Berlin i april

Jag fick ett sms av min vän när jag stakade runt där i skogen i Haninge häromdagen som lät ungefär så här:

– Jag har bokat bord på en två-stjärning restaurang i Berlin på lördagen. Behålla eller avboka?

Men alltså, behålla, så klart!

Och jag gillar det där så många sätt. Att äta på en stjärnrestaurang är ju alltid en upplevelse, maten är förmodligen divine men mest av allt gillar jag gesten. Att vi förstår varandra, att vi uppskattar samma saker och någon som tar tag i saker och bara bokar.

Tack fina Sandra! Jag ser jag ännu mer fram emot att åka till Berlin i april!

Att försäkra sig om sol i sommar

Eftersom vi lever med den opålitliga svenska sommaren ser jag fram emot att ha den här utsikten bokad en vecka i juni.

Dream bag

Den perfekta väska i den perfekta färgen. Ja, tack! 

Man harvar på

Ännu ett skidspår, ännu ett pass och ännu en dag närmare. Harvar runt, runt på en 1,7 km lång slinga. Så här i elfte timmen är Vasaloppet i princip det enda jag tänker på. 

På temat saker jag aldrig trodde jag skulle äga

Jag har köpt ett par längdskidglasögon. Rosa. Smala. Proffsiga. Snabba.

Jag vet inte om jag riktigt lever upp det allt det är i spåret. Men om det snöar ymnigt där mellan Smågan och Mångsbodarna kan de vara bra att ha. Eller om solen steker efter Oxberg. Det är liksom bara att go with the flow och ta seden dit man kommer.

Så det blev ett par rosa längdskidglasögon, alltså. Något jag aldrig trodde jag skulle äga.

Vasaloppet

Sälen, Smågan, Mångsbodarna och Risberg... jag försöker memorera kontrollerna. Evertsberg, Oxberg, Hökberg och Eldris. Jag har fått rådet att äta på alla. Blåbärssoppa och bullar. Dessutom ska jag ha med mig lite egen energipåfyllning.

När jag är i Evertsberg har jag åkt hälften och tänker fira med eftermiddagsfika med kaffe, läsk och chokladbit. Sen är det "bara" att glida, hmmph, kämpa in i mål i Mora. I fädernas spår för framtida segrar... eller nått.

Långfrukost?

Jag läser här och där om folk som äter långfrukost. I söndags, på kärleksdagen, åts det mängder av hjärtformade rostbröd och florsockerpudrade pannkakor i timmar. Även av folk med barn. För mig är det helt obegripligt. Jag menar hur gör folk? Mina kids har lämnat bordet innan marmeladen runnit från mackan ned på bordet.

Plötsligt är Polen överallt

Polen är inget land jag går och funderar på. Så klart är begränsningen av yttrandefriheten, avskedandet av oberoende journalister och den ökande intoleransen mot allt som är annorlunda oroande. Men ändå tänker jag mer på vår miljöpåverkan, Syrien, IS, krig och ökat terrorhot.

Det började på skidresan i Italien. En av de andra gästerna var polack boendes i Stockholm. En trevlig och intressant man som nyss slutat sitt arbete som operasångare. Han har startat eget och vi pratade om att göra lite jobb ihop framöver. Och för några dagar sedan började Polenresor följa mig på Instagram och gilla några av mina bilder. 

Och så idag, läser jag en lång och intressant artikel om Lech Walesa i DN. Det är ingen slump. Det är hög tid att jag ger det här landet lite mer uppmärksamhet. Jag behöver öppna mina ögon och lära mig mer om Polen. 

Snö

Vi är i Piteå. Här är det ingen snöbrist. Jag har lånat mammas skidor och fått några mil i fina spår. Annars skottar vi mest snö. 

Hemma och utvilad

Vasaloppsträning i Gressoney förra veckan.

Då var jag hemma igen och det är ju också helt fantastiskt. Jag känner mig pigg, stark och ja, rent av utvilad. Nästan fem års sömnbrist botades med snö, skidåkning och frisk alpluft. Lägg till långa tysta nätter, god och kolhydratsrik mat och världens bästa kaffe. Det senaste årens nästintill permanenta mörka ringarna under ögonen är markant blekare. Jag har fått lite färg på kinderna och känslan är underbar.

Nu är det vardag igen och det är mindre än en månad kvar till det där längdskideloppet. De nio (långa) milen mellan Sälen och Mora. Jag känner mig både förberedd och som att jag inte har en aning om vad jag gett mig in på.

Alltså, nio mil. 90 kilometer. Det gör mig också totalt skräckslagen. Men så andas jag lite och tänker vad är det värsta som kan hända?

Det kommer göra ont, jag kommer att bli trött, otroligt trött, och det kommer ta lång tid. Förmodligen hela dagen. Äh, det ska nog gå bra. Hoppas jag...

En veckas skidåkning

En veckas skidsemester kan sammanfattas med tre ord: snö, sol, sömn. Eller med en bild. 

Det italienska kaffet

Italienarna gör världens bästa kaffe. Punkt. 

Mat i Aosta

Italien är inte bara skidåkning. Här i Aostadalen är det så klart mycket fokus på mat också och på vin. Förutom magiskt god pasta och frasig pizza har jag ätit både kanin och åsna. Och ost. Massor av ost. 

Över förväntan

Att den här semestern skulle bli fantastisk visste jag i och för sig redan innan vi åkte. Men ändå har den lyckats överträffa förväntan. Hotellet, rummet, byn, maten och snöläget är bättre än jag trodde. Igår kom det till och med så pass mycket snö att vi fick lite ospårad åkning. Inte midjedjupt men väl över pjäxkanten. Tjo och tjim och värkande benmuskler.