Brunch på The Ivy in the Village

Dagen efter mottagningen hos ambassadören började vi med en stadig frukost på det nyöppnade The Ivy Café in Wimbledon. Avokado, hash brown, Eggs Benedict, stekt halloumi, toast och mängder av capuccino. Mysigt ställe, fint sällskap och den perfekta dagen-efter-frukosten.

London

Vår helg i London. Så nypa-mig-i-armen-underbar. Tre dagar utan barn och vagn och med oceanerna av vuxentid. Att kunna strosa runt i Mayfair, dricka drinkar med goda vänner, ta sovmorgon och prata till punkt gör underverk med en sliten småbarnsförälder. 

Hur var det med shopping, tänker du då. Ja, förutom presenter till barnen, kläder till barnen och presenter till barnvakterna passade jag på att göda min Queen Elisabeth-stil. Den här gången kom jag hem med en quiltad marinblå väst från Barbour. Jag tänkte kombinera den med ett par bruna handskar, bruna jodpurs och ett par döda gräsänder över axeln. 

Men för att inte helt snöa in på Old English Heritage och rävjaktsmodet såg jag till att utrusta mig med en kamouflageskjorta och en jacka i precis rätt armegröna färg. 

Det hade dock ingenting att göra med att britterna höjde terrorberedskapen från "substantial" till "severe" under fredagen. Något man inte vill tänka på men som syntes med fler poliser på gatorna. I övrigt var London lika ljuvligt, galet och myllrande som vanligt. 

Downton Abbey-dags

Ikväll är det dags igen. Spydiga kommentarer, bedårande vackra miljöer och inspirerande kläder, intriger och rejält stiffa överläppar. Downton Abbey är tillbaka. Jag som anglofil med en förkärlek för engelskt kostymdrama borde vara glad, förväntansfull och lycklig. Men jag är istället bedrövad. Jag kommer inte kunna se. Jag missade nämligen hela säsong två. Jag var för trött. Barnet som då var nyfött envisades med att vara vaken på natten (hur orkade man?) och jag tog alla chanser till sömn. Så istället för en kväll med The Crawleys, lady Grantham och O'Brien blir det väl att kolla på när några artister äter och smörar för varandra någonstans på södra Gotland.

Fotot lånat från NBC.

Ibland är lycka...

... en kopp av Englands finaste te. När jag pluggade i Leicester på 90-talet drack jag kopiösa mängder av PG Tips. I en stor mugg med mycket mjölk precis som engelsmännen. Det var gott men framförallt billigt. Tyvärr är det svårt att få tag på här hemma. Men på Ica i Nynäshamn (där vi alltid handlar frukost när vi ska till ön över en helg) finns det.

Westminister Bridge

En helgresa gör så mycket. Det behövs så lite. Några timmars flight, en kaffelatte på tjockmjölk (ja, då är det verkligen fest), ett fint hotell, gångavstånd till Selfridges och trevligt sällskap. Trots att jag nu varit hemma i några dagar går jag fortfarande omkring och njuter. Känslan av frihet och semester dröjer sig kvar fast jag har packat upp min shopping, smakat på teet från Fortum & Mason och nästan ätit upp hela pojkvännens obligatoriska flygplatsköpta Toblerone.

Apropå UK

Jag vill, jag vill, jag vill se Colin Firth och Helena Bonhamn Carter i The King's Speech. Jag gillar UK, jag gillar kostymfilm, jag gillar Colin Firth och den är nominerad till tolv Oscars. Kan det bli bättre?

Paul Smith-randigt

Paul Smith är i Sverige. Jag älskar Paul Smith. Jag älskar färger och jag älskar ränder. Jag älskar Paul Smiths ränder. Jag blir glad av ränder och jag blir glad av Paul Smiths eleganta och välskräddade lekfullhet.

Ända sedan jag hängde i London i början på 90-talet har jag gillat Paul Smith både hans kläder och prylar. När pojkvännen och jag flyttade in i vår nybyggda lägenhet ville vi ha en Paul Smith-randig fondvägg i hallen. Vi spenderade timmar på Björklund och Wingqvist på Kungsholmstorg för att ta ut rätt färger. Jag ritade upp mönstret skalenligt. Men tyvärr föll det på att vi inte lyckades övertala målaren att måla ränderna och att det blev alldeles för dyrt. Så vi fick istället nöja oss med en blommig tapet med jättelika vita gerbera. (Vilket faktiskt ÄR snyggt även om det låter tacky.) Men Paul, när kommer tapeterna?

