Måndag is the New Sunday

Alltså, känslan på måndag morgon när dörren går igen efter mannen och kidsen som lämnar för jobb och förskola. Tystnaden, lugnet och lyckan.

Den känslan.

Så klart, älskar jag mina barn och min man och allt det där. Men att få vara ensam med min kopp kaffe, min dator och SVT morgon-tv är svårslaget. Det är då jag tänder ljus, läser söndagens tidning, uppdaterar mig om vad som hänt i presidentvalet i USA och planerar vad som behöver jobbas med under veckan. 

I soffan. 
I mysbyxor. 
I lugn och ro. 

Behöver jag säga att jag numer älskar måndagar?

Dagens kontor

Jag har världens bästa jobb. Jag är så glad och lycklig över att jag är min egen och kan bestämma själv om var jag ska jobba. Idag sitter jag i skuggan av parasollet på balkongen.

September, I love you!

Morgondopp

Tänk att iklädd badkläder och badrock kunna promenera ner till sjön och ta sig ett morgondopp. Vilken underbar vardagslyx. Vi har faktiskt närmare till bad hemma i stan än vi har i stugan på ön.

I går morse passade jag på. Ett pass på gymmet och sen ett dopp i sjön.

Älskar mina hoods!

Mer äpplen

Säg hej till min nya arbetskompis! Åh, vad vi ska ha kul! Jag älskar mitt jobb! 

Tar ett kliv ut ur bekvämlighetszonen

Jo, jag lever livets glada dagar. Just nu är det mer sant än annars. Pojkvännen är föräldraledig och jag, ja, jag är också ledig. Jag kommer inte gå tillbaka till jobbet.

Istället ska jag starta eget. Bli min egen chef. Jobba hårt. Bestämma själv. Något jag funderat på och velat länge. Lite av en dröm, faktiskt. Jag tar ett stort kliv rakt ut ur bekvämlighetszonen. Det är, så klart, läskigt men också kul och jädrans spännande. Jag menar, vad som helst kan ju hända. Så ja, jag lever livets glada dagar.

Redo för stadsliv och tacksamhet

Vi packar ihop den här sommaren. Tar ner hängmattan, ställer in altanmöblerna och gör pesto på den sista basilikan. Efter snart nio veckor på ön gör vi oss redo för stadsliv igen. Det är lätt att glömma bort, lätt att bli hemmablind och ta saker för givet. Men det är en sådan lyx att ha en egen sommarstuga. Att kunna gå ut på altanen barfota och sätta sig på trappan med en kopp kaffe och höra hur hackspetten letar insekter i tallen och se hur morgonsolen glittrar i spindelnäten. Tänk att vi har möjlighet att ge våra barn många och långa somrar i stugan på ön. Mitt i skogen, långt från stadsljud, motorväg och betong, nära till bad, familj och vänner. Jag är så tacksam. Och nöjd att jag tjatade och stod på mig den där hösten 2006.

Kalas

Bebisåren är över. Idag fyller lillebror, ett år! Ett år! Det har gått så fort sen han kom men ändå sakta på nått sätt. Jag kommer ihåg det mesta och det bästa. Första dagen tillsammans. Det ljuvliga med att ha en helt ny liten person intill sig. Storebrors stolta blick när han kom och hälsade på där på BB. Lyckan, skratten och så klart tröttheten. Då fast i en soffa ammandes. Nu hinner jag knappt sitta en minut. Jobbigt och fint på samma gång. Tänk att vi klarade det första året! Tänk att vi har två underbara barn. Tack för att ni finns och grattis på födelsedagen älskade unge! 

Ta vara på varje minut

Du sover. Spår efter tandkräm syns vid sidan om din mun. Det finns inte alltid tid att tvätta. Du har så bråttom att bli klar. 

-Ska du natta mig? brukar du fråga och varannan kväll blir mitt svar ja. Jag lägger mig bredvid dig. -Är det natt nu? frågar du och vill släcka lampan själv. Du andas lugnt. Du sover snart djupt men rör lite på dig när sängen knarrar. 

Jag ser mig själv i dig. Omtänksamheten, otåligheten och den där glimten i ögat som jag så väl känner igen. 

Jag vill krama dig och aldrig släppa. Det är så skört. Livet. Det är så mycket som kan hända. Just nu kämpar en liten som vi känner mot en elak cancer. Det är lätt att tänka sig vad familjen går igenom men svårt att föreställa sig hur det känns.

Jag lägger mig nära dig. Känner din lilla varma och avslappnade kropp. Lägger min arm runt dig. Jag snusar dig i nacken och tänker på hur tacksam jag är för att du finns. 

Fjällivet fortsätter

Ibland är det sol, ibland är det storm. Fjällväder är liksom växlande. Och när ni andra har sommarkänsla och hänger på uteserveringar i t-shirts har tvååringen idag åkt skidor och lift för första gången. I nysnö. 

