Min bästa vän

Min bästa vän just nu är min varma, sköna dunkappa från Moncler. Den är figursydd, knälång och plastsäckssvart. Den är den perfekta vännen och håller mig varm och snygg trots minusgrader och snöstorm. När andra huttrar och drar upp axlarna, kan jag fälla upp huvan och slappna av. Jag köpte den precis innan jul och har använt den varje dag sedan dess. Den kostade som en skidresa men är värd varenda krona. Den funkar lika bra i Verbier som på Stureplan eller i de vindpinade gränderna i ett vintrigt Visby. Och skulle jag någon gång bli hemlös är det inga problem eftersom jag nog skulle kunna bo i den.

Moncler min vän, du är helt perfekt!

Det heter kokosnöt!!!!

Jag vill skriva att det heter kokosnöt med s. Inte kokonöt som de säger i reklamen. Men gör jag det så avslöjar jag ju att jag tittar på Robinson. Det är lite skämmigt. Det är inte bra, det är inte kvalitetstv på något sätt. Det ger mig ingenting och jag tycker att deltagarna är tragiska. Paolo är i och för sig rätt ok som programledare. Men Robinson är inte bra. Men ändå tittar jag. Och jag engagerar mig och hetsar upp mig. Skriker åt tv och det är pinsamt. Tur att det är slut på lördag.

Nyårslöftet håller

Än håller jag mitt nyårslöfte. Idag var det dags för yoga för andra gången. Redan på vägen dit går jag ner i varv, andas med magen och tänker harmoniska tankar. 80 minuter hårt jobb med solhälsningar A och B, halv stående lotusställning och en skön avslappning i nedsläckt lokal och jag somnar nästan.

Jag börjar tänka att det här är nog min grej. Fantiserar om yogaresor till Indien medan jag böjer på ryggen och försöker få näsan att ta i knäna. Jag töjer stela muskler, min onda rygg sträcks ut och jag känner mig starkare. Jag tar tag i höger tå med min högra hand och försöker få ut benet rakt ut i luften. Det går nästan inte alls men alla övningar går faktiskt bättre än förra gången. Jag lyckas till och med djupandas några gånger utan att det låter som om jag snarkar.

Yoga är skönt. Yoga är bra. Yoga är nog min grej.

Soprum i sot

Hur man undviker rynkor

- Men du har ju inga rynkor, sa en vän till mig för inte alltför länge sedan.
- Hmm, jo några har jag, svarade jag och tänkte på de där linjerna runt ögonen som dykt upp de senaste åren som jag inspekterar i spegeln varje morgon. Men det är klart, det är inte så farligt och förra sommaren fick jag till och med visa leg när jag handlade på Systembolaget.

Jag tycker att det är fint med rynkor. Särskilt om de har kommit efter att man har skrattat mycket. Det ger karaktär och inger förtroende. Men har man fått sina rynkor från att ha sugit för mycket och för länge på en cigarett tycker jag det kan vara. En rökare åldras aldrig snyggt.

Tricket för att få rynkorna att vänta så länge som möjligt är att vara lite småfet. För visst är det de riktigt smala som rynkorna syns mest på? Det visar att det finns nån slags rättvisa ändå.

Det gäller att fylla ut rynkorna lagomt mycket så att man ser frisk och fräsch ut. Tänk Leila Lindholmfräsch. Men det är inte lätt. För helt plötsligt har man unnat sig en bulle för mycket och man har passerat det där småfeta, fräscha stadiet och övergått till att bara vara fet. Så det gäller att inte röka, skratta mycket, äta lagomt och träna lagomt. Inte direkt rocket science.

Eller så kan man ju boka en tid och spruta in lite botox.

Sportskador vi minns

Jag har inget korsband i höger knä efter klantig dag i backen i Flégère, Chamonix. Jag har en instabil högeraxel som gärna hoppar ur led och som opererats två gånger efter både hårt basketspel och skidåkning på 90-talet. Båda skadorna är sånt som händer när man är i farten. När man är ute och rör på sig. När man utmanar sig själv. Det är lite rock´n roll a la Börje Salming att ha ett decimeter långt ärr på höger axel.

Men nu dras jag med en elak tennisarmbåge som förvandlats till golfarmbåge utan att ha spelat varken tennis eller golf. Jag har problem att lyfta ett fullt mjölkpaket. Jag går hos en sjukgymnast, får massage och ultraljud. Det är så långt ifrån rock´n roll och Börje Salming man kan komma.

Suck!

Det är lätt att hjälpa!

Det är svårt att riktigt förstå hur människorna på Haiti har det just nu. Tv-bilderna är fruktansvärda och verkligheten måste vara långt värre. Man känner sig maktlös. Det är lättare att vända bort huvudet och tänka på något annat.

