London

Vår helg i London. Så nypa-mig-i-armen-underbar. Tre dagar utan barn och vagn och med oceanerna av vuxentid. Att kunna strosa runt i Mayfair, dricka drinkar med goda vänner, ta sovmorgon och prata till punkt gör underverk med en sliten småbarnsförälder. 

Hur var det med shopping, tänker du då. Ja, förutom presenter till barnen, kläder till barnen och presenter till barnvakterna passade jag på att göda min Queen Elisabeth-stil. Den här gången kom jag hem med en quiltad marinblå väst från Barbour. Jag tänkte kombinera den med ett par bruna handskar, bruna jodpurs och ett par döda gräsänder över axeln. 

Men för att inte helt snöa in på Old English Heritage och rävjaktsmodet såg jag till att utrusta mig med en kamouflageskjorta och en jacka i precis rätt armegröna färg. 

Det hade dock ingenting att göra med att britterna höjde terrorberedskapen från "substantial" till "severe" under fredagen. Något man inte vill tänka på men som syntes med fler poliser på gatorna. I övrigt var London lika ljuvligt, galet och myllrande som vanligt. 

En vanlig lördag

Går omkring på mina ägor glad och munter i min slitna Barbour och mina nya Hunter.

London Calling!

När jag var i London förra helgen rustade stan för London Fashion Week (LFW) som startar idag. För mig är London just mode men också inspiration. När jag kom till stan första gången som 19-åring öppnade London mina modeögon. High Street Kensington var något helt annat än gågatan i Pite, Oxford Street ljusår från Drottninggatan i Stockholm och Selfridges&Co slår NK med hästlängder. Ingen annanstans blir jag så inspirerad som på gatorna i London. Det är ett myller av stilar och människor. Pulsen är hög, trenderna märks först här och varje dag öppnar nya coola butiker.

Därför återkommer jag hela tiden till London. När jag kommer hem får min garderob nytt liv. Och det är inte bara att jag shoppat nya saker utan jag har fått massor med idéer för nya kombinationer av kläder som jag redan har. I London finns också utmärka förebilder för min Queen Elisabeth-stil. UPDATE: I Vouge heter stilen English Heritage, låter lite coolare.

Den största inspirationskällan är Liberty. Jag kan gå i timmar och titta på alla vackra saker i det urgamla varuhuset. Jag älskar deras kaxiga stilsäkerhet att kombinera klassiskt med ny design och avsluta med en galen twist. Här kan jag titta och känna på Vivienne Westwoods väskor, beundra Hermes-skarfer med Libertys berömda mönster och köpa svindyra franska doftljus. Vilket jag naturligtvis gör.

Skor och handväskor har de i massor på Liberty. Även som här i choklad.

När jag är i England passar jag också alltid på att köpa ett gäng modetidningar. I oktobernumret av brittiska Elle har Londons Mayor Boris Johnson med anledning av att LFW firar 25 års-jubileum skrivit ledaren. En man som, enligt honom själv, kontinuerligt blir framröstad som den sämst klädde mannen. När får vi ses finansborgarrådet Sten Nordin skriva ledaren i svenska Elle?

Mer brittisk tantadel, tack!

Ja, det är lika bra att erkänna det. Jag behöver hjälp. Det har gått så långt att jag nästan har ångest inför varje ny dag. Jag har inga kläder! Fast garderoben är full, byrån sväller och i förrådet hänger klädpåsarna proppfulla. Men jag har inget att ta på mig. Ingeting passar! Känns det igen? Det har gått så långt att jag önskar att vi hade striktare klädregler i Sverige och att uniform var obligatoriskt om man har jobb. Åh, vad livet skulle vara enkelt.

Hur kunde det bli så här? Jag som gillar kläder. Jag som läser Elle, Damernas, Femina, brittiska Vogue och surfar kläder och mode i tid och otid har helt tappat stinget? Vissa dagar klamrar jag mig fast vid min Queen Elisabeth-stil men andra dagar är jag så långt ifrån brittisk tantadel man bara kan komma. Jag behöver helt enkelt hjälp. Så idag gick jag helt sonika till Åhlens och bokade mig en Personal Shopper. En person som ska hjälpa mig att shoppa som jag hoppas är snäll, chic och mycket kunnig. Jag kommer att få berätta lite om vad jag gillar (tweed och rutmönstrat), trivs i (fleecekalsonger och underställ) och ska ha kläderna till (jobbet, fest, after-ski etc). Sen går Personal Shoppern runt i varuhuset och hittar lämpliga, snygga och välmatchande kläder som jag provar och köper och lever lycklig i alla mina dagar.

Eller så är man hopplöst efter...

Mitt förra inlägg beskriver min kamp att försöka hänga med, att inte betraktas som mossig och somna med en liten känsla av att inte närma mig medelåldern. Men det bara att inse att jag är hopplöst efter. Jag har en tid gått med en underliggande irritation och idag när läste jag några gamla inlägg på As Good as it gets (från augusti 2008) får jag ord till min irritation. Jag har Odd Molly-ångest. Det är så irriterande med Odd Mollys självgoda försök att fösa in bagladyn i finrummet. Och att de lyckas! För helt ärligt varför köpa en blus med trasig fåll för 900 kronor när man kan köpa en hel på H-M för 300? För det är i princip samma sak. Eller i min ålderskategori (drygt 30) kanske Odd Molly är vanligare än H-M? Belinda på Aftonbladet och TV8 är ingen favorit men när hon dissar Odd Molly gör hon det roligt, fyndigt och med träffsäkerhet. Fast det ska erkännas att det hänger två blusar (varav en hel och en med trasig fåll) från det "annorlunda" märket i min garderob. Men jag lovar i fortsättningen att gå all in och hänge mig åt min Queen Elisabethstil (den var het i höstas) istället för att med dyra rosetter, broderier och suddiga tryck försöka att se yngre ut.

Och så såg jag Odd Per rökandes utanför Pressklubben på Vasagatan förra veckan. Att röka är ju bara så 90-tal.

Äntligen, en stil!

Jag är intresserad av mode, trender och kläder. Jag har massor av kläder men har länge kännt att jag inte riktigt har någon stil. Visst, jag är en jeanstjej. Men vem är inte det? Jag läser mängder av modemagasin och inspireras gärna av Sex and the City-flickorna (mest Charlotte och Carrie inte så mycket av Samantha.) Men jag är inte särskilt trendig och det tog lång tid innan jag köpte riktigt smala jeans och känner mig inte helt bekväm med att höga midjor och utsvängda byxor. Jag satsar mer på kvalitet än på kvantitet och det resulterar ofta i att jag köper fina men alldeles för dyra saker. Men nu tror jag faktiskt att jag har hitta den. Min stil! Jag är som bekant en pensionär i en 35-årings kropp som löser korsord, gärna tittar på Go´kväll och somnar innan kl 10. Så när stilen a la Drottning Elisabeth lanserades i senaste numret av Elle kände jag att nu är jag hemma. Yllekjolar, tweedkavajer, koftor med pärlemorknappar, diskreta blusar, skarfs, oljerockar och pälsvästar. You name it och jag köper det. Det enda jag inte riktigt kan förlika mig med är hatten och möjligtvis också drottningkronan.

PS. Behöver jag säga att jag älskar Burberry? DS