Dagens svensk

Tack Zlatan Ibrahimovich! Tack för att du är svensk.

Så här skrev jag inför valet 2010.

Är det jag som är mamma?

Jag har tidigare retat mig på föräldrar som pratar om sig själva i tredje person när de pratar med sina barn. Likt Zlatan säger de mamma eller pappa istället för jag och mig. Exempel: "Kom så ska mamma hjälpa dig" eller "Om du gör så blir pappa arg på dig".

Det är alltid lätt att reta sig på saker innan man själv sitter i båten. Men i och med lilleman har jag nu gått ombord. Trots att jag verkligen anstränger mig slinker det då och då ur mig ett: "Mamma älskar dig" eller "Kom till mamma".

Jag menar, vad är grejen? Är jag osäker på att lilleman inte ska veta vem som är hans mamma?

Medelmåttig

På kontroll hos barnmorskan visade sig alla värden vara normala. Järnet som för några veckor sedan sjönk snabbare än kvicksilvret i Abisko en januaridag är uppe på medelnivå. Till och med blodtrycket är mer medel än lågt (som det alltid är i vanliga fall). Viktökningen är medel och fullt normal (totalt nio kilo) och magen ligger mitt på medelkurvan. Kan man bli mer medelmåttig?

Måste skaffa en piercing, köpa en HD eller bli första svenska i rymden för att på något sätt sticka ut.

Alla f***ers dag

Jag tänker inte göra ett inlägg och kommentera dagens datum. Jag tänker inte lägga in bilder här på bloggen på hjärtan, varken rosa eller röda. Jag tänker inte köpa rosor till min skatt. Jag tänker inte laga en kärleksmåltid till honom. Jag tänker inte förklara hur lycklig och tacksam jag är för att vi är tillsammans. Nej, jag tänker överhuvudtaget inte ens nämna det. Jag tycker det är en fånig dag. När jag var singel kallade jag dagen för Alla f***ers dag. Och det tänker jag fortsätta med.

Men så klart blev jag glad när pojkvännen kom hem med en liten chokladask.

Jag vill inte ha Sverigedemokraterna i riksdagen.

Det är en vecka kvar till valet. Om en vecka vet vi hur det går. Lyckas alliansen få majoritet? Gör sossarna ett ännu sämre val än 2006? Hamnar Sverigedemokraterna över 4 procentsspärren? Jag hoppas verkligen inte det. Jag vill inte ha SD i riksdagen.

Jag vill bo i ett land som är öppet mot resten av världen och som välkomnar alla typer av människor. Jag är för mångfald och jag värnar om vår svenska öppenhet och våra svenska mångkulturella traditioner. Det är genom vårt utbyte med andra länder som vi har skapat vårt välstånd. Genom att ta tillvara på olikheter skapar vi framgång. Jag tror att öppenhet, tolerans och respekt ger trygghet.

SD står för allt som jag INTE står för. Därför tar jag avstånd från Sverigedemokraterna. För när man skrapar lite på ytan och ser bortom den slipade retoriken är SD inget annat än ett främlingsfientligt, islamofobiskt och populistiskt parti. Ett sånt parti hör inte hemma i vår riksdag.

Krig vid fruktdisken

Det hände vid fruktdisken på affären. Jag hade precis plockat på mig några svenska äpplen och tog sikte på melonerna. Melon passar bra till fruktsallad som jag skulle göra till efterrätt, några nektariner och en banan. På det en klick riktigt krämig vaniljyoghurt.

Där stod jag och luktade på ett par fina Galiameloner precis som jag lärt mig att man ska göra för att kunna veta vilka som smakar mest. De som doftar mycket, smakar mycket. När en äldre dam kör in sin vagn i ryggen på mig. Jag tittar förvånat upp. Så gör man ju inte. Men artig som jag är flyttar jag mig för att även hon ska kunna komma åt de fina melonerna. Hon ber inte om ursäkt utan istället säger hon;

-Ska du slicka på varenda en, eller?

Det var det fräckaste. Så obildat. Jävla kärring, tänkte jag, det här ska hon inte komma undan med. Det kräver motattack. Vik hädan, hemska tant! Jag tar fram mitt bästa vapen.

Ger henne en blick som kan döda och går sedan vidare mot nektarinerna. Ha! Där fick hon allt.

Dagens i-landsproblem

Jag har tid hos Ann på Hudsalongen nästa onsdag. En ansiktsbehandling och vaxning av benen. Då kan benen inte vara nyrakade för då finns det ju liksom inget att vaxa bort. Men det innebär att jag, trots att det är kjolväder och 22 grader varmt, går omkring i långbyxor. Otroligt jobbigt.

