Ätklara gurkor och det norrbottniska kvällsljuset

 Lyckan när man får hänga med morfar till växthuset och hämta en egen gurka. 

Pite levererar allt från magiskt ljus till ätklara gurkor. Jag blir lika fascinerad av det norrbottniska sommarljuset varje gång jag kommer hem. Det är som att jag glömt bort hur vacker det kan vara en kväll i juli. Han som snart är fem är, så klart, också imponerad.

Vägen tillbaka

Torneälv vid Jukkasjärvi

Vi har startat vår väg tillbaka. Igår lämnade vi ett regnigt och sju plussgrader varmt (eller kallt) Abisko. Jag är fulltankad med norrbottnisk mat och fjälluft. Nu ser jag fram emot soliga stranddagar, sensommarvärme och några veckors ö-liv. Först stopp vid Norrlands riviera.

Kongruens what?

För er som vill förstå en norrbottning bättre vill jag rekommendera inlägget Norrbottninskan - omystiska dialekter nr 3 på Språkkonsulternas blogg, Pratbubblor. Min pappa är Kalixbo, mamma är från Haparanda, jag är född i Luleå men uppvuxen i Piteå. Det borde väl göra mig till en medelsnabbpratare.

Jag är inte riktigt miss grammatik och kör mer på känsla när jag skriver så jag var tvungen att googla kongruensböjning. Och jag måste erkänna att jag inte är helt med trots Wikipedias förklaring. Men eftersom vi norrbottningar inte alltid använder detta kanske det inte är hela världen.

Det dialektala dilemmat

Det är härligt med dialekter. Ibland förstår jag inte alls den diftongpratande pojkvännen men för det mesta kan vi kommunicera rätt bra och gotlänskan är ju så charmig. Men hur vi pratar och använder vissa ord skiljer sig enormt beroende på var i landet vi är ifrån. Och det kan bli fel. Riktigt fel. Jag blir extra påmind om detta nu när jag är i Piteå. Här heter vissa saker något annat. Man säger remidjen om bestick och nalta om något och så vidare.

Lilleman kämpar på med nappen. Det vill sig inte riktigt. Han suger på bra men den bara ploppar ut och han blir frustrerad. I Norrbotten säger alla tutten om nappen. Det gjorde jag också tills någon upplyste mig om att i Stockholm är tutten något helt annat. Som sagt det kan bli fel. Riktigt fel.

Bland filttossor, Lovikkavantar och Lapphandskar

Jag minns hur det kunde ta timmar för min kompis Fia och mig att gå hem från skolan när vi var så där 10-11 år i mitten på 80-talet. Vi halkade runt i våra filttossor (tovade ullskor som var extremt varma och extremt hala, jag hade ett par röda och jag grät när jag växte ur dem), Lovikkavantar och täckbyxor. Vi låg bakom de höga plogkarmarna och väntade på plogen. Det var så härligt när snön sprutade över oss. Farligt, ja visst men så himla roligt! Eller så låg vi på rygg och tittade på stjärnorna eller följde norrskenet om det var riktigt kallt. Jag minns den kalla, friska luften, bra sparkföre, snöklimparna som bildades på vantarnas två små snören och hur gott det var med limpmackor när man kom hem. Jag älskade vintern då och jag älskar vintern nu.

Jag är en vinterfanatiker. Jag älskar snön och jag trivs utmärkt när det är minusgrader. Jag har inget emot att klä mig i dunjacka och fleecekalsonger. Jag myser när lapphandskarna* faller från himlen och när snön yr och man får borsta av sig när man kommer in.

I onsdags var en sådan dag härligt vinterdag här i Stockholm. Snöstorm, höga plogkarmar (med Stockholmsmått mätt), trafikkaos och alldeles underbart. Perfekt tajming ett par dagar innan jul så att den riktiga julstämningen infinner sig. Nu njuter jag av kunna titta ut på en balkong där snön ligger i drivor, betongflodhästen Viking är helt begravd och julstjärnans ljus från fönstret gnistrar i snön. Vinterstudion är på, jag har tänt några ljus och dricker mitt morgonkaffe.


*Lapphandskar är riktigt stora snöflingor.

Vårt svenska kulturarv?

Bilden är hämtad från Naturfoto

När jag var liten hemma i Norrbotten var just Norrbotten inget eget landskap utan tillhörde Västerbotten. (Eget landskap blev Norrbotten 1995, då man fick ett landskapsvapen i riksheraldikern.) Då som nu var mjölkpaketen en bra informationskanal. Så att Rubus Articus eller Åkerbärsblomman är Norrbottens landskapsblomma visste jag säkert redan vid 6-års ålder och att Lavskrikan är landskapsdjuret lärde jag mig nog på lågstadiet. Idag lärde jag mig via en annan bra informationskanal, Svenska Dagbladet, att Norrbottens landskapsäpple är Silva (helt ny kunskap för mig), landskapsmossan är Gul parasollmossa (en svag minnesbild från Mulleskolan träder fram) och att landskapsämnet är järn vilket egentligen inte är någon nyhet. Men att det finns ett särskilt landskapsämne är det. Absolut.

Men landskapen verkar vara på uppgång, för förutom SvD:s dubbeluppslag i dagens tidning har Svt:s Mitt i naturen åkt runt i Sverige på landskapsturné, filmat och försökt filma landskapsdjuren. Ett roligt och spännande inslag för oss som gillar onödigt vetande och gärna glänser när TP och andra kunskapsspel plockas fram. För egentligen, hur viktigt är det att veta att Braxen är Södermanlands landskapsfisk, att Hagtornsfjärilen är Gästrikslands landskapsinsekt och att Fårtickan är Medelpads landskapssvamp? Eller är det här vårt svenska kulturarv?

Snö till lucia!

Jag önskade mig snö till lucia. Och snö, det fick jag!