En vanlig onsdagskväll

En onsdagkväll när pojkvännen är i Oslo och ungen sover lyxar den gravida med att:

Se gamla avsnitt av Trädgårdsonsdag (älskar Telias triple play), äta smågodis och dricka oförsvarbart många glas Orangina.

Breaking Bad

Ikväll sätter vi igång. Breaking Bad. En av världens bästa serier. Fyra säsonger och 46 avsnitt om kemiläraren som gör succe som metamfetamin-tillverkare.

Vi ses på andra sidan.

Uppdaterat: Vi orkade se två avsnitt. I den takten räcker boxen hela sommaren.

Mot alla odds

Har precis sett "Mot alla odds" på Svt och känner att jag är så tacksam för att jag bara har lite influensa. Vilka kämpar. Vilka äventyrare. Vilka hjältar. Jag är djupt imponerad.

Soffsportarsäsong

Ungen sover, jag dricker nybryggt kaffe och Andre Myhrer leder slalomen från Levi. Äntligen är den igång. Sköna, sköna soffsportarsäsong.

Downton Abbey-dags

Ikväll är det dags igen. Spydiga kommentarer, bedårande vackra miljöer och inspirerande kläder, intriger och rejält stiffa överläppar. Downton Abbey är tillbaka. Jag som anglofil med en förkärlek för engelskt kostymdrama borde vara glad, förväntansfull och lycklig. Men jag är istället bedrövad. Jag kommer inte kunna se. Jag missade nämligen hela säsong två. Jag var för trött. Barnet som då var nyfött envisades med att vara vaken på natten (hur orkade man?) och jag tog alla chanser till sömn. Så istället för en kväll med The Crawleys, lady Grantham och O'Brien blir det väl att kolla på när några artister äter och smörar för varandra någonstans på södra Gotland.

Fotot lånat från NBC.

Tack Svt!

Tack Svt för att ni flyttat Babel till söndagkvällar klockan åtta!
/En bokälskande men kvällstrött småbarnsförälder som inte kan få nog av Jessica Gedin.

Nu kör vi vinter

Idag kör det igång. Vinterns startskott. Den stora sportföljetongen.

Den alpina världscupen.

Premiär i Sölden och på start finns bland annat Anja Pärson. I soffan sitter jag. (Om jag inte föder barn.)

Och den 12 november är Vinterstudion tillbaka. Det blir en härlig vinter.

Post Wire-syndrome

Igår såg vi det sista avsnittet av The Wire. Fem säsonger, 60 stycken 60-minutersavsnitt. Det är drygt 60 timmar brutalt välregisserad polisserie. 60 timmar, det är en och en halv arbetsvecka. Ett hårt jobb men någon måste ju göra det.

Nu känns livet tomt. Jag saknar Baltimore. Jag saknar den aldrig minskande knarkhandeln i gatuhörnen. Jag saknar morden, spänningen och jag saknar mina vänner Bubbles, McNulty, The Bunk, Omar, Kima, och Lester Freamon. Jag saknar till och med polischefen Rawls.

Tur att jag har en oöppnad säsong fyra av Mad Men liggandes på tv-bänken.

Läs gärna Aftonbladets Markus Larsson recension av den kultförklarade serien som till och med president Barack Obama har som favorit.

De bästa serierna

Lista över de allra bästa serierna.

3. The Wire - brutalt bra serie om tjuvar och poliser i Baltimore. Trovärdig, välgjord och grymt beroendeframkallande.
2. Mad Men - snygg, snygg, snygg. Jag vill röka med ett elegant cigarettmunstycke, ha vippkjol, jobba på reklambyrå eller vara hemmafru.
1. The West Wing - Vita Huset är fortfarande den bästa serien, alla kategorier. Jag saknar den kvicka dialogen mellan CJ, Josh och Donna. Jag funderar på att ta en veckas semester och se om alla säsonger i sträck.

The Wire World

Jag har gått in i The Wire-world. Igår började vi se första säsongen av HBO-serien The Wire och redan efter första avsnittet är jag fast. Fast i McNultys, Kimas och Barksdales liv. Det är så skönt att fly verkligheten in i droghandel, gängbildning, våld och mord i Baltimores förorter. Ens egna bekymmer känns så futtiga och det är härligt.

Att försöka bli glad

Jag behöver muntras upp och göra roliga saker så jag:

• målar naglarna i den somriga färgen Nice
• ser fem avsnitt av Seinfeld
• bokar resa till stugan på Gotland

Sen passar jag på att äta riktigt nyttig mat, du vet, sallad, rotfrukter och ångkokt lax. Det blir jag i och för sig inte särskilt glad av men förhoppningsvis smal. Och det vet vi ju alla att smal är lika med glad.

Så där, nu är det bara att invänta glädjen. Den borde komma snart. Alldeles strax...

