Plötsligt händer det

Och så plötsligt slår den ut. Den halvdöda rosen. Ja, jag säger då det: det är nått med rosorna på den här ön.

Vallhunden - eller bör vi vara oroliga?

Sonen gillar att räkna in saker. Han vill ha koll på att alla är med. Likt en border collie går han igenom flocken: mamma, pappa, faster, farfar och Stina (farfars fina labrador). När han ska sova ligger han och räknar upp personerna i sin familj: mamma, pappa, Tobbe, mormor osv. Håller vi på att uppfostra honom till ett kontroll-freak? Eller är dessa speciella vallhundsegenskaper som vi borde sporra honom att utveckla eller är det helt enkelt och naturligt, en utvecklingfas?

Vårens ö

Nog är det så att våren ska upplevas på Gotland.

Vi väntar gris

Jag får en bild från svärfar på ön. Vår kvarts gris är snart leveransklar. Så förutom älg som vi får från släkt i Norrbotten äter vi gotlänskt lamm och snart också prima gotlänsk gris. Djur som man vet har haft det bra.

Ljusglimtar

Fyra grader varmare redan om 50 år. Havsytan stiger, isbjörnen utrotas och korallreven dör. Elefanter slaktas och noshörningarna tjuvjagas för sina horns skull. Svarta rubriker, chockande statistik och skrämmande bilder. Och jag vet inte vad som är värst.

Men så läser jag att bergsgorillorna blivit fler. De ska ha ökat från 786 till 800 stycken. Underbara nyheter.

Idag är det första advent. Det är snö, minusgrader och solen lyser. Allt är inte mörker. Inte ens i december.

Finbesök i fjällstugan

Vi hade sällskap av en älgfamilj under påskhelgen. En ko och två kalvar hängde runt fjällstugan och åt från fjällbjörkarna.

Fågelkvitter och tidig gryning

Jag ligger stilla. Klockan är 02.38. Jag lyssnar på pojkvännens lugna, jämna och djupa sömnandetag. Ute kommer ljuset sakta tillbaka till ön och fåglarna vaknar. Kvittrar och sjunger som om det vore mitt på ljusa dan. Inne i magen har jag en inbyggd torktumlare. Alternativt en akrobat, karatemästare eller utbrytarkung. Det är i alla fall inte någon som har lust att ligga still.
Jag vänder på mig och försöker göra det smidigt för att inte väcka pojkvännen (för varje vecka som går blir det lite svårare). Skakar liv i armarna. Båda domnar från armbågarna och ner till händerna och värst är det på natten. Karpaltunnelsyndrom. En av de få gravidkrämporna jag har (än så länge är det väl bäst att tillägga).

Jag funderar på att tända lampan och läsa eller gå upp och dricka ett glas mjölk. Båda brukar funka bra som återinsomningstricks. Jag bestämmer mig för att göra både och. Jag rullar över på sidan och försöker så smidigt som möjligt resa mig ur sängen.

Kampen mot småkrypen

Att komma till stugan på ön när man inte varit där på ett tag innebär att man liksom får ta tillbaka den. För under tiden vi har hängt hemma i stan har småkryp som spindlar, små myggor, nattfjärilar och andra skumma flygfän intagit stugan och har bott in sig i hörnen, bakom elementen och byggt enorma nät i taket. Så under de första dagarna pågår en kamp. Okej, kampen kanske inte är helt jämn eller rättvis. Men vi har en deal. Människor bor inomhus och insekter, småkryp och andra individer med mer än två ben bor utomhus. En enkel överenskommelse som borde vara lätt att följa. Men vissa med åtta ben verkar ha svårt att förstå och idag åkte dammsugaren fram.

Husägarna vs inkräktarna: 1-0.

Stuga i skogen

Fördelarna med att ha en stuga i skogen:
1. Det blir riktigt mörkt. För att inte säga becksvart. Inga neonljus, gatlyktor eller iskallt tv-sken som lyset upp i natten.
2. Det är tyst. Tyst som i graven. Jag sover gott och länge. Jag som hemma har svårt att sova längre än till halv åtta en ledig dag sover utan problem till nio.
3. Det är ljuvligt att vakna till kakafonin av sång och kvitter från skogens alla fåglar.
4. Det är härligt att äta frukost på altanen samtidigt som ekorren hoppar från tallegren till tallegren.

