Ok, då var det bestämt...

Jag är inte den som ger mig i första taget. 

Då kör vi igen

Jag är fortfarande lite besviken över att jag inte fick fullfölja mitt Vasalopp. Grämer mig över att jag inte fick någon sluttid, gå i mål i Mora eller ett diplom. Men, men livet går vidare och i det stora hela är det ju ett i-landsproblem. 

Nu är i alla fall siktet inställt på nästa års lopp och igår körde jag första passet. 

Vasaloppet 2017, nu kör vi! 

Man harvar på

Ännu ett skidspår, ännu ett pass och ännu en dag närmare. Harvar runt, runt på en 1,7 km lång slinga. Så här i elfte timmen är Vasaloppet i princip det enda jag tänker på. 

Hemma och utvilad

Vasaloppsträning i Gressoney förra veckan.

Då var jag hemma igen och det är ju också helt fantastiskt. Jag känner mig pigg, stark och ja, rent av utvilad. Nästan fem års sömnbrist botades med snö, skidåkning och frisk alpluft. Lägg till långa tysta nätter, god och kolhydratsrik mat och världens bästa kaffe. Det senaste årens nästintill permanenta mörka ringarna under ögonen är markant blekare. Jag har fått lite färg på kinderna och känslan är underbar.

Nu är det vardag igen och det är mindre än en månad kvar till det där längdskideloppet. De nio (långa) milen mellan Sälen och Mora. Jag känner mig både förberedd och som att jag inte har en aning om vad jag gett mig in på.

Alltså, nio mil. 90 kilometer. Det gör mig också totalt skräckslagen. Men så andas jag lite och tänker vad är det värsta som kan hända?

Det kommer göra ont, jag kommer att bli trött, otroligt trött, och det kommer ta lång tid. Förmodligen hela dagen. Äh, det ska nog gå bra. Hoppas jag...

Stockholmsskidor

Ja, så här kan det se ut när en stockholmare Vasaloppstränar. Jag har snabbt fått lära mig varför det kallas för stockholmsskidor. Nåväl, det är ingen ide att fokusera på sånt jag inte kan påverka. Målet är Mora. Dit ska jag. 

Nu kör vi!

Då var det klart.

Ingen återvändo.

Nio mil.

Ja, nu kör vi!

58 dagar kvar

Jag har en del saker jag vill göra. Några grejer på en oskriven bucket list. Saker att pricka av innan jag dör.

En sån sak är att åka Vasaloppet. Så när min pappa i somras påpekade att ingen av oss blir yngre bestämde vi oss. Första söndagen i mars ska vi åka de där nio milen mellan Sälen och Mora. 

Det är 58 dagar kvar och jag behöver nog börja träna lite mer seriöst. 

Cykeltur, parklek och aningens trötta ben

I söndags gjorde vi en cykelutflykt. Målet var Anders Franzens park, en omtalad lekpark på andra sidan stan. Efter backar upp och backar ned, ett par broar och en och annan drickapaus var vi framme. Vilken häftig park! Kidsen som suttit still i sina barnsadlar tyckte det var toppen. Så det var bara att hänga på in i verkstan, köra båt och springa hängbroarna runt.

Nej, den här dagen behövde vi inget pass i gymmet. Det räckte med att vara hyfsat bra småbarnsförälder.

Magisk morgon

Dimma, löptur och sen ett dopp. Den känslan. Magi.  

Check på fjälltabata

Mitt livs första tabatapass är avklarat. Utomhus, i kängor och nysnö med Torneträsk och Lapporten som utsikt. Inte för att jag orkade kolla på det. Jag hade fullt upp med att göra övningarna och andas, fast i omvänd ordning. Men värre utsikter finns det ju. Snabb och effektiv träning som tog 24 minuter. Sen var det bara att ta på sig skidorna och åka hem till stugan. Nöjd och trött. 

2015 - ett roligt år!

Vi har summerat, avslutat och vänt blad. Från 2014, långledigt, Thailandresor, kungskrabbemosaik, champagne, gravad hjortfilé, bräss och konfiterad tomat till 2015 med starkt kaffe och nygräddade croissanter med lemoncurd. Förväntan och tillförsikt. Två förskolebarn, eget företag och ett Vasalopp att träna emot. (Alltså 2016, inte årets. Man måste ju börja i tid.) 

Inga löften men med risk för att jag förhäver mig önskar jag mig ett roligt år. Jag vill skratta. Mycket, länge och ofta. 

Vi börjar med att åka till stugan på ön och laga långkok. 

Platt mage efter graviditeten

Om du vill ha platt mage efter graviditeten ska du INTE göra sit-ups! Det är många som felaktigt säger att sit-ups är ok. Det du först ska göra är att stärka de inre magmusklerna genom att exempelvis göra plankan. På ett enkelt och utmärkt sätt förklarar Lofsan på sin blogg varför.

Så ställ dig på armbågarna och tårna och kolla på Lofsans video!

