Lätt som en plätt

Idag slog jag upp mina mörkbruna klockan kvart i tio. Kvart i tio, gott folk! Det är år sedan jag sov så länge. Det måste vara för att jag igår satte vinnaren, tvåan och trean i pojkvännens och mitt interna tips för Eurovisionsschlagerfestivalen.

Lätt som en plätt.

1. Tyskland (hur kan man motstå?)
2. Rumänien (en mörkhårig Catwoman)
3. Turkiet (låten växer trots att det låter skränigt till en början)

Vad jag vann? Jo, en middag på valfri restaurang. Hmm, undrar om det finns plats hos Mattias Dahlgren?

Om att vara olika

Tänk dig en helt vanlig lördagmorgon i slutet av maj. Överallt är det grönare än grönt, blommorna blommar och fåglarna kvittrar. Mitt i helgfrukosten säger den vinterälskande flickvännen:
- Åh, vad jag längtar till november. Jag saknar Vinterstudion på tv.
Pojkvännen som gillar vintern lite mindre svarar:
- Nej, när vi har den bästa tiden på året framför oss får du inte säga att du ser fram emot självmordsperioden.

Marcus Birro

Marcus Birro. Plötsligt är han överallt. Han är med i vartannat radioprogram, i olika sammanhang på tv och i intervjuer i tidningarna. Vart jag än vänder mig finns han där. Det måste vara nån slags promotionturné. Säkert kommer det en bok eller nått snart.

Alltså, jag gillar Marcus Birro. Jag kan liksom inte låta bli. Han är något så ovanligt som en ärlig och intellektuell, fotbollsälskande, mjuk machoman med enorm självdistans. Han älskar fotboll, han älskar Francesco Totti och han lotsar och parerar mer eller mindre patetiska, halvfulla, ensamma människor som ringer in till Karlavagnen för att ha någon att prata med på fredag kvällarna (okej, jag lyssnar på P4 men det är liksom ett helt eget inlägg).

Jag gillar också Marcus för att han inte gör sig till, han ställer sig inte in och han är öppen med sina fel och brister. Men framför allt för att han är modig. Det är modigt att våga vara ärlig. Ärlig mot sig själv och mot andra.

Marcus är författare och skriver böcker. Böcker som jag helt fördomsfullt tror är lite svåra. Jag har inte läst en enda. Men jag känner att jag kanske borde.

Sommarplaner

Sommarens semesterplaner börjar ta form.

Det blir fem veckor i stugan på Gotland. Surprise!
Har man en egen stuga får man ju se till att vara där också.

Vardagsinsikt

Jag sitter vid köksbordet, kollar min mejl och äter keso direkt ur burken. Och precis då inser jag, med fasa, att jag nog aldrig blir olympisk mästare i något.

Egentligen borde jag skippa ordet nog. Men jag kan liksom inte förmå mig att radera det. Som om det ändå finns ett litet, litet hopp någonstans.

Perspektiv II

När man är frisk har man många önskningar. När man är sjuk har man bara en.

Extremt dramatiskt i paradiset

I fjällen handlar det mycket om vädret. Alla pratar väder, gårdagens väder, dagens väder och självklart hur vädret ska bli imorgon. Vädret påverkar ju allt här. Kan man göra toppturen, nappar fisken och när blir snön sådär härligt sorbetig? Som alla vet så kan vädret i fjällen växla extremt snabbt. En minuten kan det vara strålande sol för att sedan slå om och bli vinande blåst och ymnigt snöfall. Det kan extremt kallt, som det var påsken för tre år sedan då vi hade -32, extremt mycket snö eller extremt varmt. Just nu är det sådär extremt varmt med runt +17 grader. Inte som i Haparanda men ändå varmt för årstiden och det innebär det att våren kommit igång snabbt. Extremt snabbt. Det tinar överallt och det tinar snabbt. Jokkarna är överfulla med smältvatten och i Abisko gör sig björkarna redo att slå ut.