Och imorgon åker vi på utflykt till Gotska sandön.

Årets kosläpp

Helgens höjdpunkt (nåväl hittills, helgen är ju inte slut ännu) var kosläppet på Jälla gård utanför Uppsala igår. Precis klockan halv elva släpptes de sommarlängtande korna ut på sitt grönbete. Aldrig har jag sett så glada och sprittande kor. De sprang, ja vissa rent av skuttade trots sin aningens otympliga kropp, råmade, bråkade, åt gräs och lät sig tålmodigt fotograferas av hundratals ditresta stadsbor.

Faran över, trodde jag...

Jag hade nästan, blåst faran över, när jag igår hittade ännu en skorv. Snabbt som ögat tog jag hand om den med en stor bit hushållspapper och spolade ner den i toan. På nått sätt trodde jag väl att om jag var snabb nog skulle den kanske inte räknas.

Men så i morse hittade jag ytterligare en och den här gången hade jag närvaro nog att fånga in den i en burk. En vän berättade att skadedjursföretaget gärna vill ha ett exemplar av djuret för att kunna artbestämma det. Sagt och gjort skorven är i glasburken och nu ska den bara transporteras till Anticimex på ett lämpligt sätt.

Jag tejpade igen burken med lite silvertejp för att vara på den säkra sidan.

Skorven ser du som en mörk skugga högst upp.

Bye, bye bagge

Det har snart gått en vecka och jag har bara hittat en skalbagge till. Han låg alldeles still nästan som om han sov bredvid digitalboxen i tv-bänken. Håller tummarna, om det är pälsägrar, att de nu har fattat att vi har rödcederträkuber i garderoben och gett sig av till någon annans garderob för att äta på ullkavajer och cashmerekoftor.

Bye, bye bagge!

Sanningen om saneringen

Saneringen började bra. Vi gick igenom köksskåpen. Dammsög, torkade och slängde gammal mat. Vi hittade inte några skalbaggar. Vilket i och för sig var väldigt skönt. Det känns mentalt jobbigt att det skulle krypa i det finfina mjölet från Saltå kvarn eller röra sig i burken med krossade linfrön. Men en rejäl skåprensning leder till fler frågor än svar.

• Hur undviker man att ha gammalt potatismjöl i påsen?
• Vad använder man egentligen potatismjöl till?

Jag har för mig att jag bara använt det till att smörja in Barbies ben med så att man kunde få på henne de små plaststövlarna lättare...

Jag tror inte vårt potatismjöl är från den tiden. Men man vet aldrig.

En skorv* är ingen skorv men tre är en hel armé

Härom veckan upptäckte jag en stor svart skorv på dörrposten till ytterdörren. Nåja, det var väl inte så stor, ca 1 gånger 1 cm men helt klart svart. Men en skorv är ingen skorv. Kanske hade den gått vilse och så tänkte jag inte mer på det.

Men så upptäckte jag en i taket i köket några dagar senare. Två svarta skorvar inom loppet av en vecka. Vad gör de, vad vill de och var kommer de ifrån?

Och så i förrgår upptäcker pojkvännen en i diskhon. Tre stycken, det kan inte vara en slump. Jag börjar bli orolig. De måste komma någonstans ifrån, ha ett uppdrag eller bara helt enkelt gilla vår lägenhet. Men varför?

För att få veta lite mer googlar jag "skadedjur inomhus" och 48 000 träffar. Men hittar ändå inte riktigt vår skorv. Det kan vara en skinkbagge, mjölbagge eller en pälsänger. De kan komma från julgranen (grannens), mjölpåsen (baksidan av ekologisk varor) eller garderderoben (naturmaterial som ull, cashmere och päls).

Alltså jag gillar djur och natur. Men inte i min lägenhet. Skorvar hör hemma bland mossor och stenar och inte i taket på mitt kök.

* Skorv är det norrländska uttrycket för skalbagge.

UPDATE: Nu är goda råd dyra, jag har hittat fyra. Operation sanering startar.