Äh, jag ser ett par avsnitt till av Seinfeld.

Det heter kokosnöt!!!!

Jag vill skriva att det heter kokosnöt med s. Inte kokonöt som de säger i reklamen. Men gör jag det så avslöjar jag ju att jag tittar på Robinson. Det är lite skämmigt. Det är inte bra, det är inte kvalitetstv på något sätt. Det ger mig ingenting och jag tycker att deltagarna är tragiska. Paolo är i och för sig rätt ok som programledare. Men Robinson är inte bra. Men ändå tittar jag. Och jag engagerar mig och hetsar upp mig. Skriker åt tv och det är pinsamt. Tur att det är slut på lördag.

Den där Avatarfilmen

Alla pratar om den här nya häftiga filmen, Avatar. När jag var på bio förra veckan och såg Sherlock Holmes (en för övrigt mycket underhållande film) satt två tonårskillar brevid. De pratade högt och vitt om hur häftig Avatar var. Hur de suttit där i sina 3D-glaspögon och hur nära de upplevt att vissa saker hade kommit genom 3D-effekterna. Jag undrar om det är så häftigt som folk säger. Jag menar, det där med 3D är ju inget nytt. Tycker även vi som kollade på TV-piraterna på 80-talet att tycka att Avatar är cool och nytt? Jag är tveksam.

Lycka!

För några år sedan, en helt vanlig tisdag tror jag att det var, kom en kollega helt plötsligt in på mitt rum på jobbet och frågade om jag var lycklig? Jag blev helt överrumplad och en aning förödmjukad. Jag hade aldrig funderat över det, gick direkt i försvarsställning och svarade något i stil med: ”Vad menar du? Klart jag är lycklig. Varför skulle jag inte vara det?”

Norrmännen är bland de lyckligaste i världen. Det har nått med hälsa, olja, utbildning och fjäll att göra. Danskarna är också rätt lyckliga och jag tror att vi svenskar kan räkna oss till den övre skalan av lyckliga länder. Jag tror att finnarna och isländarna är lite mindre lyckliga men har egentligen inga belägg för det. Men just nu pratas det om mycket om lycka. Min helt egna teori om detta är att vi behöver något positivt att hänga upp oss vid nu när det är höst, vi går mot mörkret och vintern och många människor känner depressionen komma smygande.

Överallt handlar det om lycka. Det ges ut en mängd böcker bland annat har Johan Norberg kommit med boken Den eviga matchen om lyckan. (Jag har inte läst den ännu men har beställt den och väntar på att den ska komma med posten.) För ett tag sedan tog SVT-programmet Go’ kväll upp ämnet lycka och vad som gör människor lyckliga. I senaste numret av både Damernas Värld och Elle tar man upp lycka. Det är många som försöker förstå sig på det där med lycka. Men vad är egentligen lycka? Vad innebär att vara lycklig?

Kan man bli lycklig över något bara för att det är exklusivt och dyrt? Är det lycka jag känner när jag öppnar påsen från butiken på fina gatan och tar fram väskan i lenaste skinn? Eller är lycka bara det jag känner när jag står där högst upp på berget med mina skidor och ser ut över ospårad nysnö? Är det rent av lycka jag känner när jag äter min välförtjänta banan efter ett hårt träningspass? Eller måste det handla om familj och vänner? En liten hand som trycker en större hand? Är kärlek – lycka? Jag vet inte.

Jag vet bara att jag ibland känner jag mig så lycklig och att ofta hänger känslan ihop med tacksamhet. Jag är glad över det jag har, är och det jag har möjlighet att göra. Glad och tacksam över att jag kan köpa den där väskan jag suktat efter i flera år, att jag kan göra den där resan till andra sidan jorden och få sol mitt i vintern, att jag får en god nattpuss varje kväll, att jag har så nära till jobbet att jag kan cykla, att jag när helst jag vill kan ta en paus och bara koppla av i min egen sommarstuga, att jag bor så att jag ser Mälaren varje dag och att jag har vänner jag kan ringa mitt i natten om det behövs, Så, är lycka – möjligheter? Kanske. Det har nått med hälsa, utbildning, fjäll och förmodlingen ekonomi att göra. Eller så är lycka bara en underbart söt hund med namnet Lycka.

Kelpien "Lycka" är min kusins. Du kan läsa mer om henne på Annas blogg:

Stina på tv!

Världens finaste labrador är ibland världens busigaste. Svärfars ett och ett halvt år gamla labrador, Stina sticker gärna iväg på egen hand. Tar varje tillfälle i akt att ge sig ut på små äventyr. Det spelar ingen roll om hon är hemma på Gotland eller på besök på Lidingö. Bland annat har hon tagit sig in på en dagisgård och lekt med barnen, kraschat ett mingel under Almedalsveckan och stuckit ner till havet för en egen liten simtur. Det är inte bara irriterande utan kan vara rent livsfarligt.

