Melodifestivalminne

Jag ser på melodifestivalen med ett öga. Med det andra bloggar jag med telefonen och har full koll på godisskålen. Det är tydligen 30 år sedan Herreys vann eurovisionschlagerfestivalen (heter det verkligen så? snudd på världens längsta ord). Jag var elva, tuggade Hubba Bubba och var, precis som nu, extremt kvällstrött. Vi var på besök i min mosters stuga i Masugnsbyn, utanför Kiruna. Kvällen var ljus som den alltid är ovanför polcirkeln i början på maj och mina kusiner och jag såg programmet i en soffa i grannhuset. Eller såg och såg. Jag somnade ju, så klart. Förmodligen med ett Hubba Bubba i munnen. Men väcktes lagomt till firandet av pojkarna med gulddojorna. 

30 år. Det känns som igår. 

Fattig bonddräng

Jo, annars lyssnar vi en hel del på Fattig bonddräng. Ungen kan inte få nog. Den går på repeat. Särskilt Tommy Körbergs version. Versionen där jag sjunger efterfrågas inte fullt så ofta.

Sexy and I know it

Springsteen-fans, har ni sett detta? Så bra och otroligt roligt. Wiggle, wiggle...

Alla flickor har rätt att gå i skolan

Jag har önskat en låt och bidragit till årets Musikhjälpen i P3. För alla flickor har rätt att gå i skolan.

Jag hoppas på att få höra "Across 110th Street" med Bobby Womack. En skön låt med härligt gung för mina skidåkarkompisar Anna K, Malin och Carina.

Här kan du också önska en låt och ge ett bidrag till Musikhjälpen.

Bred musiksmak

Jag går igenom några kartonger i förrådet och hittar mina gamla LP-skivor. Där finns Bonnie Tyler, Bob Marley och Bros. Och allt där i mellan. Bland annat en skiva med Hjalmar Lundbom, en spelman från Rosvik, ses i mitten av skivomslaget "Låtar från Hjalmars kök".

Det är bara så himla tråkigt att jag inte kan lyssna på någon av dem. *Förbannar alla nymodigheter som CD-spelare, Spotify och längtar för ett ögonblick tillbaka till tiden när stereon var en dryg meter hög möbel exklusive högtalare.*

För övrigt var killarna till höger på Hjalmar Lundbomsomslaget båda lärare på min högstadieskola.

Blandbandsnostalgi

I fjällstugan har vi problem med att få in något annat än Svt:s kanaler på tv:n och P4 på radion. Så för några år sedan tog jag hit mina gamla blandband. Nu lyssnar vi igenom "Påskmix II-96", "Pragmix-94" och "Popband" och jag imponeras av min forna blandbandskompetens. Jag mixade Vaya von Dios med Incognito, Take That och Dire Straits. Måste erkänna att de håller än.

Barn är inte till salu. Punkt!

Barn är inte till salu. Det är självklart. Egentligen borde det vara punkt där. Men tyvärr säljs massor med barn runt om i världen varje år. Men man kan kämpa för att motverka detta.

Därför gillar jag Musikhjälpen som gör det så enkelt för oss vanliga människor att hjälpa till. Dessutom spelas det bra och varierad musik i P3 under 6 hela dagar och nätter. Tack vare alla vanliga människor som önskar låtar och samtidigt skänker pengar.

Jag skickar ett sms, skänker en slant och samtidigt önskar jag Bonnie Tylers "Total Eclipse of the heart". För barn är inte till salu. Punkt!

Jag, en rocker?

Plötsligt kommer tiden i kapp mig. Jag som har ägnat år åt r&b, soul, hip-hop, 60-tal och britpop. Köpt skivor med Brand New Heavies, Blur och James. Lyssnat mig less på Victoria Tolstoj och Joss Stone. Dansat och sjungit med till Händerna i taket-Petter, Sexy Back-Justin Timberlake och Black Eyed Peas. Så bjuds jag på reklambyråfest med rock´n roll-tema och där framför scenen på den abonnerade hårdrockspuben med en falsettsjungande pudellockig sångare till det coverspelande hårdrocksbandet slår nostalgin till. Det är högt, jättehögt och det är överraskande bra. Jag 11 år igen, med nitarmband, en hög av Okej-tidningar och Lick it up, Kiss första LP som osminkade, på skivspelaren.

Idag är jag äldre har whiskeyröst och tinnitus (de spelade ju så otroligt högt), rättar till nitbältet och gör utan att tänka en Spotify-lista med låtar från Kiss, AC/DC, Mötley Crue och Ozzy Osborne.

Lätt som en plätt

Idag slog jag upp mina mörkbruna klockan kvart i tio. Kvart i tio, gott folk! Det är år sedan jag sov så länge. Det måste vara för att jag igår satte vinnaren, tvåan och trean i pojkvännens och mitt interna tips för Eurovisionsschlagerfestivalen.

