Efterlyses: en växelspak och en AC!

Jaha, då fick vi så vi teg. Här betalar vi 1400 spänn i månaden för att få ha bilen tryggt och säkert i ett garage med lås, gallergrind och bom. Men vad hjälper det? När någon är ute efter en Audi A4:s AC så kan inget stoppa dem. Och behöver de en växelspak så slinker den också med. Hur lätt som helst. Det här möttes pojkvännen och jag av i morse.


Men jag måste ändå ge dessa tjuvar som verkligen inte är några duvungar i branschen lite kred. Det syns knappt när de har brutit sig in via förardörrens lås. Inte en repa på lacken. De har kopplat lös AC:n på ett fint sätt och lämnat bilen snygg och ren. De hade till och med stängt dörren efter sig.


De tog liksom inte mer än de behöver precis som de där rövarna från Kamomilla stad som bara tar vad de kommer åt och vad de kan behöva.

Coldplay värmer

Coldplay är mysiga, sköna och charmiga killar och jag faller pladask. Coldplay är inte bara bra. De är riktigt bra! Showen är genomtänkt och imponerande snygg. Så snygg att jag ler igenom hela förutom när jag skrattar högt eller ryser. Jag sjunger med fast jag inte kan texten, jag klappar så att händerna kliar och jag busvisslar så att folk runt omkring håller för öronen.

Jag har inte lyssnat så mycket på dem tidigare. Jag visste inte så mycket om dem. Men efter igår kan jag inte låta bli att älska dem. Det känns som om Coldplay vill vara publikens vänner och jag vill vara deras. Jag blir till och med lite förälskad i den energiske sångaren Chris Martin och funderar på hur det är att vara Gwyneth?

Där i Stockholmsnatten när de spelar Fix you, Lost, Yellow, Clocks och Viva la Vida blir min själ en fjäril i många färger och mitt hjärta blir varmt.

Svininfluensan

Jag har funderat lite på det här med svininfluensan. Många säger ju att den är överdriven. Att den inte är värre än någon annan influensa. Andra är skiträdda, bunkrar handsprit och munskydd och planerar att stanna hemma till vaccinet kommer.

Men jag kan ta en influensa. Lite ont i kroppen, torrhosta och feber. Men jag tycker det där med en konstgjord lunga verkar jobbigt. Blir man inte lite låst?

Kanske kan man få den på en sån där droppställning på hjul och då kan man ju ta sig runt. Gå till jobbet och så. Men egentligen tror jag inte att jag kommer att bli sjuk. Nej, jag tror att jag nog kommer vara en sån där bärare. En som går omkring med svininfluensan utan att vara sjuk och bara smittar folk.

Överallt faller folk som furor men jag står kvar. Frisk som en nötkärna. Likt Will Smith i filmen I am Legend. Ensam kvar.

Djupvik bäst, Hablingbo sämst!

Det regnar och blåser och det är fem arbetsdagar och drygt en vecka sedan semestern tog slut. Det är alltså hög tid att sluta ögonen, luta sig tillbaka och tänka på ledigheten som i början på juli kändes så lång och så full av förväntan och som nu bara känns som en gammal barndomsvän. Det vill säga någon som man tycker men som man ser alltför sällan.

Jag minns min sommar 2009 genom att göra en bäst-på-semestern-lista. Jag presenterar den i bakvänd ordning för att öka spänningen.

5. Multibullen - ett säkert sockertillskott på Fåröbageriet Sylvies Döttrar.
4. Viking - en flodhäst i betong som flyttade hem till oss och bodde på vår altan. Får man inte hundvalp får man väl ha flodhäst. Köpt direkt av konstnären Anne Nilsson på Sysne udde. Hon gör förutom saker i lenaste betong också fina tavlor.
3. Mina kermitgröna träskor med kurbitsmålning av Åsa Westlund.
2. Vår sommarfest på altanen med alla fina vänner. Tack för att ni kom! Det blir en ny fest nästa sommar!
1. Vår semester i semestern på Hotell Djupvik. Egen bungalow, ett glas champagne, fötterna i poolen och vy över lilla Karlsö.

Bubblare: Springsteen-konserten i början av sommaren, P-O Enquists sommarprogram och det svarta NK-nyckelkortet jag fick för att ha köpt mängder med dyra grejer och som ger mig förtur till förrean och gratis toabesök.

