Bönor, bad och bältros

Bönor på Stora Tollbygård. 

Augusti på ön är lite lugnare, lite mindre folk och lite varmare i vattnet. Vi har ett par dagar kvar av denna sommars stugliv och vi ska kräma ur det sista. 

Bada så mycket som det bara går, äta nyskördade bönor och bli frisk från den här slängen av bältros jag fått. Inget i ansiktet, tack och lov. Eller än ska jag väl tillägga för att inte jinxa det. Har blivit ordinerad vila och mycket sömn. Well, well jag ska försöka. 

Nu kör vi sista semesterveckan! 

En veckas skidåkning

En veckas skidsemester kan sammanfattas med tre ord: snö, sol, sömn. Eller med en bild. 

Helgens lyx i korthet

Kidsen är på sleep over hos sin faster. Vi är hemma utan barn för första gången på snart fyra år. Den känslan. Och en hel natts ostörd sömn. Lyxen.

Äter frukost i lugn och ro. Tände några ljus. Njuter att ta ännu en kopp kaffe. Läser nyheterna på mobilen eftersom morgontidning uteblev. Tydligen på grund av blixtnedslag i tryckeriet under nattens åska meddelar radion. Jag äter ugnsrostade mackor eftersom brödrosten gått sönder och jag kom hem tomhänt men sjöblöt efter en spring-i-regnet-tur till det stängda bageriet tvärs över gatan. HUR kan man öppna klockan nio en söndag?!!?!

Men ändå en helt ostörd natts sömn och nu kan jag helt ostört dricka mitt kaffe. 

Törnrosas motsats

Egentligen ska jag inte klaga. Jag har det så ofantligt bra och trivs verkligen med livet. Men jag är bara så trött. Så där småbarnstrött som föräldrar till ett- och treåringar är. Jag har inte sovit en hel natt på jag vet inte när. Det känns som det minst var hundra år sedan. Törnrosas totala motsats. Men det är ju så klart en överdrift av stora mått. Men ändå. Jag är så trött.

Det jag längtar mest efter förutom att få sova är att bara få vara hemma. Ensam. En dag i soffan eller sängen, läsa tidningen och för en gång skull inte ha dåligt samvete för att den åker direkt från köksbordet till återvinningen. Oöppnad. Ta ett bad och ligga så länge att tårna blir som russin och sen, sen bara låta Netflix gå. Avsnitt efter avsnitt. Serie efter serie. Utan att behöva tänka på att man behöver gå och lägga sig för att hinna få några timmar innan allt drar igång igen. Två dygn i soffan med tidningen och Netflix. Kraven är inte så höga för en trött småbarnsförälder. 

London är alltid en bra ide

Det finns alltid en anledning att åka till London. Förutom det uppenbara att det är, just London, är det alltid trevligt att hälsa på en gammal vän, att äta frukost på Le Pain Quotidien, att strosa runt i Mayfair, göra lite shopping på Selfridge's och bo på hotell. Om en månad, alltså. 

I natt är det här jag lägger min hatt.

Äntligen får jag utnyttja min födelsedagspresent från pojkvännen och pojkarna. Så efter en fantastisk middag på Bakfickan, favoritrestaurangen näst efter Creperie och Logi, i ett soligt och medelhavsvarmt Visby ligger jag nu på ett hotellrum. Ensam. Äter smågodis, målar naglarna och varvar Million Dollar Listing NY med Vetenskapens värld och BBC. 

Det är tyst, efterlängtat och ljuvligt.

Jag fyller år den 30 mars. Notera rumsnumret. 

Back on Ruzzle-track

Häromdagen hände det. Jag hade min mindre än en månad gamla i-Phone i fickan på shortsen. I badrummet gled den ur och rakt ner i klinkerset. Först trodde jag bara att den blivit dammig men sen såg jag att hela glasdisplayen var kraschad. Nej, nej, nej! Jag blev arg. Så himla onödigt. Sen blev jag ledsen och grät en skvätt. 

Men, tack och lov, det gick att ringa och surfa. Men inte att spela Ruzzle. Sprickorna gjorde det omöjligt att föra fingrarna fram och tillbaka för att bilda ord. Jag är ju nästan besatt. Måste spela några matcher varje ikväll innan jag somnar. Det är, precis som korsord, väldigt avkopplande. Hur skulle jag klara det? Det blev några jobbiga kvällar. Tur att man småbarn så att man är helt slut när det är sovdags. Men igår fick jag tipset att tejpa över displayen med kontorstejp. (Tack Dennis!) 

Voilà! Hurra! Ballonger åt barnen!

Nu kan jag surfa, ringa OCH spela Ruzzle utan att få glas i fingrarna. 

Mer Orange

Vi tar paus i motorcykelklubbandet i Sons of Anarchy. Ställer undan HDn, lägger ner vapnen och hjälmen på hyllan. För ikväll ska vi kolla in hur det går för Piper i andra säsongen av Orange is the new black. Nu gäller det bara att kämpa för att orka se mer än ett avsnitt. 

Ingen vanlig söndag

Nej, det är ingen vanlig söndag idag. Det eu-val, morsdag och sovmorgonsdag. Jag lyxade till det och sov till klockan 0745, lika länge som den numer nio månader gamla bebisen. Det, mina vänner, det var länge sedan. Vi har ju som sagt sportat upp vid halv femtiden ett tag. Så efter ha gjort kors i taket, varit en sväng till parken med tvååringen gick vi i samlad trupp för att rösta. Det är något speciellt med att rösta på själva valdagen, tycker jag. Det känns högtidligt och fint. Och efter vi varit med och påverkat allas vår framtid i Europa åt vi glass i solen och tvååringen fick bada i plaskdammen i parken. Morsdagsmiddagen hämtades från indiern på hörnet och med magen full av naan och paneer sträcker jag ut mig på soffan i väntan på valvakan. Helt enkelt, en ovanligt bra söndag. 

