Vasaloppet 2017

Från Vasaloppets instagram igår.

Ja, så rätt. Tur att jag redan är anmäld. 

En riktigt lyckad annonsering från gårdagens Stockholm. 

Ok, då var det bestämt...

Jag är inte den som ger mig i första taget. 

Mot fjällparadiset

Kidsen och jag checkar ut från stan, betongen och våren. Vi drar på oss dunjackorna, mössorna och långkalsongerna. Vi åker mot vintern och vidderna.

Skidåkning, skoteråkning, snögubbebyggning, pimpling, påskäggsöppning (väldigt viktigt för vissa) och häng med familj och vänner väntar.

Fjällstugan här kommer vi!

Dagen efter

Det är trångt i backen, precis efter starten i Vasaloppet

När jag nu, efter att sovit några timmar, försöker sammanfatta gårdagen och min upplevelse av Vasaloppet kommer jag fram till att det blir inte alltid som man tänkt sig.

Jag hade tränat och förberett mig. Allt gick enligt plan med lite roliga inslag som taxifärden till starten. Vid starten fanns det en härlig spänning i luften och det är något magiskt med drygt 15000 uppställda skidåkare. Folkfeststämning och jag fick rysningar när "Vasaloppslåten" spelades.

I backen var det trångt, trångt, trångt och den är mycket brantare och längre än man tror. Det gick bra inga brutna stavar eller andra incidenter, men det tog tid. Sen kom myrarna och där var det riktigt tungt. Obefintliga spår, inget fäste och det snöade ymnigt. (Jag var glad för mina skidglasögon.) Jag borrade ner huvudet och körde, räknade kilometer till kontrollerna och försökte göra mitt bästa. Precis som alla andra. Ingen pratade, ingen hejade och ingen tog upp mobilen och tog spårselfies. Väldigt lite folkfest, helt enkelt.

Sen gick det bättre, lite blåbärssoppa, bullar och buljong och jag kämpade mig till Evertsberg. Då är halva loppet gjort och efter det ger varje kilometerskylt lite energi. Särskilt 39 kilometer till Mora-skylten gjorde mig väldigt glad.

Men i Oxberg mindre än tre mil från målet i Mora var det stopp. Repet var draget och jag fick inte fortsätta. Jag blev väldigt besviken, arg och ledsen. Jag var hyfsat pigg och hade klarat de sista milen. Det är tungt att inte få bestämma själv om man vill bryta. Jag har förståelse att man måste dra repet någon gång, hade bara önskat att det varit lite senare.

Men jag gjorde vad jag kunde och igår räckte det inte. Visst känns det jobbigt att inte nå ända fram, att inte nå mitt mål. Men ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig.

Om några dagar kommer besvikelsen ha lagt sig och det kommer att kännas bättre. Då får jag fundera på hur planen ska se ut för nästa år.

Hemma och utvilad

Vasaloppsträning i Gressoney förra veckan.

Då var jag hemma igen och det är ju också helt fantastiskt. Jag känner mig pigg, stark och ja, rent av utvilad. Nästan fem års sömnbrist botades med snö, skidåkning och frisk alpluft. Lägg till långa tysta nätter, god och kolhydratsrik mat och världens bästa kaffe. Det senaste årens nästintill permanenta mörka ringarna under ögonen är markant blekare. Jag har fått lite färg på kinderna och känslan är underbar.

Nu är det vardag igen och det är mindre än en månad kvar till det där längdskideloppet. De nio (långa) milen mellan Sälen och Mora. Jag känner mig både förberedd och som att jag inte har en aning om vad jag gett mig in på.

Alltså, nio mil. 90 kilometer. Det gör mig också totalt skräckslagen. Men så andas jag lite och tänker vad är det värsta som kan hända?

Det kommer göra ont, jag kommer att bli trött, otroligt trött, och det kommer ta lång tid. Förmodligen hela dagen. Äh, det ska nog gå bra. Hoppas jag...

Inför Vasaloppet

Min pappa säger att man måste ha 50 mil skidåkning i benen innan ett Vasalopp. Idag körde jag de första fem kilometrarna på mina nya skidor. Så nu har jag bara 49,5 mil kvar.

Utsikt från dagens längdspår.