Kalasklänning och tom telefonbok

Jag fick pengar till en kalasklänning till min födelsedag. Det blev en ärtgrön sextiotals inspirerad sidenklänning från Greta.

Dessutom fick jag en ny efterlängtat iPhone 4G. Farväl du gamla sega med dagliga uppkopplingsproblem. Tyvärr klantade jag mig när jag skulle säkerhetskopiera den gamla till iTunes och raderade alla kontakter och telefonnummer. Telefonboken är alltså helt tom. Det ekar när jag klickar på kontaktikonen. Man skulle kunna tro att jag inte har några vänner över huvudtaget.

Så vill du in i min telefonbok skicka mig ett sms!

Minus 8 grader den 8e december

Den 8e december 2010 är det en vacker morgon. Några av solens strålar orkar sig upp över horisonten och termometern på min iPhone visar minus 8 grader. På väg till jobbet halkar jag i den hala frysta saltblandningen som numer täcker Stockholms trottoarer. Jag svettas lite i min dunkappa från Monclere och är glad över att mina North Face kängor är varma, sköna (inga skavsår här inte) och helt vattentäta.

Men så står han där igen utanför Systembolaget på Vasagatan med huvan tätt ihopdragen över ansiktet för att på nått sätt behålla värmen innanför. Han lyfter ett ben i taget som man gör när man fryser och håller fram sina tidningar. Igår gick jag bara förbi, jag skyllde på att jag inte hade några kontanter. Idag stannar jag först till vid bankomaten och tar ut pengar.

Jag vet inte om det är mitt dåliga samvete för att jag har det så bra att jag kan gå svettig (tack vare min Monclere) från bussen till mitt varma kontor eller för att jag igår bara gick förbi men istället för att köpa ett ex av Situation Stockholm köper jag två. Tidningen kostar 40 kronor varav hälften går till säljaren. Det ger honom 40 kronor.

40 kronor. Hur långt räcker det när det är december och termometern visar minus 8 grader?

Besök i framtiden

Jag besökte Applebutiken på Prince Street i New York förra veckan. Mina hörlurar till iPhonen var slitna och jag ville ha ett par nya. Om du inte har varit på en Applebutik kan jag berätta att det inte är en vanlig butik. Det känns mer som en stor lekyta där man hänger och leker med sin iPhone, iPad eller iMac. Det är helt galet.

• För det första är det fullt med folk, jämt. Jag hörde att butiken på Fifth Avenue öppet dygnet runt och har kunder dygnet runt. Vet inte hur sant det är.
• För det andra finns det förvånansvärt få varor i butiken, nästan inga hyllor, inga köer och inga kassor.
• För det tredje är det fullt av personal som alla hänger och leker med sina iPhoner men behöver du hjälp får du det snabbt.

För min del räckte det med att se lite undrande ut. Jag fick hjälp av en Mike som snabbt plockade fram ett par hörlurar. Sen började han leka med sin iPhone och jag kände att jag blev lite irriterad.

- Would you like to pay with credit card? frågade Mike och jag nickade. Han tog mitt kort och lekte lite till med sin telefon. Det tog ett tag innan jag insåg att han faktiskt tog betalt på det sättet. Rakt upp och ner precis där bredvid hyllan med hörlurar. Ingen kassa, inga pengar och ingen påse. Så enkelt. Kvittot skickade han direkt till min e-postadress. Jag tog mina hörlurar och kände mig som att jag gjort ett besök i en butik i framtiden.

Vill ha!

Plötsligt känns min iPhone rätt trist i jämförelse.

Om att knarka OS

OS är en drog. Ju mer jag tittar ju mer vill jag ha. Ju fler medaljer vi vinner desto fler vill jag ha. Jag ser allt: ski-cross, short-track, hockey, curling, störtlopp, längdskidor och skidskytte. Jag ser även snow-board, konståkning och backhoppning. Jag ser svenskarna vinna gång på gång. Jag ser alla repriser. Jag ser André Pops och Jonas Karlssons analyser. Det enda kruxet är att jag är mer kvällstrött än en koala. Men försöker kompensera med att lyssna på radion. Eller rättare sagt den står på medan jag sover och jag ställer klockan och kliver upp tidigt.

Jag läser tidningar, håller mig uppdaterad på webben, i min iPhone och följer OS-tweetar på Twitter. Under två veckor är OS en livsstil och en kompis jag inte kan vara utan. Jag fasar över dagen då det är över och jag måste börja med avvänjningen.

Det gäller att hänga med...

Så där, då har jag en mikroblogg också. Du vet, en sån där man skriver in vad man gör just nu. Twitter heter sajten och är tydligen det heta nu. Jag var på ett seminarium igår om marknadsföring i sociala medier och YouTube. Där snackades det en hel del om mikrobloggar och nyfiken som jag är måste jag ju testa. På twitter kan man följa alla sina kompisar såsom Barack Obama, Lauren och Whitney från The Hills. Lite kul men jag tror inte jag kommer ge mitt liv till Twitter.

På seminariet fick jag också veta att jag är en av 200.000 svenskar som har en I-phone. (Och jag som kände mig lite i framkant). Fast lite framåt är jag nog ändå för av de 200.000 är det bara 25 procent som är kvinnor. Jag är fortfarande kär i min nya telefon men är besviken att det inte går att skicka mms. Jag hoppas att jag snart kan ordna det med min lillebror, datahackerns hjälp.

I-phone och Pops

Jag har länge varit less på min gamla mobiltelefon. Den har hängt med sedan 2006 och strulat en hel del nu på slutet. "Sätt in SIM-kort" var det vanligaste meddelandet och för det mesta gick det bara att ringa SOS-samtal. Nu har jag äntligen tagit tag i det och köpt en I-phone. Och jag är kär! Vilken skärm, vilken funktionalitet och vilken snygg produkt. Allt är genomtänkt och allt är så snyggt. Men smakar det så kostar det. Men det är det värt. Jag är så nöjd! Jag är dock lite skeptisk till hela Apple-sekt grejen men måste säga att jag är positivt överraskad av en så hajpad telefon.

Sen är jag lite småkär i André Pops som med charm, skidintresse och glimten i ögat lotsat oss genom vinterns skidhelger. Så imorgon ställer jag klockan (eller alarmet på min nya I-phone) på halv åtta och ser fram emot heldagssändninng från Vasaloppet. Naturligtvis hejar jag på bror och far som har startnummer: 12494 respektive 12495.

Nu ska jag försöka träna bort lite av träningsvärken jag har från igår då jag körde mitt första styrkepass på länge.