Omslagspojkar

Kommer ni ihåg hemma-hos-plåtningen för några veckor sedan? Nå, här är resultatet. Två av familjens medlemmar lagandes mat på omslaget till JMs kundtidning Entre. Hepp!

I dagens Expressen - eller fem sekunder i rampljuset

Det är tur att jag har en statsvetenskaplig examen att luta mig mot när Expressen ber mig göra en en-menings-analys av Löfven-effekten. Apropå nyheten att Stefan Löfven nästan har lika stort förtroende som Fredrik Reinfeldt. (Jag visste att mina fem års studier en dag skulle betala sig). Tur också att jag la några minuter på smink innan jag gick hemifrån. Det är inte alltid det hinns med, om jag säger så.

Sidan 9 i Expressen idag, den 13 mars 2012.

Ordningen återställd

Sådär ja, nu har jag det tjocka höstnumret av Elle och årets trendbibel i min hand. Imorgon ska jag på höstmodevisning på det stora varuhuset. Ordningen är återställd och jag har rätt fokus.

Fokusförflyttning?

Jag fick inte det efterlängtade höstnumret av Elle förra veckan. Kanske har jag glömt att betala prenumerationen? I går blev jag medlem i IKEA Family.

Undrar om det är en omedveten förflyttning av fokus?

Lyckönskningar från Pampers

Ibland känns annonser direkt riktade till en själv.

Från dagens Svenska Dagbladet.

Eller kan det var så att annonsen riktar sig till några andra som outade sin graviditet nyss?

Besök i den riktiga tidningsvärlden

Jag går eller åker förbi varje dag. Det är ett av de högsta husen i stan. Varje minut byts bokstäverna från Dagens Nyheter till Expressen men jag har aldrig varit där.

Igår gick hela Poppiusklassen på studiebesök. Vi fick en glimt av hur man gör en tidning och hur en dag ser ut för en kvällstidningsreporter. Det här skrivbordet var i alla fall tomt så när som på alla tidningar.

Missuppfattning

Jag som alltid har trott att det hetat Industrivärlden alltså med ett l istället för Industrivärden. Och efter att jag läst förra veckans artikel om sfären i Fokus tycker jag det är ett mer passande namn.

Ett års skärpa

Jag är så glad över min tidiga julklapp. Nu kan jag se fram emot ett års skärpa med tidningen Fokus. Varje fredag kommer jag att kunna sjunka ner i fåtöljen och fördjupa mig i veckans händelser, få politiska analyser, artiklar med intressanta vinklingar, personporträtt och allt med en opretentiös, fräsch och modern twist.

Tack tomten!

Minus 8 grader den 8e december

Den 8e december 2010 är det en vacker morgon. Några av solens strålar orkar sig upp över horisonten och termometern på min iPhone visar minus 8 grader. På väg till jobbet halkar jag i den hala frysta saltblandningen som numer täcker Stockholms trottoarer. Jag svettas lite i min dunkappa från Monclere och är glad över att mina North Face kängor är varma, sköna (inga skavsår här inte) och helt vattentäta.

Men så står han där igen utanför Systembolaget på Vasagatan med huvan tätt ihopdragen över ansiktet för att på nått sätt behålla värmen innanför. Han lyfter ett ben i taget som man gör när man fryser och håller fram sina tidningar. Igår gick jag bara förbi, jag skyllde på att jag inte hade några kontanter. Idag stannar jag först till vid bankomaten och tar ut pengar.

Jag vet inte om det är mitt dåliga samvete för att jag har det så bra att jag kan gå svettig (tack vare min Monclere) från bussen till mitt varma kontor eller för att jag igår bara gick förbi men istället för att köpa ett ex av Situation Stockholm köper jag två. Tidningen kostar 40 kronor varav hälften går till säljaren. Det ger honom 40 kronor.

40 kronor. Hur långt räcker det när det är december och termometern visar minus 8 grader?

Skidsug

Och så slår det till. Helt oförberett och oväntat. Nåja, inte helt oväntat eftersom det är oktober och det börjar dra ihop sig till vinter. Men ändå, jag var inte beredd på att det stora skidsuget skulle komma nu. Jag åker ju till NYC om några dagar. Men paradiset lockar och den starka längtan efter snö, skidor och fleeceunderstället tar mig boktavligen på sängen när jag läser artikeln i Dagens Nyheter om paradiset - Riksgränsen.