Man ska njuta

De säger att man ska njuta. Att tiden då barnen är små går så fort. Helt plötsligt har de flyttat hemifrån. 

Så nu vi vaknar runt halv femsnåret. För att så att säga verkligen ta vara på och njuta av småbarnsåren.

Ta vara på varje minut

Du sover. Spår efter tandkräm syns vid sidan om din mun. Det finns inte alltid tid att tvätta. Du har så bråttom att bli klar. 

-Ska du natta mig? brukar du fråga och varannan kväll blir mitt svar ja. Jag lägger mig bredvid dig. -Är det natt nu? frågar du och vill släcka lampan själv. Du andas lugnt. Du sover snart djupt men rör lite på dig när sängen knarrar. 

Jag ser mig själv i dig. Omtänksamheten, otåligheten och den där glimten i ögat som jag så väl känner igen. 

Jag vill krama dig och aldrig släppa. Det är så skört. Livet. Det är så mycket som kan hända. Just nu kämpar en liten som vi känner mot en elak cancer. Det är lätt att tänka sig vad familjen går igenom men svårt att föreställa sig hur det känns.

Jag lägger mig nära dig. Känner din lilla varma och avslappnade kropp. Lägger min arm runt dig. Jag snusar dig i nacken och tänker på hur tacksam jag är för att du finns. 

Nu vet jag bättre

Innan jag fick barn tyckte jag inte att barn skulle äta frukost i vagnen på väg till förskolan. Det var väl bara att stiga upp lite tidigare och se till att ungen åt, var min hårda teori. Jo, tack nu vet jag bättre. Betydligt. När pojkvännen är på tjänsteresa och jag är ensam med barnen och tvååringen väljer att ta sovmorgon (varför händer det aldrig på helgen?). Ja, då blir det en macka i vagnen. För allas bästa. Och till alla föräldrar med ungar ätandes mackor i vagnen, vill jag bara säga: fasen vilket bra jobb ni gör!

Lyckan

Fredag. Båda kidsen hemma. Leksaker överallt. Soffans kuddar återfinns i badrummet. Kaos när iPaden måste laddas. Och lyckan när båda sover.  Samtidigt. Alltså, den lyckan! Läge att köpa en trisslott. 

Håll nu tummarna att jag hinner dricka kaffe innan någon av dem vaknar. 

Utvilad

Alltså, jag kan verkligen vänja mig vid att sova hela natten. Sju timmar, mina vänner. S J U timmar! Det är som en dröm. Men jag är vaken. Och utvilad. 

Den här bebisen får högsta betyg i sömn.

Plötsligt händer det

Bebisen sov hela natten. Storebror sov hela natten. Mamman och pappan sov hela natten. En riktigt bra natt helt enkelt. Och en härlig start på helgen. 

Jag firar med sy så att maskinen glöder. 

Tvåbarnsvardagen

Förskolan har planeringsdagar och är stängd. Det betyder en förälder och två barn hemma. I två dagar. 

Jag har ingen som helst erfarenhet eller rutin för det här. Så jag har hittills suttit ned i sammanlagt 15 minuter. Jag har ätit lunch stående, försökt dricka kaffe stående och till och med ammat stående. Planen att båda skulle sova i vagnen och jag skulle kunna dricka kaffe i lugn och ro, sittandes, gick om intet när den ena vaknade fem minuter efter den andra somnat. Men imorrn blir det nog bättre. 

I övrigt firar vi att lillebror blir fem veckor idag och igår passerade fem kilo.

Få gravidkrämpor

Det är mindre än fem veckor kvar och förutom att magen är stor, jag är trött och har lite ont i ryggen i slutet av dagen har jag väldigt få gravidkrämpor. Jag är lite svullen om händerna men har tack och lov inga känningar av Karpaltunnelsyndrom. Men igår kväll hade jag ett vänsterben som sov sött men själv kunde jag inte sova alls.

Undrens tid

Jag vet inte om det är semestern, tystnaden ute i den gotländska skogen eller bara en fas men ungen har flera mornar i rad sovit till sju. Sju, mina vänner, istället för fem. Två små timmar men en oändlig skillnad.

Än är inte undrens tid förbi.

Torftigt

Mitt liv är så torftigt just nu. Det består mest av jobb, dagishämtning och -lämning och jakt på sömn. Obefintligt med tid finns till att läsa glansiga magasin (hinner knappt läsa dagstidningen) eller böcker, strosa på stan, sitta länge med en kaffe latte på ett kafe eller vara kreativ och skriva kloka och roliga saker på bloggen. För det mesta hinner jag knappt tänka.

Men det blir väl bättre, försöker jag intala mig. När sömnbehovet är mindre och ungen större. Om en sisådär 20 år, kanske?

Att ta vara på dagen

Det är tur att man har barn så att man kommer upp och kan ta vara på dagen. För trots att klockan inte är åtta, med några riktigt övermogna och nästintill bruna bananer i fruktskålen, passar ungen och jag på att baka banankaka. Eller. Jag bakar och ungen smakar.