Lätt som en plätt.

1. Tyskland (hur kan man motstå?)
2. Rumänien (en mörkhårig Catwoman)
3. Turkiet (låten växer trots att det låter skränigt till en början)

Vad jag vann? Jo, en middag på valfri restaurang. Hmm, undrar om det finns plats hos Mattias Dahlgren?

Hallelujah på pitemål

En fantastisk tolkning av Hallelujah på pitemål. Jag blir sugen på palt, PDOL och får hemlängtan.

Irriterande dålig låt

Jag har fått en låt på hjärnan. Du vet när en låt eller oftast en del av en låt spelas upp gång på gång i din hjärna. Du kommer också på dig själv att gå och nynna på denna låt. Ofta är det en riktigt dålig låt som du bara kan en eller två textrader. Det är sällan en bra låt som du är stolt över att du kan eller som du inte skäms över om någon råkade höra och känna igen vad det är du nynnar på. Nej då, det är alltid en irriterande dålig låt.

Just nu har låten, som jag inte vet vad den heter eller vem det är som sjunger, med textraden "Jag hör hur de ligger med varandra i våningen ovanför..." intagit min hjärna. Och jag kan inte mer än så. "Jag hör hur de ligger med varandra i våningen ovanför..."

Om och om och om igen.

Jag har försökt allt för att få tyst på den. Sjunga ut den högt (när jag var ensam hemma). Nynna på en annan låt som är bra och jag kan lite mer av. Blockera hjärnan med andra tankar. Ingenting funkar. Den irriterande dåliga låten är alltid tillbaka.

"Jag hör hur de ligger med varandra i våningen ovanför..."

Morr!

Mer jul

Dan före doppare-dan. Uppesittarkväll. Julklappsfabrik och rimstuga. Jag kokar chokladkola, gör strutar som jag fyller, knyter band och nynnar på jullåtar. Om jag riktigt känner efter finns det nog lite av den där spända förväntan jag kände som barn. Jag vill ha 30 grader kallt, tomtar överallt och en skog av gröna granar.

Men det enda jag egentligen önskar mig är en vit jul (och litet grönt paket med rött sidenband). En Wham-vit jul. Så att jag kan rumla runt i den Last Christmas-vita snön med min nya Moncler-dunkappa tillsammans med 80-tals snygga människor och vara lycklig. Fast varken låten eller George Michael är ju särskilt lycklig.

Det verkar som att jag får som jag vill. Snön ligger djup här i stan och över hela Sverige. Att hela landet får en vit jul händer kanske vart 8e eller 10e år enligt meteorologen på SVT. Så jag är julmaxar lyckligt, tänder ett ljus, tar en skumtomte och låter Bing Crosbys White Christmas fylla lägenheten.

När vardagen tar över.

Varning! Ett riktigt grågrått inlägg!

Allt är grått. De neddragna persiennerna, himlen, gatorna, husen på Fridhemsplan, min kappa och människorna jag möter. Allt flyter ihop och blir en grå massa.

Det är vardag. Var dag är sig lik.

Mobilens alarm väcker mig som vanligt halv sju, jag har svårt att gå upp och ryggen värker. Det är nått fel på den fjärde kotan och jag borde göra något åt det men orkar inte. Det är mörkt när jag åker hemifrån. På väg till jobbet, i trängseln på bussen, blundar jag och tänker på fågelkvitter och vågor som slår mot stranden. Sitter i möten hela dagen med grå människor i ett konferensrum utan fönster. Äter en caterad pastasallad till lunch som inte smakar någonting. Dricker automatkaffe i pappersmugg. Det smakar äckligt. Det är mörkt när jag åker hemåt och jag inser på att jag inte sett solen på veckor.

Det är inte bara astman som gör att jag har svårt att andas. Det grå vardagstäcket ligger som ett kvävande bolster över mig. Inte ens en helg med glammig konsert med vackra och galet duktiga Marlena Ernman och Charlotte Perelli på Berwaldhallen kan få mig att sluta kippa efter andan. Jag behöver livsluft och livslust.

For rich and poor

Kalla mig ytlig, men jag har kommit på att jag skulle verkligen göra mig som rik. Rent av riktigt rik. Jag skulle liksom inte ha några som helst problem med att köpa fina, dyra saker, resa till härliga ställen och bo lyxigt. Jag skulle finna mig i det och rent av uppskatta det. I helgen var jag i London och i London gör man sig väl om man är rik. Det är inte det att man inte kan resa till London på en liten budget. För tro mig, det har jag gjort. Det är bara så mycket roligare om man har pengar. I London pratade man vädret som var soligt och varmt, om hyllningskonserten till Abba i Hyde Park igår och på BBC gick det en dramaserie om Lehman Brothers och finanskrisen.

