Magisk raggarrock!

Jag var trött. Jag var sen. Jag var sur. Jag var blöt. Jag var kall. Sen kom han ut och jag blev pigg. Jag blev i fas. Jag blev glad. Jag blev torr. Jag blev varm. Han är magisk. Varje gång.

Trots regn, blåst och kaos utanför stadion kan Bruce Springsteen få en publik lika stor som en mindre svensk stad att dansa, hoppa och sjunga med. Jag är fascinerad av Springsteen och jag är fascinerad av hans publik. Ung som gammal, rockare som preppy, stadsbo som lantis. Alla var där. Och vi är så lättköpta. Det räcker med att Nils Lofgren spelar Idas sommarvisa på dragspel eller att Springsteen snackar lite svenska så är vi igång. Men när han drar igång Badlands går det inte att stå still. Och när han tar upp en liten tjej på scen som sekunden innan på låtsatsengelska sjungit med rakt i micken blir jag rörd (patetiskt men sant). Det enda som gör mig lite besviken är att jag inte fick höra MIN favoritlåt, Thunder Road som för övrigt är en av världens bästa låtar. Men man kan ju inte få allt.

Igår i DN på stan stod det att Springsteen är så poppis i Sverige för att innerst inne är alla svenskar raggare. En kväll med The Boss är jag gärna raggare.