Imorse när vi var på väg från Abisko till Katterjåkk såg vi en lavin gå i rännan vid Kopperåsen. Det var ett stort släpp som drog med sig snö, grus och jord. Vi var framme bara någon minut efter släppet och man ser tydligt hur smältvattnet eroderat under snön och orsakat lavinen. Väl framme i Katterjåkk nås vi av meddelandet att hela fjället är stängt på grund av extrem vårflod. Ja, så dramatiskt kan det vara i fjällen en vanlig vecka i mitten av maj.

Nu ser vi fram emot Nordiska mästerskapen i extremskidåkning. Stremt som Katla i Mammas nya kille skulle ha sagt.

Rapport från paradiset

Det enda jag ser just nu är dimma. Det är vitt, vitt, vitt. Ungefär som om du sänkte ner huvudet i en skål med mjölk. Jag ser inga fjäll, inget träsk och ingen sol. Jag ser grannstugan men inte så mycket mer. Och vi som hade tänkt gå den stora ölturen baklänges. Börja i Björnfjell och avsluta i Katterjåkk. Fem timmar med solen i ansiktet. Men vi får se hur det blir med det. Kanske spricker det upp vid lunch. Eller så häller jag upp en drink och fortsätter i dimman.

I Piteå var det strålande sol och plus 19 grader. Klockan nio.

Update: Vid lunch sprack det så klart upp och paradiset blev sitt vanliga soliga jag.

Mot paradiset

Ute strålar solen, termometern visar 14,5 grader och väderrapporterna lovar ryssvärme. Vitsipporna täcker sluttningar, tulpanerna blommar i rabatterna och på uteserveringarna flockas designersolbrillorna. Jag drar på mig fleecekalsongerna, dunjackan, mössan och vantarna och tar flyget mot vintern. Skidorna är slipade och googlesarna är putsade. Det vankas skidåkning. Jag åker mot paradiset. Nu är absolut den bästa tiden i fjällen.








En lite oro känner jag dock för mina plantor. Kommer de att klara sig utan mig? Jag lämnar dem i pojkvännens vård. Eller vård och vård. Han har redan sagt att de förmodligen kommer att stryka med. Jag ger dem lite vatten och näring och hoppas på det bästa. Hittills har de i alla fall växt så det knakar.

Utfört stordåd

Grattis till mig! Hurra, hurra! Ballonger till barnen!

Igår gjorde jag ett stordåd. Jag lyckades köpa en bikini. På mindre än en kvart hittade jag en som var snygg, fanns i min storlek, inte kostade skjortan (Jag älskar H-M!)och dessutom satt hyfsat bra. Det är inte bara en bedrift utan också ett smärre mirakel. Bikinishopping är till om med värre än jeansshopping och när man är "in the mood" är det bara att hänga med och skynda sig att betala.

Drar mitt strå till stacken

Jag tycker det är jobbigt att se hur oljan sprider sig på ett område stort som ett litet land i Mexikanska golfen. Det gör ont i mig när jag ser oljedränkta fåglar och oljebrunt vatten som klibbar fast på allt och kletar ut sig på stränderna. Men nu kan jag faktiskt hjälpa till att sanera oljan. Det är bara att samla ihop mina hårstrån, och tro mig jag släpper otroligt mycket hår, och skicka till organisationen Matter of Trust. Där samlar man in håret och lägger det i stora korvar. Varje hårstrå absorberar oljan och korvar med över 200 ton hår hjälper redan nu till att sanera vattnet utanför Mississippis kust. Men mer hår behövs. Så jag rensar borstar, kammar och kanske avloppet (nej, där går nog gränsen) och skickar over there.

Jag drar, så att säga, mitt strå till stacken.

Fint i soffan på Lilla ön

Det är inte bara mina klänningar och vårens pioner som går i rosa toner nu för tiden. I lördags hittade jag de perfekta soffkuddarna. De matchar fint till Josef Frankkuddarna och nu saknas bara en rosa/cerise pläd som lite nonchalant kan hänga på ena soffarmstödet.