100 dagar kvar

Idag är det 100 dagar kvar till OS i London. Jag firade med att vara på gymmet redan 0630. Ett snabbt pass med fokus på axlar och postgravidmage (plankan, plankan, plankan) innan pojkvännen drog till jobbet.

Nu laddar jag med kaffe inför ett efterlängtat frisörbesök i eftermiddag. Äntligen ska jag få lite fason på mitt postgravida hår. Det lilla som är kvar, för det stora håravfallet har startat. Och faller det inte av av sig själv hjälper lilleman gärna till. Så fort han får chansen tar han tag och med följer stora testar av mitt hår.

Förhoppningsvis har en del växt ut när OS startar. Det har ju 100 dagar på sig.

Träning ger kärlek

I morse var jag där igen. På gymmet innan solen vågade sig upp. Två onsdagar i rad. En gång - ingen gång. Två gånger - en vana. Det känns bra. Himla bra när jag väl är där. En smula jobbigt innan, ska jag erkänna. Vem vill inte ligga kvar i en varm säng tillsammans med en ännu varmare lilleman som om vart annat skrattar så han kiknar och övar på att skrika så att det hörs till Kina?

Men jag blir en bättre mamma, ja till och med en bättre människa om jag får den där träningen. En timme på gymmet ger tid att tänka och tanka energi. Svett ut, kärlek in. Kärlek till mina muskler, min kondition och min onda rygg ger mer kärlek till lilleman, pojkvännen, ja till och med till min nästa.

Dessutom vill jag ju vara i någorlunda form till Beach 2012.

I väntan på det stora håravfallet

Så här fyra och en halv månad efter att lilleman kom ut är det dags att göra en postgravid status.

Mina opererade karpalsyndromhänder är i princip helt bra. Jag är fortfarande lite öm i området runt ärren och kan inte göra armhävningar. Men i övrigt funkar de fint.

Jag har tappat så mycket muskler att jag fick träningsvärk av att dra vagnen i början. Men den långa vägen tillbaka till skidåkarlåren har börjat med utfall, knäböj och vadhävningar.

Jag har några gravidkilon kvar men kommer i många av mina gamla jeans. Jihoo! Men magen verkar vara svår att få fason på. Jag ser fortfarande aningens gravid ut. Tydligen är plankan det enda som hjälper. Plankan, alltså så himla enkel, men så himla tråkig.

Än så länge har jag tjockt, blankt och framförallt mycket hår men det är definitivt slut på den gravidskimrande persikohyn. Hej blemmor, glåmighet och vinterblekhet! Sömnbristen bidrar inte heller direkt positivt.

Så jag kör ansiktsmasker, knäböj och plankan i väntan på det stora håravfallet.

Morgonträning

Jag kan ha hittat lösningen. Imorse ställde jag klockan, gav lilleman mat och jag slank ner till gymmet innan pojkvännen gick till jobbet. Nu halv nio sitter jag nytränad och nyduschad med min andra mugg kaffe och känner mig otroligt tillfredställd.

Detta kan vara vägen tillbaka. Tillbaka till skidåkarlåren. Morgonträning. Nåväl, kanske inte varje morgon.

Soffsport när den är som bäst

Vinterstudion 0945-1600. En tuff soffsportardag är till ända. Efter att ha kört storslalom, störtlopp, längd och skidskytte från soffan är jag helt slut. Nu ska jag kolhydratsladda så att jag orkar följa hela Vasaloppet i morgon.

Jo, jag har också hunnit med att gymma, gå en långpromenad med vagnen och solbrillorna samt ätit en semla. Effektiv soffpotatis.

Ren njutning

Det var så länge sedan att jag glömt hur skönt det är. Femtio minuter ren njutning. En stund på Cross-trainern, några axelövningar och så fick mina slumrande magmuskler sig en duvning. Jag försökte ta det lugnt men jag gissar att jag kommer ha det jobbigt att skratta imorgon.

Alltför många ursäkter

Det har varit för många ursäkter på sistone. Först att jag opererat händerna för att bli av med karpaltunnelsyndromet och sen att jag fött barn. Och under jul när jag verkligen hade planerat att komma igång så stängde gymmet för ombyggnad. Jag blev sjuk och fick träningsvärk-i-magen-hostan. Efter det skulle vi till BVC och sen upp till Piteå. Ja, ursäkterna har varit många. Visserligen har jag promenerat med vagnen varje dag, kört plankan och lite med gummibandet framför tv:n. Men det håller inte. Jag behöver komma igång med träningen.

Så i helgen blir det av. Slut på ursäkter. Gymmet, here I come.

Oväntat

Surprise! Idag provade jag mina gamla jeans och hör och häpna de gick på! It aint pretty men det gick.

Med tre omgångar Rocky Road, mammas goda saffransbullar i frysen, otaliga latte, en enorm hunger, jul och nyår och noll träningstimmar hade jag inte väntat mig detta. Jag tackar amningen av en hungrig son. För själv har jag inte bidragit ett endaste dugg.