Från Riksgränsen är det ju dessutom väldigt nära till fjällstugan i Abisko. Läs mer om fjällstugelivet och paradiset.

Det hänger på händerna

Jag får Dagens Industri gratis i tre veckor. DI är mycket fondtabeller, börskurser och medelålders män i svarta kostymer. Men det är en bra tidning om man vill hänga med. Och varje fredag får man DI weekend som är lite mindre börskurser och mer livsstilsartiklar. I gårdagens tidning läser jag en intervju med Tommy Lindström, fd chef för Rikskriminalen. Ett mittuppslag med en stor bild på en man med skinnjacka och grånande tinningar. Jag lägger märke till hans händer. En äldre persons händer. De är rynkiga med åldersfläckar och de verkar vara en aning torra. Det får mig att tänka på händer och händernas betydelse för livet.

Det är med dina händer du tar dig fram. Innan du kan gå kryper du med hjälp av dina händer. Du äter och dricker med dina händer. Jo, självklart går det att leva utan händer men vi som har dem använder dem konstant. Du kan använda dem en i taget eller båda samtidigt. Vi skyddar oss och vi älskar med våra händer. Vi säger hej genom att skaka hand. Det första ett nyfött barn känner är ett par händer. När vi säger vila i frid lägger vi en blomma på en kista eller vid en gravsten med, just det, antingen vänster eller höger hand. Vi lär oss skriva med våra händer och imorgon kommer du att använda dina händer när du plockar fram röstkortet, klistrar igen kuvertet och lämnar in din röst. En hand säger mer än tusen ord. Tänk bara hur skönt det känns när någon lägger sin hand på din axel.

En kompis skrev på Facebook att sonen 2,5 månad blivit glad över att nyss upptäckt sin vänsterhand och spekulerade i hur glad han skulle bli när han upptäckte sin högra.

Mina händer är små och mjuka men de står upp för mig. De hjälper mig och gör allt jag ber dem om utan att klaga. Vad som än "händer" finns de där. Jag är dålig på att ge mina händer uppskattning. De underlättar mitt liv enormt och jag skulle verkligen sakna dem om de var borta.

Så tack underbara händer! Tack för att ni finns! Nu får ni hjälpa mig att lösa melodikrysset.

Drar mitt strå till stacken

Jag tycker det är jobbigt att se hur oljan sprider sig på ett område stort som ett litet land i Mexikanska golfen. Det gör ont i mig när jag ser oljedränkta fåglar och oljebrunt vatten som klibbar fast på allt och kletar ut sig på stränderna. Men nu kan jag faktiskt hjälpa till att sanera oljan. Det är bara att samla ihop mina hårstrån, och tro mig jag släpper otroligt mycket hår, och skicka till organisationen Matter of Trust. Där samlar man in håret och lägger det i stora korvar. Varje hårstrå absorberar oljan och korvar med över 200 ton hår hjälper redan nu till att sanera vattnet utanför Mississippis kust. Men mer hår behövs. Så jag rensar borstar, kammar och kanske avloppet (nej, där går nog gränsen) och skickar over there.

Jag drar, så att säga, mitt strå till stacken.

Är det ok att flirta på gymmet?

Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling träffades på gymmet. Jag blev för ett par år sedan uppraggad av en skadad hockeyspelare på ett gym i Luleå när jag rehabtränade efter min korsbandsskada. När jag pluggade i Umeå kunde det hända att jag släpade mig till IKSU hur trött jag än var för jag visste att han med stort H (just då) alltid gick på cirkelträningen på torsdagar. Gymmet är ett bra ställe att träffas på.

Vad tycker du? Är det ok att flirta på gymmet? På Piggelino.se kan du gå in och rösta.

Och pojkvännen och jag vi träffades på ett bröllop i Varberg. Också ett mycket bra ställe att träffas på.

Update: DN skriver idag (10/5-10) om hur du kan öka dina chanser att träffa någon genom att gå till gymmet.

I väntan på en god bok

En annan fördel med att vara hemma är att jag har massor med tid till att läsa böcker. Jag älskar att läsa och söker jämnt efter böcker som gör att jag glömmer tid och rum. Just nu väntar jag på ett gäng som jag beställt på nätet.

