Vad har jag missat?

En kvinna på 1:ans buss med sin hund i hundvagn.

Jag är borta två veckor i fjällen och när jag kommer hem har folk sina hundar i särskilda hundvagnar på bussen.

Vad har jag missat?

Ö-liv nästa

Med fullpackad väska (ja, träningskläderna är med) och de nya böckerna under armen (de kom i precis rätt tid) drar basilikaplantorna och jag till stugan på ön för en veckas rekreation. Det blir att läsa De omänskliga, inviga grillen, olja in altanmöblerna, elda ris, hugga ved, och hänga med den nyopererade svärfadern och världens finaste labrador.

Lycka!

För några år sedan, en helt vanlig tisdag tror jag att det var, kom en kollega helt plötsligt in på mitt rum på jobbet och frågade om jag var lycklig? Jag blev helt överrumplad och en aning förödmjukad. Jag hade aldrig funderat över det, gick direkt i försvarsställning och svarade något i stil med: ”Vad menar du? Klart jag är lycklig. Varför skulle jag inte vara det?”

Norrmännen är bland de lyckligaste i världen. Det har nått med hälsa, olja, utbildning och fjäll att göra. Danskarna är också rätt lyckliga och jag tror att vi svenskar kan räkna oss till den övre skalan av lyckliga länder. Jag tror att finnarna och isländarna är lite mindre lyckliga men har egentligen inga belägg för det. Men just nu pratas det om mycket om lycka. Min helt egna teori om detta är att vi behöver något positivt att hänga upp oss vid nu när det är höst, vi går mot mörkret och vintern och många människor känner depressionen komma smygande.

Överallt handlar det om lycka. Det ges ut en mängd böcker bland annat har Johan Norberg kommit med boken Den eviga matchen om lyckan. (Jag har inte läst den ännu men har beställt den och väntar på att den ska komma med posten.) För ett tag sedan tog SVT-programmet Go’ kväll upp ämnet lycka och vad som gör människor lyckliga. I senaste numret av både Damernas Värld och Elle tar man upp lycka. Det är många som försöker förstå sig på det där med lycka. Men vad är egentligen lycka? Vad innebär att vara lycklig?

Kan man bli lycklig över något bara för att det är exklusivt och dyrt? Är det lycka jag känner när jag öppnar påsen från butiken på fina gatan och tar fram väskan i lenaste skinn? Eller är lycka bara det jag känner när jag står där högst upp på berget med mina skidor och ser ut över ospårad nysnö? Är det rent av lycka jag känner när jag äter min välförtjänta banan efter ett hårt träningspass? Eller måste det handla om familj och vänner? En liten hand som trycker en större hand? Är kärlek – lycka? Jag vet inte.

Jag vet bara att jag ibland känner jag mig så lycklig och att ofta hänger känslan ihop med tacksamhet. Jag är glad över det jag har, är och det jag har möjlighet att göra. Glad och tacksam över att jag kan köpa den där väskan jag suktat efter i flera år, att jag kan göra den där resan till andra sidan jorden och få sol mitt i vintern, att jag får en god nattpuss varje kväll, att jag har så nära till jobbet att jag kan cykla, att jag när helst jag vill kan ta en paus och bara koppla av i min egen sommarstuga, att jag bor så att jag ser Mälaren varje dag och att jag har vänner jag kan ringa mitt i natten om det behövs, Så, är lycka – möjligheter? Kanske. Det har nått med hälsa, utbildning, fjäll och förmodlingen ekonomi att göra. Eller så är lycka bara en underbart söt hund med namnet Lycka.

Kelpien "Lycka" är min kusins. Du kan läsa mer om henne på Annas blogg:

Stina på tv!

Världens finaste labrador är ibland världens busigaste. Svärfars ett och ett halvt år gamla labrador, Stina sticker gärna iväg på egen hand. Tar varje tillfälle i akt att ge sig ut på små äventyr. Det spelar ingen roll om hon är hemma på Gotland eller på besök på Lidingö. Bland annat har hon tagit sig in på en dagisgård och lekt med barnen, kraschat ett mingel under Almedalsveckan och stuckit ner till havet för en egen liten simtur. Det är inte bara irriterande utan kan vara rent livsfarligt.