Kuddarna är från Himla och köpta på nyöppnade R.O.O.M på Pub.

Redo för sommaren!

I sommar ska man ha blommigt och klänning. Perfekt, tycker jag som kombinerar de båda med en ytterst söt klänning från Twist & Tango. Perfekt bland uteserveringarna i Visby, på utflykten till Fårö och varför inte tillsammans med mina söta gröna träskor på den årliga sommarfesten i stugan.

Kom an sommaren! Jag är redo.

Perspektiv

För några dagar sedan blev jag bjuden på lunch av min moster som stannade till i stan på väg till Tyskland. Hon uppdaterade mig om släktens väl och ve och det tar ju ett tag, vi är ju så sjukt många. Nån är sjuk, nån frisk och nån har blivit farfar. Det är kul att höra lite skvaller men det som fastnade var det hon berättade om sin svärmor. En bestämd, envis dam som börjar bli lite till åren och som bor på ett hem för äldre. Svärmodern klagade över att hon inte kände sig bra. Hon var trött och trodde att hon nog var sjuk. Hon rådfrågade moster som är sjuksköterska eller var. Hon är numer pensionär.

- Tror du att det kan vara gallan?

Visst kan det vara gallan. Bland annat. Hon är ju trots allt 99 år.

Är det ok att flirta på gymmet?

Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling träffades på gymmet. Jag blev för ett par år sedan uppraggad av en skadad hockeyspelare på ett gym i Luleå när jag rehabtränade efter min korsbandsskada. När jag pluggade i Umeå kunde det hända att jag släpade mig till IKSU hur trött jag än var för jag visste att han med stort H (just då) alltid gick på cirkelträningen på torsdagar. Gymmet är ett bra ställe att träffas på.

Vad tycker du? Är det ok att flirta på gymmet? På Piggelino.se kan du gå in och rösta.

Och pojkvännen och jag vi träffades på ett bröllop i Varberg. Också ett mycket bra ställe att träffas på.

Update: DN skriver idag (10/5-10) om hur du kan öka dina chanser att träffa någon genom att gå till gymmet.

Loppisfynd

Här är ett av fynden från loppisturen i lördags. En japansk tekanna som jag fick för en femma. Det blev också en osthyvel för två kronor och två filmer varav den ena var en piratkopierad (såg jag när jag kom hem) konsert med Bruce Springsteen. Den betalade jag tjugo kronor för. Ja, you winn some, you lose some.

Fröken tvärtemot

Jag vet att alla älskar våren. Ljuset kommer, blommorna blommar, allt blir grönt, man får vårkänslor och det pirrar i kroppen och allt blir bara så där vårhärligt. Men på våren blir jag trött, får pollenallergi och astmaproblem, deklarationsångest och saknar snön. Skulle det inte vara för att sommaren snart är här skulle jag längta till november. Jag är fröken tvärtemot.

Vill ha!

Plötsligt känns min iPhone rätt trist i jämförelse.

Back to work

Efter mycket sömn, timmar på gymmet, låååånga promenader, bullbak och mängder med kaffe latte i solen är jag redo att hoppa ur hemmafrutightsen och i jobbjeansen. Imorgon är det åter dags att tjäna pengar och bidra till hushållskassan och BNP:n. Ballerinorna står redo, blusen är struken och kavajen kemtvättad. Jag börjar jobba igen.

Tights är inte byxor och andra stilmissar

Igår när vi åkte båten tillbaka till fastlandet iakttog jag en mamma och hennes två barn. De fångade min uppmärksamhet för att barnen snällt satt och läste sina tidningar och pratade med mamman. Mamman läste själv Cosmopolitan och verkade ha dunderkoll på barnen och livet. Hon var trendigt klädd i svarta tights, lång t-shirt och en snygg, beige kofta. Men så reste hon sig och utan att hon märkte hade t-shirten glidit upp över rumpan och innan hon hann rätta till hade hon visat halva båten att hennes trendiga tights var helt utslitna i baken och att hon dagen till ära hade vita trosor på sig. Big mistake och stilpolisen skakade på huvudet och haffade henne genast.

