbyxor. Vi låg bakom de höga plogkarmarna och väntade på plogen. Det var så härligt när snön sprutade över oss. Farligt, ja visst men så himla roligt! Eller så låg vi på rygg och tittade på stjärnorna eller följde norrskenet om det var riktigt kallt. Jag minns den kalla, friska luften, bra sparkföre, snöklimparna som bildades på vantarnas två små snören och hur gott det var med limpmackor när man kom hem. Jag älskade vintern då och jag älskar vintern nu.

Jag är en vinterfanatiker. Jag älskar snön och jag trivs utmärkt när det är minusgrader. Jag har inget emot att klä mig i dunjacka och fleecekalsonger. Jag myser när lapphandskarna* faller från himlen och när snön yr och man får borsta av sig när man kommer in.

I onsdags var en sådan dag härligt vinterdag här i Stockholm. Snöstorm, höga plogkarmar (med Stockholmsmått mätt), trafikkaos och alldeles underbart. Perfekt tajming ett par dagar innan jul så att den riktiga julstämningen infinner sig. Nu njuter jag av kunna titta ut på en balkong där snön ligger i drivor, betongflodhästen Viking är helt begravd och julstjärnans ljus från fönstret gnistrar i snön. Vinterstudion är på, jag har tänt några ljus och dricker mitt morgonkaffe.


*Lapphandskar är riktigt stora snöflingor.