Snabbvisit

Vi åker norröver, han som snart är fem år och jag. En snabbvisit för att säga hej då till en kär gammal vän. Kramar med mormor och morfar, lek med kusiner och bad i poolen. 

Jag funderar på att ta ett pass i den nyöppnade skidtunneln men passar istället på att få ryggen behandlad av bästa naprapat-Ylva. Så tacksam! 

Ja, livet. Både glädje och sorg på samma gång. 

Skärp vapenlagarna!

Herregud, Amerika. Skärp vapenlagarna nu!

Livet

Vaknar tidigt. Fåglarna som igår under åskovädret höll sig knäpptysta tar igen det nu när solen går upp. Jag tänker också på allt som hände i Oslo igår. Det är omöjligt att somna om.

Jag sätter på perkulatorn, lägger i några extra skopor kaffe och försöker via olika medier få något grepp om nattens utveckling. Så här tidigt funkar uppkopplingen bättre.

Det som hänt i Norge är fruktansvärt. Så svårt att ta in, svårt att förstå. Kanske går det aldrig att förstå varför en person skjuter vilt omkring sig och tar livet av, vad man nu tror, upp till 80 ungdomar på ett politiskt sommarläger. Det känns så otroligt meningslöst. Vilken skräck dessa ungdomar måste ha känt. Och bomberna vid regeringkvarteren. Allt glas, alla skadade och de som dog.

Jag tar en klunk kaffe och tänker att jag ta vara på den här dagen och den här semestern. Vem vet vad som händer imorgon. Livet är så kort.

Om att cykla sig till ett längre liv

Enligt professor Peter Schantz i tidningen Fokus, 20-26 maj, kan man genom att cykla till jobbet minska den förtida dödligheten med hela 40 procent och därmed förlänga livet med fem-sex år om man regelbundet cyklar till jobbet. Om man inte blir överkörd på väg dit.

För det är med andan i halsen och en tacksamhet över att än en gång kommit fram med livet i behåll som jag varje dag fäller ner stödet och låser min Skeppshult.

Stockholmstrafiken är inte att leka med. Inte på gatan. Inte på cykelbanan.

Ta inte livet av dig!

Läs det här om du tänker ta livet av dig. Läs det här även om du inte har en tanke på att ta livet av dig. Bästa Bodil Malmsten fångar allt vad livet och döden är i sin text " Ta inte livet av dig".

Det orättvisa livet och den obarmhärtiga döden

Jag känner en flicka. Hon är glad, sprallig och har hela livet framför sig. Hon samlar på parfymer, syr och gör egna smycken. Hon gillar skor och älskar att dansa. En dag får hon ett besked. Ett besked som förändrar allt. Hon är 22 år och en riktig fighter. Men trots hård kamp förlorar hon mot sjukdomen. Och nu finns hon inte mer.

En mor och en far har förlorat sin dotter. En lillasyster har förlorat sin storasyster. En pojkvän har förlorat sin flickvän. Jag har förlorat en kusin. Cancern är grym. Den är obarmhärtig, ibland helt skoningslös och totalt orättvis.

Men så klart finns hon. Hon finns i våra hjärtan, i våra tankar och i alla fina minnen. "Gör någonting viktigt tillsammans" är underrubriken på hennes blogg. En uppmaning till oss alla att ta vara på och njuta av livet. Man vet aldrig vad som händer. Ta hand om varandra!

Tänk på alla som drabbas av cancer. Stöd forskningen och var med och rädda liv. Cancerfonden

Döden, döden, döden!

Det är inte bara Michael Jackson som är död. Igår nåddes vi av nyheten att Patrick "Dirty Dancing" Swayze också trillat av pinn. Idag läser jag i SvD att även den käre vindrickande brittiska gentlemannakocken Floyd är död. Jag älskade hans opretentiösa matprogram på 90-talet.

Men jag gillar inte döden. Den är så tråkig och definitiv. Andra döda som fattas oss levande är Astrid Lindgren, min farmor, Heath Ledger, Marilyn Monroe, pojkvännens mamma Karin, John F Kennedy, Anna Lind, Tage Danielsson, prinsessan Diana, labradoren Babs och många, många fler.

Det gäller att tänka som PO Enquist hund Pelle; "Vi ska alla dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva".

Ett steg närmare döden

Jag räknar steg. Upp ur sängen fram till toan, 10 steg. Från skrivbordet till kaffemaskinen, 32 steg. Minst 7000 steg per dag är må bra-gränsen enligt Steg.se och Korpen. Jag går mellan 12000-18000 steg och anstränger mig för att det ska bli så många som möjligt. Hittills har jag gått 225 441 steg. Det är över 12 mil. Jag tar trapporna istället för hissen (det är 130 steg), jag cyklar till jobbet, jag tar en promenad på lunchen och går gärna ut med soporna (i vanliga fall är det mest pojkvännen som gör det). En vän berättade att hennes pappa trodde att varje person fick ett antal steg i livet. Alla får olika många steg och när stegen är slut ja, då dör man. Men man vet inte hur många steg man har.

Och här går jag omkring och slösar mina steg. Är det så klokt?

För varje steg jag tar är det ett steg närmare döden.

Paradiset är fattigare

Abisko är en profil fattigare. Byns alldeles egna älgko har skjutits. Med en rejäl svank och hängmage har 81:an förgyllt dassbesök, promenader och bilfärder under många år. 81:an var som en gammal vän och lämnar nu ett stor älghål efter sig. Jag har bara fina minnen av 81:an och kommer särskilt att minnas när hon fridfullt försåg sig med björkkvistar och fruset gräs mellan husen uppe vid järnvägen. Jag fick komma riktigt nära för att fota. Hon tittade bara nyfiket in i kameran.

Jag sjunger efter Olle Adolphsons text "Så jag tar farväl och stora tårar rullar på min kind. Nu är det slut på gamla tider nu går 81:an i himlen in".

På tal om roliga efternamn så tar nog han som har vägrat att skjuta 81:an priset denna vecka. Han heter Tage Suup.