Jag fick äntligen tag på Torbjörn Nilssons bok De omänskliga och väntar med spänning på att få gotta mig i de politiska intrigerna som han beskriver i sin bok. Läs Fredrik Sjöbergs recension på SvD:s hemsida.

Ska man äta en semla ska det vara den bästa

Jag är inte så förtjust i semlor. Det är en stabbig bulle, med mandelmassa och vispad grädde. Jag gillar inte mandelmassa eller vispad grädde. Bullen kan jag lika gärna vara utan. En semla gör varken till eller från för mig. Visst har jag ätit dem, mest av tradition och pliktskyldighet när någon har bjudit. Fettisdagen är ett trevligt avbrott i februaris gråmulenhet. Men inte har jag njutit särskilt mycket. Till jag åt semlornas semla. Lux dessert och choklad gör stans bästa semlor. Det tycker TV4:s Lasse Bengtsson*, det tycker DNs På stan och det tycker jag. Så idag var det dags igen. Årets första, bästa och förmodligen enda semla. En perfekt blandning av stabbig men ändå fluffig bulle, mandelmassa på katalansk mandel och nyvispad grädde.

*Förra året vid den här tiden kom Lasse Bengtsson in på Lux när jag var där. Han ville ha en av stans bästa semlor. Jag skulle köpa surdegsbröd men inspirerades och köpte också varsin semla till pojkvännen och mig. Vilken hit! Semlan var bland det godaste jag ätit.

Fjällstuga är ett miljonklipp*

Plötsligt händer det!

Jag läser Dagens Nyheter, fastnar på en rubrik, spritter till och blir glad. Jag visste det! När man minst anar det så händer det. Fjällstugan är en bra kapitalplacering! Det är en liten detalj att det nu inte är mitt kapital som är placerat i fjällstugan utan föräldrarnas. Men så småningom blir det väl mitt, hoppas jag.

I artikeln läser jag att en fjällstuga i snitt har stigit med 153 procent sedan 1991. En annan detalj är att studien bygger på stugor i Sälen. Men varför vara så petnoga? Man ska ju vara glad åt det lilla. Och idag är jag glad åt fjällstugans prisutveckling.

*"Fjällstuga är ett miljonklipp" var papperstidningens rubrik.

Lycka!

För några år sedan, en helt vanlig tisdag tror jag att det var, kom en kollega helt plötsligt in på mitt rum på jobbet och frågade om jag var lycklig? Jag blev helt överrumplad och en aning förödmjukad. Jag hade aldrig funderat över det, gick direkt i försvarsställning och svarade något i stil med: ”Vad menar du? Klart jag är lycklig. Varför skulle jag inte vara det?”

Norrmännen är bland de lyckligaste i världen. Det har nått med hälsa, olja, utbildning och fjäll att göra. Danskarna är också rätt lyckliga och jag tror att vi svenskar kan räkna oss till den övre skalan av lyckliga länder. Jag tror att finnarna och isländarna är lite mindre lyckliga men har egentligen inga belägg för det. Men just nu pratas det om mycket om lycka. Min helt egna teori om detta är att vi behöver något positivt att hänga upp oss vid nu när det är höst, vi går mot mörkret och vintern och många människor känner depressionen komma smygande.

Överallt handlar det om lycka. Det ges ut en mängd böcker bland annat har Johan Norberg kommit med boken Den eviga matchen om lyckan. (Jag har inte läst den ännu men har beställt den och väntar på att den ska komma med posten.) För ett tag sedan tog SVT-programmet Go’ kväll upp ämnet lycka och vad som gör människor lyckliga. I senaste numret av både Damernas Värld och Elle tar man upp lycka. Det är många som försöker förstå sig på det där med lycka. Men vad är egentligen lycka? Vad innebär att vara lycklig?

Kan man bli lycklig över något bara för att det är exklusivt och dyrt? Är det lycka jag känner när jag öppnar påsen från butiken på fina gatan och tar fram väskan i lenaste skinn? Eller är lycka bara det jag känner när jag står där högst upp på berget med mina skidor och ser ut över ospårad nysnö? Är det rent av lycka jag känner när jag äter min välförtjänta banan efter ett hårt träningspass? Eller måste det handla om familj och vänner? En liten hand som trycker en större hand? Är kärlek – lycka? Jag vet inte.