Men det är lätt att göra lite. Ta fram din mobiltelefon och sms:a så får hjälporganisationerna pengar att skicka katastrofhjälp för.

För att skänka 50 kronor till:
Plan Sverge sms:a HAITI till 72910
Röda Korset sms:a AKUT till 72900
Rädda Barnen sms:a KATASTROF till 72950

Lördagsdramatik på lilla ön

Ibland blir lördagen mer spännande än nödvändigt. Just före klockan två gick jag ut med soporna och påsen med de övriga soporna och sorterade dem pliktskyldigt i sina olika kärl i soprummet. Batterierna i holken, glödlampan i glödlampshinken, ofärgat glas i sin behållare och diskmedelskartongen, väl ihopvikt, i kartongtunnan. Glad i hågen fortsätter jag till affären. Jag köper mjölk, bröd, apelsiner, en tidning och glass. Det tar med andra ord inte särskilt lång tid. På väg hem ser jag på lång väg att det ryker från vårt soprum. När jag kommer fram ser jag att det brinner ordentligt. Jag var ju där inne för 10 minuter sedan. Jag släpper matkassen och letar efter mobilen. Men den ligger hemma på soffbordet. Tur är att en vänlig man med hund redan står och ringer brandkåren.

Det smäller, saker verkar explodera och tjock svart rök sprider sig upp efter fasaden. En kvinna som bor i huset springer in och meddelar dem som bor i lägenheterna ovanför. Man vet ju aldrig... Grannar kommer ut och vi väntar lite ängsligt på att brandmännen ska komma. Det dröjer inte länge tills jag hör sirenerna. Polisen är först på plats och spärrar av gatan. Jag berättar för polisen att jag nyss slängde mina välsorterade sopor och lämnar mitt telefonnummer ifall de behöver fler upplysningar. Brandmännen arbetar effektivt och efter ett par minuter har de släckt branden och lugnet sprider sig åter på den lilla ön.

Den där Avatarfilmen

Alla pratar om den här nya häftiga filmen, Avatar. När jag var på bio förra veckan och såg Sherlock Holmes (en för övrigt mycket underhållande film) satt två tonårskillar brevid. De pratade högt och vitt om hur häftig Avatar var. Hur de suttit där i sina 3D-glaspögon och hur nära de upplevt att vissa saker hade kommit genom 3D-effekterna. Jag undrar om det är så häftigt som folk säger. Jag menar, det där med 3D är ju inget nytt. Tycker även vi som kollade på TV-piraterna på 80-talet att tycka att Avatar är cool och nytt? Jag är tveksam.

Irriterande dålig låt

Jag har fått en låt på hjärnan. Du vet när en låt eller oftast en del av en låt spelas upp gång på gång i din hjärna. Du kommer också på dig själv att gå och nynna på denna låt. Ofta är det en riktigt dålig låt som du bara kan en eller två textrader. Det är sällan en bra låt som du är stolt över att du kan eller som du inte skäms över om någon råkade höra och känna igen vad det är du nynnar på. Nej då, det är alltid en irriterande dålig låt.

Just nu har låten, som jag inte vet vad den heter eller vem det är som sjunger, med textraden "Jag hör hur de ligger med varandra i våningen ovanför..." intagit min hjärna. Och jag kan inte mer än så. "Jag hör hur de ligger med varandra i våningen ovanför..."

Om och om och om igen.

Jag har försökt allt för att få tyst på den. Sjunga ut den högt (när jag var ensam hemma). Nynna på en annan låt som är bra och jag kan lite mer av. Blockera hjärnan med andra tankar. Ingenting funkar. Den irriterande dåliga låten är alltid tillbaka.

"Jag hör hur de ligger med varandra i våningen ovanför..."

Morr!

Nyår i Åminne

Korv- och mashmallowsgrillning på stranden.

Dukat för nyårsmiddag med jordärtskockssoppa, brässerad älgstek och creme bruleé.

Årets nyårslöfte

Jag är egentligen inte så mycket för nyårslöften. Ofta avges de sent på natten efter att en man har druckit mängder av alkohol och så bryts de innan man skjutit den sista raketen. Sen har man ångest för att man inte lyckas uppfylla dem och för att man drack alldeles för mycket på nyår. I år har jag dock ett nyårslöfte som jag faktiskt redan är på god väg att uppfylla. Jag har nämligen lovat mig själv att gå en yogakurs. Nu ska det bli ordning på stela muskler, onda ryggar och ömmande tennisarmbågar. En kväll i veckan under hela vårterminen ska jag stå i hunden, göra solhälsning och andas nim och nam och allt vad det heter. Jag är anmäld, har betalt och måndag den 18 januari startar det.