Fina filten funnen

Jag är inte en slarvig person. Jag har oftast koll på grejerna. Kollar ofta en extra gång, inte på en maniskt sätt, men för att dubbelkolla att exempelvis mobilen är med. Särskilt nu, amningshjärnan är förädisk. Så för några veckor sedan hände det. Finaste filten var borta. Den fina grå, som faster virkat till tvååringen när han föddes, med garn från farmor som inte längre lever. En fin lagomt stor filt med stort affektionsvärde.

Borta. 

Jag kunde inte komma ihåg när jag sett den sist. Var det när de var här och fotade för reportaget i tidningen entre? 

Men vad vi letade. I lådor, i garderober, under sängar, i väskor , bakom hyllor och till och med under badkaret. En tvååring kan lägga saker precis var som helst. Men den fanns ingenstans. 

Jag skällde på pojkvännen. Men det kunde lika gärna vara jag eller amningshjärnan. Kanske hade den halkat ur vagnen under en promenad. Jag spanade efter den när jag var ute och gick men ingenting. Den var bara borta. 

Men så förra lördagen tog vi en tur över bron till 4h-gården. Vi drack kaffe tillsammans med förskolekompisens föräldrar och barnen sprang runt. Helt plötsligt håller tvååringen något i sin hand. Med strålande ögon och stolta steg kommer han springande.

"Titta mamma!" 

Fina filten. Återfunnen. Magiskt. 

Snacka om trisslottsläge.

Det är nära nu

Imorgon drar det igång. OS i Sotji. Alpint, hockey, curling, skidkytte, längdåkning bland annat. Vinterns höjdpunkt. Tjuvstartar idag med snowboard slope style. Jag är så redo. 

Den stunden

Jag älskar mina barn. Alltså, jag älskar dem båda jättejättemycket. De är båda fantastiska små personer som jag ser fram emot att få hänga med hela livet. Men stunden då pojkvännen och tvååringen gått till iväg till jobb och förskola och bebisen somnar är.....himmelsk. Då är det bara jag. Då häller jag upp en kopp kaffe, sätter mig i soffan, sänker axlarna, andas in och ut några gånger. Och njuter.

Att ha förmedlat kärleken

Mammahjärtat växte extra mycket igår när tvååringen helt plötsligt utan någon som helst påtryckning förkunnar:

-Mamma, jag älskar snö!

Sötgurkan. Det där äpplet faller inte så långt från trädet ändå.

Glittrig glasburk

Jag får stora hjärtsnörpen när tvååringen kommer hem med sina alster från förskolan. Halsen tjocknar när han stolt visar teckningar på monster och tomtar. Tårarna svämmar över för målade kottar, glittriga glasburkar och pepparkaksbjörnar. Herregud, vad man blir blödiga av att ha barn. Men håll med om att den är vacker. 

Plötsligt händer det

Bebisen sov hela natten. Storebror sov hela natten. Mamman och pappan sov hela natten. En riktigt bra natt helt enkelt. Och en härlig start på helgen. 

Jag firar med sy så att maskinen glöder. 

Fredagspirr eller sockerkick

Här sitter jag och syr och har fredagskänsla en helt vanlig, gråkall och regnig tisdag. Två-årsdagsförberedelser, fredagsfestförberedelser, 40-årskalasplaner och champagne på kylning kanske bidrar. Eller så beror magpirret och känslan av lycka på bullen, från nyöppnadeoch i Hornsberg hett efterlängtade brödbutiken Bullar och Bröd, jag nyss åt. 

Lycka

Morbror Tobbe är favoriten. Och inget roar vår tvååring mer än lego. När Tobbe kom förbi härom dagen kombinerades de med skratt och höga lyckatjut.

Magiskt

Trots sömnbrist, mjölkstockning och en storebror som ibland visar sitt missnöje att behöva dela sina föräldrar med en lillebror med att vara bråkig och stökig är jag så jäkla lycklig. Kanske är det amningshormoner eller vädret. Men tänk att vi efter att ha väntat så länge fått två små underverk. 

Magiskt. Det är var det är. 

Nu är han här!

Imorse kl 0832 föddes vår andra son. Han ska heta Hjalmar efter pojkvännens morfar. 3900 gram tung och 50 cm lång, fullt frisk men lite röd och skrynklig, väldigt lik storebror och naturligtvis bedårande söt.

Ännu ett mirakel.

Att kunna äta kakan och ha den kvar.

Hemma igen. Stadsliv. Människor, bilar, bussar, buller och till ungens stora förtjusning också grävmaskiner, lastbilar, tjutande ambulanser och mullrande flygplan, barnmyller på lekplatsen och kö till gungorna, uteserveringar, hämtmat och eftermiddagskaffe i skuggan på balkongen. Vårt liv i stan är allt som fjällstugelivet och stuglivet på ön inte är. Och jag älskar det. Det jag gillar allra mest är kontrasterna. Att få både och.

Mitt norrländska hjärta skulle inte älska Stockholm så mycket om jag inte ibland fick vila mig i bulhuset i den tysta gotländska tallskogen eller hoppa över en fjällbäck med myggen surrandes runt öronen eller ta några långa svängar i orörd nysnö med utsikt över fjälltopp efter fjälltopp till långt in i Norge.

Jag älskar att jag både kan äta kakan OCH ha den kvar. Ja, jag vet att jag är privilegierad.