Jag mot naturen; 1-0

Alltså, jag gillar naturen. Jag är för djuren. Jag ger pengar till WWF, jag gick i Mulleskolan och Skogsströvarna som barn, jag tycker inte om jakt för nöjes skull, jag är emot skövlingen av regnskog och jag oroar mig för klimatförändringarnas påverkan på flora och fauna. Jag tycker att allemansrätten är fantastisk och att fridlysning av vissa växter och djur är nödvändigt. Men för en stadsbo som lever sitt vanliga liv nästan totalt skyddad från djur och natur mellan Essingeleden och Västerbron är livet i skogen en prövning. Att hela dagarna umgås med spindlar, myror (både vanliga skogsmyror och hästmyror), myggor, skalbaggar stora som Dumlekolor, humlor, getingar, vanliga flugor, strandflugor, spyflugor, knott, trollsländor och spindlar. Ja, you name it, det finns här i den gotlänska tallskogen.

Jag har försökt ha en liberal inställning till femkronors stora och riktigt köttiga spindlar på toan (det har bara varit en men ändå, de stora med långa ben och små kroppar är okej även om de gärna får hålla sig utomhus de också), träätande hästmyror på altanen och humlebon i våra takbjälkar. Men när skogsmyrorna bygger en stack två meter från vår altan då känner jag att det får räcka. Nu är det nog med natur.

Så idag har jag i sann betongbarnsstil helt sonika flyttat en myrstack. Eller åtminstone försökt. Jag har skottat stack, slagits (skogsmyror är ena riktigt aggressiva små rackare som biter hårt och luktar kiss) och till slut hällt kokhett vatten över stacken. Inte helt politiskt korrekt och inte särskilt djurvänligt men i krig och kärlek är allt tillåtet. Och jag hoppas att myrorna fattar vinken. Jag mot naturen; 1-0.

Paradiset är fattigare

Abisko är en profil fattigare. Byns alldeles egna älgko har skjutits. Med en rejäl svank och hängmage har 81:an förgyllt dassbesök, promenader och bilfärder under många år. 81:an var som en gammal vän och lämnar nu ett stor älghål efter sig. Jag har bara fina minnen av 81:an och kommer särskilt att minnas när hon fridfullt försåg sig med björkkvistar och fruset gräs mellan husen uppe vid järnvägen. Jag fick komma riktigt nära för att fota. Hon tittade bara nyfiket in i kameran.

Jag sjunger efter Olle Adolphsons text "Så jag tar farväl och stora tårar rullar på min kind. Nu är det slut på gamla tider nu går 81:an i himlen in".

På tal om roliga efternamn så tar nog han som har vägrat att skjuta 81:an priset denna vecka. Han heter Tage Suup.

Hundvakt och julgodis

Pojkvännen och jag övat oss på att vara hundägare. Bull mastiffen Selma har bott hos oss i helgen. Vi har hängt här hemma och jag har stolt gått runt med henne på lilla ön och hälsat på andra hundägare. Selma däremot är cool och bry sig inte alls om andra hundar fast de skäller ut henne. Hon är en väldigt trevlig hund som är lätt att umgås med. Hon är stor och muskulös och kan låta som en livsfarlig killing-machine (särskilt när grannarna hämtar tidningen på morgonen och smäller i dörrar) men har det snällaste hundhjärta man kan hitta. När hon är inne vill hon sova, ha kärlek och ibland lite mat. Och det får hon.

Jag har firat 1:a advent med att hänga upp julstjärnan i vardagsrumsfönstret (det är vårt enda julpynt) och baka Leilas Rocky Road. Helt klart det godaste julgodiset. Ett tips är att göra mycket för det går åt! I orginalreceptet är det pistagenötter men de skippar jag. Jag använder Marabous mörka choklad som kanske inte är en kvalitetschoklad men väldigt god. Här är receptet!

Leilas Rocky Road, 12 kakor
600 g Marabous mörka choklad eller kvalitetschoklad 70 %
2 påsar dumlekola
2 nävar mini marshmallows
3 dl salta jordnötter

1. Smält chokladen på låg värme i vattenbad
2. Blanda allt
3. Fyll smeten i en plåt med bakplåtspapper, cirka 3 cm tjock och låt stelna i kylskåp.
4. När kakan har stelnat, skär upp den i bitar

Originalreceptet hittar du här: http://recept.nu/1.126537/leila_lindholm/bullar/rocky_road 24 dagar kvar...