Londons topp tre om man har pengar

1. Shoppa på Sloane Street. Låt kortet svänga på Gucci, Prada och Hermes.
2. Köp ett hus i området runt South Kensington för omkring 10 miljoner pund.
3. Äg ett fotbollslag

Londons topp tre om man inte har pengar

1. Gå på museum. Gratis och allmänbildande.
2. Fönstershoppa på Carnaby Street.
3. Låt dig underhållas av utbrytarkungar, operasångare eller dockteater på gatan i Covent Garden.

Coldplay värmer

Coldplay är mysiga, sköna och charmiga killar och jag faller pladask. Coldplay är inte bara bra. De är riktigt bra! Showen är genomtänkt och imponerande snygg. Så snygg att jag ler igenom hela förutom när jag skrattar högt eller ryser. Jag sjunger med fast jag inte kan texten, jag klappar så att händerna kliar och jag busvisslar så att folk runt omkring håller för öronen.

Jag har inte lyssnat så mycket på dem tidigare. Jag visste inte så mycket om dem. Men efter igår kan jag inte låta bli att älska dem. Det känns som om Coldplay vill vara publikens vänner och jag vill vara deras. Jag blir till och med lite förälskad i den energiske sångaren Chris Martin och funderar på hur det är att vara Gwyneth?

Där i Stockholmsnatten när de spelar Fix you, Lost, Yellow, Clocks och Viva la Vida blir min själ en fjäril i många färger och mitt hjärta blir varmt.

Spotified

Nu är jag också Spotified. Samma dag som rubrikerna skriker svarta om Spotifys brakförlust. Och inte får de några pengar från mig. Jag fixade in mig tack vare Abbes pappa. Tack, tack!

Nu ska det lyssnas på musik.

Magisk raggarrock!

Jag var trött. Jag var sen. Jag var sur. Jag var blöt. Jag var kall. Sen kom han ut och jag blev pigg. Jag blev i fas. Jag blev glad. Jag blev torr. Jag blev varm. Han är magisk. Varje gång.

Trots regn, blåst och kaos utanför stadion kan Bruce Springsteen få en publik lika stor som en mindre svensk stad att dansa, hoppa och sjunga med. Jag är fascinerad av Springsteen och jag är fascinerad av hans publik. Ung som gammal, rockare som preppy, stadsbo som lantis. Alla var där. Och vi är så lättköpta. Det räcker med att Nils Lofgren spelar Idas sommarvisa på dragspel eller att Springsteen snackar lite svenska så är vi igång. Men när han drar igång Badlands går det inte att stå still. Och när han tar upp en liten tjej på scen som sekunden innan på låtsatsengelska sjungit med rakt i micken blir jag rörd (patetiskt men sant). Det enda som gör mig lite besviken är att jag inte fick höra MIN favoritlåt, Thunder Road som för övrigt är en av världens bästa låtar. Men man kan ju inte få allt.

Igår i DN på stan stod det att Springsteen är så poppis i Sverige för att innerst inne är alla svenskar raggare. En kväll med The Boss är jag gärna raggare.

Är skånska verkligen svenska?

Idag var jag i Malmö på konferens. Åkte flyg. Följde hela säkerhetsdemonstrationen för en gång skull och försökte att inte tänka på turbulens, storm, åska och 6000 meters djup.

Åt lax till lunch, såg Torson från taxin och fick blunda och lyssna koncentrerat när några presenterade. Är skånska verkligen svenska?

Sarah Dawn Finer åkte också flyg. Hon hade med sig sin gitarr. Det är oklart om hon följde hela säkerhetsdemonstrationen.

Nej, inte en chans!

Nej, Inga och Anus går inte vidare. Inte en chans. Bidraget borde diskas långsamt i väldigt hett vatten med mycket diskmedel.

Bulgariens bidrag vill jag gräva ned så långt ned jag bara kan i ett lerigt potatisland i Tjetjenien och sätta en rysk flagga ovanpå.

Malena Ernman skötte sig utmärkt. Det vore ytterst förvånande om vi inte går vidare. Ernman såg ut som en älva och sjöng som en gudinna. Tänk vad lite opera och en blond übermänniska kan göra. Det ska bli skönt att äntligen ge det stora östeuropeiska blocket nått att bita i.

Mer av Lisbeth på duken

Vi får se fortsättningen på Män som hatar kvinnor redan till hösten. SVT ändrat sig och kommit överens med SF att visa mer av Lisbeth Salander och Mikael Blomqvist på bio. Och jag välkomnar det beslutet och tycker det är en toppenidé. Jag gillar tanken att se mer av den taniga och mastodontrika Lisbeth i jätteformat på vita duken.

Och så gillar jag Marit Bergmans nya låt Bang, bang. Hon spelade den just på Nyhetsmorgon på tv4. Hon är så där New York-cool som jag önskar jag kunde vara.