Hur skönt det än är med tights, leggings eller långkalsonger så är det inte byxor. Tightsen kan inte ersätta ett par jeans, chinos eller finare kostymbyxor. Du kan bara komma undan med tights om du har en kort klänning eller en lång tröja/skjorta. Tightsen blir på så sätt ett komplement till överdelen. Men kom ihåg att tights inte är byxor.

Sen är det här med påsydda lappar på kavajer och de smala banden på toppar och linnen. Lappar med kavajens märke på vänster ärm sitter där för att du ska se vad du köper när du är i butiken. Inte för att visa andra vad du bär för kläder. Sprätta eller klipp bort så fort du kommer hem!

Detsamma gäller för de smala banden på toppar och linnen, du vet de som sitter på insidan uppe vid axlarna och som gör det lättare att hänga upp plagget på galgen i butiken. De sitter där just därför. Att underlätta för upphängning i butik. De fyller ingen funktion när du sedan bär plagget. Klipp bort! Stilpolisen burar in alla som låter lapparna sitta kvar och har fåniga band slängandes runt halsringningen.

Till sist ska du också komma ihåg att alltid, alltid, alltid ta bort prislappar, andra lappar som butikerna klistrar fast under skorna. Stilpolisen visar ingen barmhärtighet om dessa lappar sitter kvar när du tar en promenad på stan. De syns visst när man går!

Och ja, ibland har även jag tights men jag skulle aldrig, aldrig, aldrig gå ut i ett par skor som fortfarande har prislapparna kvar.

Deklarationsångest

Det är lika ångestladdat varje år. Att deklararera är egentligen inte så jobbigt eller svårt när man väl gör det. Men tiden innan är ren och skär ångest. Idag ville jag få slut på det. Få det gjort. Men så funkar inte bankID:et. Jag kan inte sms-deklarera eftersom jag måste fylla i blankett K10. Så jag lägger ner och tar ett bad och läser Imre Kertéz:s Mannen utan öde.

Det är som när man pluggade till en tenta och med gott samvete kunde lägga fem timmar på att storstäda. Det var aldrig så rent i studentkorridorerna som när det var tentaperiod. Logiken är enkel: man kan välja att inte göra en viktig sak om man istället gör en ännu viktigare sak. Det är alltså helt okej att ta ett bad och läsa om fasansfullheter i koncentrationslägren istället för att göra sin plikt och deklarera. Åtminstone idag. Imorgon är det en annan dag och deklarationen ska vara inne senast kl 24.00.

Vår på ön

Några bilder från förra veckans ö-liv. Vår i stugan (svårt att tänka sig att för en månad sedan var det över en halv meter snö), hundpromenader i Bara och Bergman-utflykt till Fårö.

Jag orkar inte tänka på oljekatastrofen

Jag orkar inte tänka på oljekatastrofen i Mexikanska golfen. Jag orkar inte tänka på de 800 000 liter olja som pumpas ut i vattnet varje dag. Jag orkar inte tänka på att BP inte har några rutiner för hur man ska täppa till oljehålet på havsbotten. Jag orkar inte tänka på alla räkor, kräftor, fiskar, fåglar, smådjur, växter, blommor, större djur och människor som drabbas av oljan när den nu når kusten. Jag orkar inte tänka på hur fruktansvärt jobbigt det kommer att bli att sanera hela kusten. Jag orkar inte tänka på hur lik den här katastrofen är den i Alaska 1989 då Exxon Valdez gick på grund.

Istället tänker jag på dagens loppistur och på de fynd jag kanske hittar. Jag är så himla ytlig.