Det blir ingen valp. Ingen Lord Nelson som biter sönder skinnskor, kissar inne eller är så bedårande söt att man bara vill äta upp honom. Allergin sätter stopp. Det satans, illvilliga, orättvisa allergin.
Jag trodde, hoppades och ville att det skulle gå bra men när jag reagerar med rinnanden näsa, ögonkli och svullna luftvägar redan efter en helg med Stina, världens finaste labrador, så finns det inget annat att göra än att tacka nej. Erbjuda Nelson möjligheten till ett allergifritt hem.
Men trots att det är extremt tråkigt och ledsamt så är det rätt beslut. Det skulle vara så otroligt mycket jobbigare att få hem den lille Lorden, fästa sig vid honom och älska honom och sedan behöva lämna bort honom. Så i det här fallet är det bättre att inte ha älskat alls.
Så är det med det.
tisdag 2 juni 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ja, det är sorgligt som fan. Hoppas att allergiskiten växer bort. Men Py vet att du älskar henne med eller utan allergi : )Stina också...
Skicka en kommentar