Hur får man bukt med en rymmare? Experthjälp kallades in och Hundskolans Barbro Börjesson åkte till Gotland tillsammans med ett filmteam för att hjälpa svärfar och Stina att kommunicera bättre och få Stina att hellre vilja vara med husse än ute på egen hand.

Programmet sänds i SVTs Go' kväll onsdagen den 14 oktober kl 1815-1900.

På Go' kvälls webbsida kan du testa vilken hundras du är. Jag är naturligtvis en Cocker Spaniel.

Madonna på Henkes axlar?

Vänta nu. Är det inte Henke Lundqvist som bär in Madonna?

Vårt svenska kulturarv?

Bilden är hämtad från Naturfoto

När jag var liten hemma i Norrbotten var just Norrbotten inget eget landskap utan tillhörde Västerbotten. (Eget landskap blev Norrbotten 1995, då man fick ett landskapsvapen i riksheraldikern.) Då som nu var mjölkpaketen en bra informationskanal. Så att Rubus Articus eller Åkerbärsblomman är Norrbottens landskapsblomma visste jag säkert redan vid 6-års ålder och att Lavskrikan är landskapsdjuret lärde jag mig nog på lågstadiet. Idag lärde jag mig via en annan bra informationskanal, Svenska Dagbladet, att Norrbottens landskapsäpple är Silva (helt ny kunskap för mig), landskapsmossan är Gul parasollmossa (en svag minnesbild från Mulleskolan träder fram) och att landskapsämnet är järn vilket egentligen inte är någon nyhet. Men att det finns ett särskilt landskapsämne är det. Absolut.

Men landskapen verkar vara på uppgång, för förutom SvD:s dubbeluppslag i dagens tidning har Svt:s Mitt i naturen åkt runt i Sverige på landskapsturné, filmat och försökt filma landskapsdjuren. Ett roligt och spännande inslag för oss som gillar onödigt vetande och gärna glänser när TP och andra kunskapsspel plockas fram. För egentligen, hur viktigt är det att veta att Braxen är Södermanlands landskapsfisk, att Hagtornsfjärilen är Gästrikslands landskapsinsekt och att Fårtickan är Medelpads landskapssvamp? Eller är det här vårt svenska kulturarv?

Mer av Lisbeth på duken

Vi får se fortsättningen på Män som hatar kvinnor redan till hösten. SVT ändrat sig och kommit överens med SF att visa mer av Lisbeth Salander och Mikael Blomqvist på bio. Och jag välkomnar det beslutet och tycker det är en toppenidé. Jag gillar tanken att se mer av den taniga och mastodontrika Lisbeth i jätteformat på vita duken.

Och så gillar jag Marit Bergmans nya låt Bang, bang. Hon spelade den just på Nyhetsmorgon på tv4. Hon är så där New York-cool som jag önskar jag kunde vara.

Det gäller att hänga med...

Så där, då har jag en mikroblogg också. Du vet, en sån där man skriver in vad man gör just nu. Twitter heter sajten och är tydligen det heta nu. Jag var på ett seminarium igår om marknadsföring i sociala medier och YouTube. Där snackades det en hel del om mikrobloggar och nyfiken som jag är måste jag ju testa. På twitter kan man följa alla sina kompisar såsom Barack Obama, Lauren och Whitney från The Hills. Lite kul men jag tror inte jag kommer ge mitt liv till Twitter.

På seminariet fick jag också veta att jag är en av 200.000 svenskar som har en I-phone. (Och jag som kände mig lite i framkant). Fast lite framåt är jag nog ändå för av de 200.000 är det bara 25 procent som är kvinnor. Jag är fortfarande kär i min nya telefon men är besviken att det inte går att skicka mms. Jag hoppas att jag snart kan ordna det med min lillebror, datahackerns hjälp.

Veckans tv-tips: Wild Kids

Vill du ha spänning, kärlek och rolig dialog? Vill du skratta, bli rörd till tårar och förundras över hur duktiga 10-12 åringar är. Då ska du kolla på Wild Kids på SVT. Jag tror att det går kl 1900 på lördagar. Men för det mesta kollar pojkvännen och jag på SVT Play på datorn. Senaste avsnittet fällde jag till och med en liten tår.

Wild Kids är som Robinson för barn men istället för att rösta ut någon så får lagen ytterligare en deltagare genom olika tävlingar. Barnen som är i 10-12 års åldern är uppdelade i två lag, Björnarna och Lejonen. De bor i kojor mitt ute i skogen och tar tävlingen på största allvar. I förra avsnittet fick barnen under en tävling träffa sina föräldrar som de inte sett på några veckor. Detta ledde till kramkalas och mycket känslor och att till och med jag blev rörd.