En överkryssad döskalle får servicen och maten på creperiet i Hablingbo. Vi fick vänta på vår mat i en och en halv timme för att sedan få veta att de glömt vår beställning i köket. Vi som skulle gå på varitén fick slänga i oss galetterna (vilka inte var särskilt goda men vad är gott när man måste trycka i sig det på fyra minuter?) och sedan betala fullt pris trots lång diskussion och ett öppet visat missnöje. Nej, skäms på er på creperiet i Hablinbo! Vi kommer INTE att komma igen. Varitén, Tumult, var väldigt bra och det blev en bra kväll trots allt.

Spotified

Nu är jag också Spotified. Samma dag som rubrikerna skriker svarta om Spotifys brakförlust. Och inte får de några pengar från mig. Jag fixade in mig tack vare Abbes pappa. Tack, tack!

Nu ska det lyssnas på musik.

Lika som bär

En finne som inget hellre vill än att bli svensk. Är inte det ett intressant upplägg till en bok? Jo, och visst har du också bara gått och längtat efter just den boken. Nu är den här!

Hallonbåtsflyktingen (bara namnet är underbart) kommer i dagarna ut på svenska och är skriven av finländaren Miika Nouisainen. Nouisainen som enligt en artikel i SvD började intressera sig för Sverige och svenskarna under fotbolls-VM 1990 då Sverige förlorade alla sina matcher med 1-2 och hans pappa var så nöjd och glad. Jag hoppas att boken innehåller fördomar, ironi och kärv finländsk humor. Jag förväntar mig att rodna likväl som skratta igenkännande. Så jag rusar till bokhandeln och köper!

Men Nouisainen är inte bara författare han är också ruggigt lik skådisen Christian Bale. Kommer kanske nästa bok att handla om en finne som inget hellre vill än att bli Batman?

Bilderna från Hollywoodchicago och Svenska Dagbladet

Post-semester-depression

Det är med sorg i hjärtat, vemod i bröstet och gråten i halsen som jag plockar ner hängmattan, tar in guldtomten, tömmer grillen och ställer undan utemöblerna. Årets sommarsemester är officiellt över. Vi åker tillbaka till stan. Jag säger hej då till semestern, sommaren, stugan och sovmorgon. Jag säger adjö till rävarna, ekorren, spillkråkan, småfåglarna, myrorna, skalbaggarna, humlorna, gräshopporna och myggorna. Jag säger tack för den här sommaren, jag kommer att sakna er. Jag säger so long till spindlarna (er kommer jag inte att sakna). Bilen är packad, jag låser dörren och kramar stugan farväl. Vi lämnar ön som badar i morgonsol. Fem veckors ledighet har gått alldeles för fort.

Jag mot naturen; 1-0

Alltså, jag gillar naturen. Jag är för djuren. Jag ger pengar till WWF, jag gick i Mulleskolan och Skogsströvarna som barn, jag tycker inte om jakt för nöjes skull, jag är emot skövlingen av regnskog och jag oroar mig för klimatförändringarnas påverkan på flora och fauna. Jag tycker att allemansrätten är fantastisk och att fridlysning av vissa växter och djur är nödvändigt. Men för en stadsbo som lever sitt vanliga liv nästan totalt skyddad från djur och natur mellan Essingeleden och Västerbron är livet i skogen en prövning. Att hela dagarna umgås med spindlar, myror (både vanliga skogsmyror och hästmyror), myggor, skalbaggar stora som Dumlekolor, humlor, getingar, vanliga flugor, strandflugor, spyflugor, knott, trollsländor och spindlar. Ja, you name it, det finns här i den gotlänska tallskogen.

Jag har försökt ha en liberal inställning till femkronors stora och riktigt köttiga spindlar på toan (det har bara varit en men ändå, de stora med långa ben och små kroppar är okej även om de gärna får hålla sig utomhus de också), träätande hästmyror på altanen och humlebon i våra takbjälkar. Men när skogsmyrorna bygger en stack två meter från vår altan då känner jag att det får räcka. Nu är det nog med natur.

Så idag har jag i sann betongbarnsstil helt sonika flyttat en myrstack. Eller åtminstone försökt. Jag har skottat stack, slagits (skogsmyror är ena riktigt aggressiva små rackare som biter hårt och luktar kiss) och till slut hällt kokhett vatten över stacken. Inte helt politiskt korrekt och inte särskilt djurvänligt men i krig och kärlek är allt tillåtet. Och jag hoppas att myrorna fattar vinken. Jag mot naturen; 1-0.