London Calling!

När jag var i London förra helgen rustade stan för London Fashion Week (LFW) som startar idag. För mig är London just mode men också inspiration. När jag kom till stan första gången som 19-åring öppnade London mina modeögon. High Street Kensington var något helt annat än gågatan i Pite, Oxford Street ljusår från Drottninggatan i Stockholm och Selfridges&Co slår NK med hästlängder. Ingen annanstans blir jag så inspirerad som på gatorna i London. Det är ett myller av stilar och människor. Pulsen är hög, trenderna märks först här och varje dag öppnar nya coola butiker.

Därför återkommer jag hela tiden till London. När jag kommer hem får min garderob nytt liv. Och det är inte bara att jag shoppat nya saker utan jag har fått massor med idéer för nya kombinationer av kläder som jag redan har. I London finns också utmärka förebilder för min Queen Elisabeth-stil. UPDATE: I Vouge heter stilen English Heritage, låter lite coolare.

Den största inspirationskällan är Liberty. Jag kan gå i timmar och titta på alla vackra saker i det urgamla varuhuset. Jag älskar deras kaxiga stilsäkerhet att kombinera klassiskt med ny design och avsluta med en galen twist. Här kan jag titta och känna på Vivienne Westwoods väskor, beundra Hermes-skarfer med Libertys berömda mönster och köpa svindyra franska doftljus. Vilket jag naturligtvis gör.

Skor och handväskor har de i massor på Liberty. Även som här i choklad.

När jag är i England passar jag också alltid på att köpa ett gäng modetidningar. I oktobernumret av brittiska Elle har Londons Mayor Boris Johnson med anledning av att LFW firar 25 års-jubileum skrivit ledaren. En man som, enligt honom själv, kontinuerligt blir framröstad som den sämst klädde mannen. När får vi ses finansborgarrådet Sten Nordin skriva ledaren i svenska Elle?

For rich and poor

Kalla mig ytlig, men jag har kommit på att jag skulle verkligen göra mig som rik. Rent av riktigt rik. Jag skulle liksom inte ha några som helst problem med att köpa fina, dyra saker, resa till härliga ställen och bo lyxigt. Jag skulle finna mig i det och rent av uppskatta det. I helgen var jag i London och i London gör man sig väl om man är rik. Det är inte det att man inte kan resa till London på en liten budget. För tro mig, det har jag gjort. Det är bara så mycket roligare om man har pengar. I London pratade man vädret som var soligt och varmt, om hyllningskonserten till Abba i Hyde Park igår och på BBC gick det en dramaserie om Lehman Brothers och finanskrisen.

Londons topp tre om man har pengar

1. Shoppa på Sloane Street. Låt kortet svänga på Gucci, Prada och Hermes.
2. Köp ett hus i området runt South Kensington för omkring 10 miljoner pund.
3. Äg ett fotbollslag

Londons topp tre om man inte har pengar

1. Gå på museum. Gratis och allmänbildande.
2. Fönstershoppa på Carnaby Street.
3. Låt dig underhållas av utbrytarkungar, operasångare eller dockteater på gatan i Covent Garden.

Även järn kan brytas

Bilden är hämtad från Margaret Thatcher Foundation.

Den här lilla notis i Svensk Dagbladet idag fick mig att börja fundera på livet. En liten påminnelse om att livet är skört, att allt har ett slut och att hemmet faktiskt är den farligast platsen. Järnladyn och Storbritanniens hittills enda kvinnliga premiärminister Margaret Thatcher har brutit armen efter ett fall i sitt hem.

Men hur gick det till? Var det när hon skulle sätta på vattenkokaren för att få sig en kopp te? Eller när hon reste sig från favoritfåtöljen efter att ha läst The Times eller när hon försökte göra det där hoppet hon aldrig gjorde för Stina Dabrowski?

Hur som helst var hon enligt hennes sekreterare Mark Worthington vid gott mod på väg till sjukhuset. Skönt att höra!

Under sina glans dagar lär den järnhårda Thatcher ha sagt: "Being prime minister is a lonely job... you cannot lead from the crowd." Bara så där!