Hemma och utvilad

Vasaloppsträning i Gressoney förra veckan.

Då var jag hemma igen och det är ju också helt fantastiskt. Jag känner mig pigg, stark och ja, rent av utvilad. Nästan fem års sömnbrist botades med snö, skidåkning och frisk alpluft. Lägg till långa tysta nätter, god och kolhydratsrik mat och världens bästa kaffe. Det senaste årens nästintill permanenta mörka ringarna under ögonen är markant blekare. Jag har fått lite färg på kinderna och känslan är underbar.

Nu är det vardag igen och det är mindre än en månad kvar till det där längdskideloppet. De nio (långa) milen mellan Sälen och Mora. Jag känner mig både förberedd och som att jag inte har en aning om vad jag gett mig in på.

Alltså, nio mil. 90 kilometer. Det gör mig också totalt skräckslagen. Men så andas jag lite och tänker vad är det värsta som kan hända?

Det kommer göra ont, jag kommer att bli trött, otroligt trött, och det kommer ta lång tid. Förmodligen hela dagen. Äh, det ska nog gå bra. Hoppas jag...