Jag vet bara att jag ibland känner jag mig så lycklig och att ofta hänger känslan ihop med tacksamhet. Jag är glad över det jag har, är och det jag har möjlighet att göra. Glad och tacksam över att jag kan köpa den där väskan jag suktat efter i flera år, att jag kan göra den där resan till andra sidan jorden och få sol mitt i vintern, att jag får en god nattpuss varje kväll, att jag har så nära till jobbet att jag kan cykla, att jag när helst jag vill kan ta en paus och bara koppla av i min egen sommarstuga, att jag bor så att jag ser Mälaren varje dag och att jag har vänner jag kan ringa mitt i natten om det behövs, Så, är lycka – möjligheter? Kanske. Det har nått med hälsa, utbildning, fjäll och förmodlingen ekonomi att göra. Eller så är lycka bara en underbart söt hund med namnet Lycka.

Kelpien "Lycka" är min kusins. Du kan läsa mer om henne på Annas blogg:

Kommentera mera!

Idag var jag på ett seminarium om hur tekniken förändrar politiken som arrangerades av tidningen Fokus. Internet, sociala medier och möjligheten att nå 1000-tals människor genom ett par knapptryckningar. Det pratades om Obamas kampanj (of course), Carl Bildts blogg och Piratpartiets sätt att skaffa väljare. Publiken lyssnade, diskuterade, twittrade och bloggade. Allt på samma gång. Och jag lärde mig att en blogg bara är ett socialt media om bloggaren svarar på kommentarer så att det blir som ett samtal. Jag ser mig själv som en social person så sätt igång och kommentera! Jag lovar att svara på allt.

London Calling!

När jag var i London förra helgen rustade stan för London Fashion Week (LFW) som startar idag. För mig är London just mode men också inspiration. När jag kom till stan första gången som 19-åring öppnade London mina modeögon. High Street Kensington var något helt annat än gågatan i Pite, Oxford Street ljusår från Drottninggatan i Stockholm och Selfridges&Co slår NK med hästlängder. Ingen annanstans blir jag så inspirerad som på gatorna i London. Det är ett myller av stilar och människor. Pulsen är hög, trenderna märks först här och varje dag öppnar nya coola butiker.

Därför återkommer jag hela tiden till London. När jag kommer hem får min garderob nytt liv. Och det är inte bara att jag shoppat nya saker utan jag har fått massor med idéer för nya kombinationer av kläder som jag redan har. I London finns också utmärka förebilder för min Queen Elisabeth-stil. UPDATE: I Vouge heter stilen English Heritage, låter lite coolare.

Den största inspirationskällan är Liberty. Jag kan gå i timmar och titta på alla vackra saker i det urgamla varuhuset. Jag älskar deras kaxiga stilsäkerhet att kombinera klassiskt med ny design och avsluta med en galen twist. Här kan jag titta och känna på Vivienne Westwoods väskor, beundra Hermes-skarfer med Libertys berömda mönster och köpa svindyra franska doftljus. Vilket jag naturligtvis gör.

Skor och handväskor har de i massor på Liberty. Även som här i choklad.

När jag är i England passar jag också alltid på att köpa ett gäng modetidningar. I oktobernumret av brittiska Elle har Londons Mayor Boris Johnson med anledning av att LFW firar 25 års-jubileum skrivit ledaren. En man som, enligt honom själv, kontinuerligt blir framröstad som den sämst klädde mannen. När får vi ses finansborgarrådet Sten Nordin skriva ledaren i svenska Elle?

Döden, döden, döden!

Det är inte bara Michael Jackson som är död. Igår nåddes vi av nyheten att Patrick "Dirty Dancing" Swayze också trillat av pinn. Idag läser jag i SvD att även den käre vindrickande brittiska gentlemannakocken Floyd är död. Jag älskade hans opretentiösa matprogram på 90-talet.

Men jag gillar inte döden. Den är så tråkig och definitiv. Andra döda som fattas oss levande är Astrid Lindgren, min farmor, Heath Ledger, Marilyn Monroe, pojkvännens mamma Karin, John F Kennedy, Anna Lind, Tage Danielsson, prinsessan Diana, labradoren Babs och många, många fler.

Det gäller att tänka som PO Enquist hund Pelle; "Vi ska alla dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva".