Vasaloppet 2017

Från Vasaloppets instagram igår.

Ja, så rätt. Tur att jag redan är anmäld. 

En riktigt lyckad annonsering från gårdagens Stockholm. 

Ok, då var det bestämt...

Jag är inte den som ger mig i första taget. 

Bästa presenterna ever!

Idag fick jag veta att jag fått en plats till Vasaloppet 2017 och senare fick jag det här paketet i brevlådan. 

Ja, nästa år är definitivt mitt skidår. 

Då kör vi igen

Jag är fortfarande lite besviken över att jag inte fick fullfölja mitt Vasalopp. Grämer mig över att jag inte fick någon sluttid, gå i mål i Mora eller ett diplom. Men, men livet går vidare och i det stora hela är det ju ett i-landsproblem. 

Nu är i alla fall siktet inställt på nästa års lopp och igår körde jag första passet. 

Vasaloppet 2017, nu kör vi! 

Under vabb-filten

Det var som att luften gick ur mig där efter Vasaloppet. Efter att ha fokuserat så länge på något känns det lite tomt efteråt. Men som tur är hinner man inte tänka så mycket när man har småbarn. Det är fullt upp ändå. 

Den här veckan har gått till återhämtning. Eller jag vilade lite på måndagen. Kroppen kändes förvånansvärt pigg (till och med ljumskarna). Det kan bero på att jag åkte sex mil istället för nio. Men hej, jag är inte bitter. Morr! 

I övrigt har jag ägnat mig åt vabb och jobb. Båda kidsen har sportat 39 grader om vartannat. Men de varit friska så länge så några vabb-dagar var liksom näst på schemat. Ingen klarar både vabruari och mars. Ingen. 

Nåväl, det är ändå mysigt att äta glass och kolla på Kung Fu-Panda under en filt i soffan. 

Dagen efter

Det är trångt i backen, precis efter starten i Vasaloppet

När jag nu, efter att sovit några timmar, försöker sammanfatta gårdagen och min upplevelse av Vasaloppet kommer jag fram till att det blir inte alltid som man tänkt sig.

Jag hade tränat och förberett mig. Allt gick enligt plan med lite roliga inslag som taxifärden till starten. Vid starten fanns det en härlig spänning i luften och det är något magiskt med drygt 15000 uppställda skidåkare. Folkfeststämning och jag fick rysningar när "Vasaloppslåten" spelades.

I backen var det trångt, trångt, trångt och den är mycket brantare och längre än man tror. Det gick bra inga brutna stavar eller andra incidenter, men det tog tid. Sen kom myrarna och där var det riktigt tungt. Obefintliga spår, inget fäste och det snöade ymnigt. (Jag var glad för mina skidglasögon.) Jag borrade ner huvudet och körde, räknade kilometer till kontrollerna och försökte göra mitt bästa. Precis som alla andra. Ingen pratade, ingen hejade och ingen tog upp mobilen och tog spårselfies. Väldigt lite folkfest, helt enkelt.

Sen gick det bättre, lite blåbärssoppa, bullar och buljong och jag kämpade mig till Evertsberg. Då är halva loppet gjort och efter det ger varje kilometerskylt lite energi. Särskilt 39 kilometer till Mora-skylten gjorde mig väldigt glad.

Men i Oxberg mindre än tre mil från målet i Mora var det stopp. Repet var draget och jag fick inte fortsätta. Jag blev väldigt besviken, arg och ledsen. Jag var hyfsat pigg och hade klarat de sista milen. Det är tungt att inte få bestämma själv om man vill bryta. Jag har förståelse att man måste dra repet någon gång, hade bara önskat att det varit lite senare.

Men jag gjorde vad jag kunde och igår räckte det inte. Visst känns det jobbigt att inte nå ända fram, att inte nå mitt mål. Men ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig.

Om några dagar kommer besvikelsen ha lagt sig och det kommer att kännas bättre. Då får jag fundera på hur planen ska se ut för nästa år.

Staka på

Det är fortfarande mörkt när vi kommer till starten i Berga by. Efter en spännande taxifärd med chaufför med ett speed ski-rekord från Cervinia på en genväg (så klart) åkte vi förbi hela bilkön som stod helt still. 

Det är det folk överallt. Vi hittar vårt startled. Det är ju i och för sig inte så svårt, som förstagångare utan seedningslopp startar man sist. 

Jag är lite nervös. Det är nu som alla timmar i stakmaskinen och i skidspåret ska visa sig. Och det är inte varje dag man står på samma startlinje (nåväl) som eliten och diverse mer eller mindre känt folk. Jag såg en skymt av Markoolio vid nummerlappshämtningen och nån sa att Måns Zelmerlöw ska åka. Men nu gäller det att fokusera. En kontroll i taget och staka på. 

Målbild

Målbild i dubbel bemärkelse. Och ambulansen har inget med det att göra. Hoppas jag...

Allt är med eller?

Går igenom packningen. Skidor, stavar och pjäxor. Skidkläder, mössa och skidhandskar. Skidglasögon, carbgel och camelback (vätskepåse). Allt är med och vi styr mot Dalarna. Utanför Uppsala kommer jag på att underställskalsongerna ligger kvar i torktumlaren. 

Tre dagar kvar...

Det är tre dagar kvar. Jag har tränat det sista passet. Nu kan jag inte göra mer. Så jag vilar, fyller på min Vasaloppslista på Spotify, dricker vatten och äter pasta. Skidorna är packade, skidkläderna tvättade och skidglasögonen putsade. 

I morgon eftermiddag åker vi till Dalarna. På söndag kl 0800 smäller det. Du hänger väl med?

Man harvar på

Ännu ett skidspår, ännu ett pass och ännu en dag närmare. Harvar runt, runt på en 1,7 km lång slinga. Så här i elfte timmen är Vasaloppet i princip det enda jag tänker på. 

På temat saker jag aldrig trodde jag skulle äga

Jag har köpt ett par längdskidglasögon. Rosa. Smala. Proffsiga. Snabba.

Jag vet inte om jag riktigt lever upp det allt det är i spåret. Men om det snöar ymnigt där mellan Smågan och Mångsbodarna kan de vara bra att ha. Eller om solen steker efter Oxberg. Det är liksom bara att go with the flow och ta seden dit man kommer.

Så det blev ett par rosa längdskidglasögon, alltså. Något jag aldrig trodde jag skulle äga.

Vasaloppet

Sälen, Smågan, Mångsbodarna och Risberg... jag försöker memorera kontrollerna. Evertsberg, Oxberg, Hökberg och Eldris. Jag har fått rådet att äta på alla. Blåbärssoppa och bullar. Dessutom ska jag ha med mig lite egen energipåfyllning.

När jag är i Evertsberg har jag åkt hälften och tänker fira med eftermiddagsfika med kaffe, läsk och chokladbit. Sen är det "bara" att glida, hmmph, kämpa in i mål i Mora. I fädernas spår för framtida segrar... eller nått.

Hemma och utvilad

Vasaloppsträning i Gressoney förra veckan.

Då var jag hemma igen och det är ju också helt fantastiskt. Jag känner mig pigg, stark och ja, rent av utvilad. Nästan fem års sömnbrist botades med snö, skidåkning och frisk alpluft. Lägg till långa tysta nätter, god och kolhydratsrik mat och världens bästa kaffe. Det senaste årens nästintill permanenta mörka ringarna under ögonen är markant blekare. Jag har fått lite färg på kinderna och känslan är underbar.

Nu är det vardag igen och det är mindre än en månad kvar till det där längdskideloppet. De nio (långa) milen mellan Sälen och Mora. Jag känner mig både förberedd och som att jag inte har en aning om vad jag gett mig in på.

Alltså, nio mil. 90 kilometer. Det gör mig också totalt skräckslagen. Men så andas jag lite och tänker vad är det värsta som kan hända?

Det kommer göra ont, jag kommer att bli trött, otroligt trött, och det kommer ta lång tid. Förmodligen hela dagen. Äh, det ska nog gå bra. Hoppas jag...

Stockholmsskidor

Ja, så här kan det se ut när en stockholmare Vasaloppstränar. Jag har snabbt fått lära mig varför det kallas för stockholmsskidor. Nåväl, det är ingen ide att fokusera på sånt jag inte kan påverka. Målet är Mora. Dit ska jag. 

Nu kör vi!

Då var det klart.

Ingen återvändo.

Nio mil.

Ja, nu kör vi!

58 dagar kvar

Jag har en del saker jag vill göra. Några grejer på en oskriven bucket list. Saker att pricka av innan jag dör.

En sån sak är att åka Vasaloppet. Så när min pappa i somras påpekade att ingen av oss blir yngre bestämde vi oss. Första söndagen i mars ska vi åka de där nio milen mellan Sälen och Mora. 

Det är 58 dagar kvar och jag behöver nog börja träna lite mer seriöst. 

Inför Vasaloppet

Min pappa säger att man måste ha 50 mil skidåkning i benen innan ett Vasalopp. Idag körde jag de första fem kilometrarna på mina nya skidor. Så nu har jag bara 49,5 mil kvar.

Utsikt från dagens längdspår. 

Check på längdskidor

Längdskidepaket, check. Vallningsbara, supersnabba, tävlingsskidor av bästa sort. På rea. Nu återstår bara en startplats och några mil i benen. 

Alltså, jag är nöjd med skidorna men skräckslagen inför vad som kommer med. Nio mil är långt. Jättelångt. 

Herregud. 

2015 - ett roligt år!

Vi har summerat, avslutat och vänt blad. Från 2014, långledigt, Thailandresor, kungskrabbemosaik, champagne, gravad hjortfilé, bräss och konfiterad tomat till 2015 med starkt kaffe och nygräddade croissanter med lemoncurd. Förväntan och tillförsikt. Två förskolebarn, eget företag och ett Vasalopp att träna emot. (Alltså 2016, inte årets. Man måste ju börja i tid.) 

Inga löften men med risk för att jag förhäver mig önskar jag mig ett roligt år. Jag vill skratta. Mycket, länge och ofta. 

Vi börjar med att åka till stugan på ön och laga långkok.