Tights är inte byxor och andra stilmissar

Igår när vi åkte båten tillbaka till fastlandet iakttog jag en mamma och hennes två barn. De fångade min uppmärksamhet för att barnen snällt satt och läste sina tidningar och pratade med mamman. Mamman läste själv Cosmopolitan och verkade ha dunderkoll på barnen och livet. Hon var trendigt klädd i svarta tights, lång t-shirt och en snygg, beige kofta. Men så reste hon sig och utan att hon märkte hade t-shirten glidit upp över rumpan och innan hon hann rätta till hade hon visat halva båten att hennes trendiga tights var helt utslitna i baken och att hon dagen till ära hade vita trosor på sig. Big mistake och stilpolisen skakade på huvudet och haffade henne genast.

Hur skönt det än är med tights, leggings eller långkalsonger så är det inte byxor. Tightsen kan inte ersätta ett par jeans, chinos eller finare kostymbyxor. Du kan bara komma undan med tights om du har en kort klänning eller en lång tröja/skjorta. Tightsen blir på så sätt ett komplement till överdelen. Men kom ihåg att tights inte är byxor.

Sen är det här med påsydda lappar på kavajer och de smala banden på toppar och linnen. Lappar med kavajens märke på vänster ärm sitter där för att du ska se vad du köper när du är i butiken. Inte för att visa andra vad du bär för kläder. Sprätta eller klipp bort så fort du kommer hem!

Detsamma gäller för de smala banden på toppar och linnen, du vet de som sitter på insidan uppe vid axlarna och som gör det lättare att hänga upp plagget på galgen i butiken. De sitter där just därför. Att underlätta för upphängning i butik. De fyller ingen funktion när du sedan bär plagget. Klipp bort! Stilpolisen burar in alla som låter lapparna sitta kvar och har fåniga band slängandes runt halsringningen.

Till sist ska du också komma ihåg att alltid, alltid, alltid ta bort prislappar, andra lappar som butikerna klistrar fast under skorna. Stilpolisen visar ingen barmhärtighet om dessa lappar sitter kvar när du tar en promenad på stan. De syns visst när man går!

Och ja, ibland har även jag tights men jag skulle aldrig, aldrig, aldrig gå ut i ett par skor som fortfarande har prislapparna kvar.

Irriterande dålig låt

Jag har fått en låt på hjärnan. Du vet när en låt eller oftast en del av en låt spelas upp gång på gång i din hjärna. Du kommer också på dig själv att gå och nynna på denna låt. Ofta är det en riktigt dålig låt som du bara kan en eller två textrader. Det är sällan en bra låt som du är stolt över att du kan eller som du inte skäms över om någon råkade höra och känna igen vad det är du nynnar på. Nej då, det är alltid en irriterande dålig låt.

Just nu har låten, som jag inte vet vad den heter eller vem det är som sjunger, med textraden "Jag hör hur de ligger med varandra i våningen ovanför..." intagit min hjärna. Och jag kan inte mer än så. "Jag hör hur de ligger med varandra i våningen ovanför..."

Om och om och om igen.

Jag har försökt allt för att få tyst på den. Sjunga ut den högt (när jag var ensam hemma). Nynna på en annan låt som är bra och jag kan lite mer av. Blockera hjärnan med andra tankar. Ingenting funkar. Den irriterande dåliga låten är alltid tillbaka.

"Jag hör hur de ligger med varandra i våningen ovanför..."

Morr!

Eller så är man hopplöst efter...

Mitt förra inlägg beskriver min kamp att försöka hänga med, att inte betraktas som mossig och somna med en liten känsla av att inte närma mig medelåldern. Men det bara att inse att jag är hopplöst efter. Jag har en tid gått med en underliggande irritation och idag när läste jag några gamla inlägg på As Good as it gets (från augusti 2008) får jag ord till min irritation. Jag har Odd Molly-ångest. Det är så irriterande med Odd Mollys självgoda försök att fösa in bagladyn i finrummet. Och att de lyckas! För helt ärligt varför köpa en blus med trasig fåll för 900 kronor när man kan köpa en hel på H-M för 300? För det är i princip samma sak. Eller i min ålderskategori (drygt 30) kanske Odd Molly är vanligare än H-M? Belinda på Aftonbladet och TV8 är ingen favorit men när hon dissar Odd Molly gör hon det roligt, fyndigt och med träffsäkerhet. Fast det ska erkännas att det hänger två blusar (varav en hel och en med trasig fåll) från det "annorlunda" märket i min garderob. Men jag lovar i fortsättningen att gå all in och hänge mig åt min Queen Elisabethstil (den var het i höstas) istället för att med dyra rosetter, broderier och suddiga tryck försöka att se yngre ut.

Och så såg jag Odd Per rökandes utanför Pressklubben på Vasagatan förra veckan. Att röka är ju bara så 90-tal.