Hur får man bukt med en rymmare? Experthjälp kallades in och Hundskolans Barbro Börjesson åkte till Gotland tillsammans med ett filmteam för att hjälpa svärfar och Stina att kommunicera bättre och få Stina att hellre vilja vara med husse än ute på egen hand.

Programmet sänds i SVTs Go' kväll onsdagen den 14 oktober kl 1815-1900.

På Go' kvälls webbsida kan du testa vilken hundras du är. Jag är naturligtvis en Cocker Spaniel.

Operation Nelson - avblåst

Det blir ingen valp. Ingen Lord Nelson som biter sönder skinnskor, kissar inne eller är så bedårande söt att man bara vill äta upp honom. Allergin sätter stopp. Det satans, illvilliga, orättvisa allergin.

Jag trodde, hoppades och ville att det skulle gå bra men när jag reagerar med rinnanden näsa, ögonkli och svullna luftvägar redan efter en helg med Stina, världens finaste labrador, så finns det inget annat att göra än att tacka nej. Erbjuda Nelson möjligheten till ett allergifritt hem.

Men trots att det är extremt tråkigt och ledsamt så är det rätt beslut. Det skulle vara så otroligt mycket jobbigare att få hem den lille Lorden, fästa sig vid honom och älska honom och sedan behöva lämna bort honom. Så i det här fallet är det bättre att inte ha älskat alls.

Så är det med det.

Allergisk och rädd?!?

Så kom de. De kalla fötterna. De slog till igår tillsammans med en täppt näsa och lite kli i halsen. Jag vill ha en hund så mycket att jag helt glömt bort att jag är allergisk. Eller snarare förträngt.

Men så var vi på Lidingö och hälsade på och vips reagerade min kropp med att bli allergisk. Det kan vara för att det var megamycket pollen i luften eller att jag är trött för att jag jobbat mycket eller kan det faktiskt vara för att jag är allergisk mot söta hunden Selma? Och vi som om mindre än sju veckor får hem vår lille Lord Nelson. Vi som har tagit extra lång valpsemster i sommar och som planerat var han ska sova (i köket) och som ställt oss i dagiskö.

Vi två, pojkvännen och jag som älskar hundar. Men en av oss är allergisk. Hur ska det gå? Förra veckan var jag så kaxig så och sa att allt kommer att gå bra. Mot Nelson kommer jag inte vara allergisk. Som om jag bara kan bestämma det. För visst är det orättvist att just jag som verkligen vill ha en hund ska vara allergisk. Men är det inte egoistiskt av mig att ändå skaffa en?

Det finns en chans att det går bra och att jag inte reagerar mot Nelson alls på hans 10-15 år som vi får ha honom. Men risken att vi faktiskt behöver lämna bort honom är så mycket större. Så om jag har ångest nu innan vi lärt känna vår lilla valp är det inget mot vad jag kommer att ha ifall jag måste säga hej då och låta honom bo hos några andra främmande människor. Pojkvännen manar till lugn, stryker mig på kinden och säger att allt ordnar sig. Jag vet inte. Jag hoppas det. Men plötsligt är jag inte alls kaxig utan rädd. Allergisk och rädd. Det ena försöker jag lindra med en antihistamin.

Lord Nelson väntas...

Så föddes de. Åtta små valpkrabater. På självaste valborgsmässoafton. Sju hanar och en tik. Endast EN tik! Är det inte typiskt? Vad är oddsen? Vi som var så inställda på en tik. Nu finns det istället sju hanar att välja på. Men efter ett par dagars funderande och argumenterande för och emot så har vi kommit fram till att det går lika bra med en hane. (Man vill ju inte vara könsdiskriminerande). Med bara två tiknamn i rockärmen fick jag tillsammans med skidtjejerna (var i Riksgränsen och åkte skidor i helgen) lägga pannan i djupa veck och komma på ett par fina namn till hanar. Efter att ha ratat Stig, Sune och Svinto kom vi fram till Kelso, Nelson eller Strix. Vi får se vilket som passar. Mitt favoritnamn är Nelson eller Lord Nelson. Passar utmärkt till min Queen Elisabeth-stil. Nu väntar åtta veckors väntan för oss och åtta veckors utveckling och tillväxning för valpen. Otroligt spännande! Titta på första valpbilden på kennel Searovers hemsida

En bild från förr

Vi har liksom tingat en hund som inte finns. Men kanske, kanske kan pojkvännen och jag få en liten valp lagomt till semestern. En kull söta labradorer kommer att födas inom en dryg vecka. Fodertiken Ladda är installerad på kenneln i väntan på nedkomsten. Vi håller tummarna att det blir många tikar! För en tik vill vi ha. Helst en svart, passar ju så bra till mina svarta gummistövlar och min svarta Burberrytrench, fast så kan man ju inte välja en hund. Eller kan man det?

Hittade en söt gammal bild på min allra trognaste hundköpssupporter och på mig när vi lekte med Barbiehästarna i flickrummet på Lanternvägen någon gång i början på 80-talet.

Ett litet steg närmare

Pojkvännen och jag har tagit ett litet steg mot att skaffa hund. Idag packade vi matsäck och styrde bilen mot Strängnäs för att träffa en uppfödare och hennes ettårs-valpar från tre kullar. Vi träffade ett gäng glada och för det mesta lydiga labradorer och deras stövel- (mycket Tretorn mindre Hunter) och Barbourklädda hussar och mattar. Vi fick lära oss en del ny terminologi såsom "walk up, linjesök och dummies" (sandfyllda små säckar som används att apportera med). Vi fick också hälsa på uppfödarens sju veckor gamla valpar. Strax leveransklara och otroligt svåra att motstå. Man ville bara ta med alla tre hem. Valparna visade sig också vara otroligt svåra att få med på bild så det blev ett par försök innan någon satt någorlunda still. Alla var dock tingade och blev kvar på gården.

Tre ettåringar från samma kull

Sugen på hund!

Jag har alltid, så länge jag minns, velat ha en hund. När jag var liten fick min morbrors svarta labrador Babs komma på semester hos mig ett par veckor på sommaren. Det var himmelriket! Vi hängde hemma, gick på promenader och hon följde mig till bussen när jag skulle till simskolan.
Förra helgens samvaro med svärfars labrador Stina har verkligen gett mersmak. Visst jag är allergisk och hon snarkar, hon drar i kopplet och hon suger på mina springskor men hon är alldeles, alldeles underbar. Vi kommer så bra överens och hon gillar verkligen mig. Hon gick i mina hälar hela helgen och satt utanför toadörren när jag var där. Vi plockade svamp tillsammans, såg på tv och hämtade ved. Hade det så där mysigt som man bara kan med en labrador.

Jag helt snöat in på att skaffa egen hund. Skit i allergin jag vill ha hund! Så nu kan jag nästan inte prata om andra saker. Satt hela lunchen igår och pratade med hundägande kollegor. Det gäller ju att få stöd hos rätt personer.

Pojkvännen och jag kollade in olika raser och pratade om hur det skulle fungera med hund i praktiken. Han är ju väldigt förtjust i Newfoundland men jag tycker att det är lite för mycket hund. Och nu är jag ju kär i en labrador. Det var så mycket snack om att vi skulle skaffa hund igår att pojkvännen drömde att vi skaffade en .... kanin! Ja, inte riktigt samma sak som en hund men vi är snart där.

På tal om något helt annat så har jag idag Sarah Palin frisyr. Du vet lugg och håret uppsatt bak men så hänger det fram lite över axlarna. Förra veckan kunde man svara på en webbfråga på svd.se om man vill ha Sarah Palins eller Hillary Clintons frisyr. Palin vann stort med över 70 %.