Bästa presenterna ever!

Idag fick jag veta att jag fått en plats till Vasaloppet 2017 och senare fick jag det här paketet i brevlådan. 

Ja, nästa år är definitivt mitt skidår. 

Mot stan

Vi lämnar ett soligt men rätt blåsigt Abisko och åker mot stan, våren och vardag. Det är alltid lika vemodigt. Men också skönt att kunna ta ett bad, gå på vattentoa, kolla Netflix och beställa hämtmat. Men om bara några veckor är vi här igen. 

Fjälliv när det är som bäst

Sol, snö och sagolik utsikt. Kidsen åker skidor, spark och skoter. De åker längd, madrass och bob (snow-racer). De skottar snö, bygger kojor och pimplar. Vi steker palt i Muurikkan och äter ute. De älskar det. Och när barnen är glada är föräldrarna glada. 

Ljuvlig soluppgång

Ännu en tidig men ljuvlig morgon i Abisko. Utsikt från fjällstugan. Inget filter behövs. 

Jag skickar över den vakna ungen till mormor och morfar och funderar på om jag ska jaga den där nyvakna flugan som surrar mot rutan eller somna om. 

Flugan vann, nu sitter jag med datorn och snart finns det nybryggt kaffe. 

Sova får jag göra en annan gång.

Dagens utmaning

Det är en utmaning att resa ensam med två barn. Det kräver, så att säga, sin deo. Det är då jag önskar mig den där tredje armen som borde växa ut när man får sitt andra barn. Men i det stora hela har det gått bra. Väskor, skidor och två kids i hyfsat rena kläder är med. Nu är det bara en bilresa innan vi framme i Abisko. 

Mot fjällparadiset

Kidsen och jag checkar ut från stan, betongen och våren. Vi drar på oss dunjackorna, mössorna och långkalsongerna. Vi åker mot vintern och vidderna.

Skidåkning, skoteråkning, snögubbebyggning, pimpling, påskäggsöppning (väldigt viktigt för vissa) och häng med familj och vänner väntar.

Fjällstugan här kommer vi!

Då kör vi igen

Jag är fortfarande lite besviken över att jag inte fick fullfölja mitt Vasalopp. Grämer mig över att jag inte fick någon sluttid, gå i mål i Mora eller ett diplom. Men, men livet går vidare och i det stora hela är det ju ett i-landsproblem. 

Nu är i alla fall siktet inställt på nästa års lopp och igår körde jag första passet. 

Vasaloppet 2017, nu kör vi! 

Under vabb-filten

Det var som att luften gick ur mig där efter Vasaloppet. Efter att ha fokuserat så länge på något känns det lite tomt efteråt. Men som tur är hinner man inte tänka så mycket när man har småbarn. Det är fullt upp ändå. 

Den här veckan har gått till återhämtning. Eller jag vilade lite på måndagen. Kroppen kändes förvånansvärt pigg (till och med ljumskarna). Det kan bero på att jag åkte sex mil istället för nio. Men hej, jag är inte bitter. Morr! 

I övrigt har jag ägnat mig åt vabb och jobb. Båda kidsen har sportat 39 grader om vartannat. Men de varit friska så länge så några vabb-dagar var liksom näst på schemat. Ingen klarar både vabruari och mars. Ingen. 

Nåväl, det är ändå mysigt att äta glass och kolla på Kung Fu-Panda under en filt i soffan. 

Dagen efter

Det är trångt i backen, precis efter starten i Vasaloppet

När jag nu, efter att sovit några timmar, försöker sammanfatta gårdagen och min upplevelse av Vasaloppet kommer jag fram till att det blir inte alltid som man tänkt sig.

Jag hade tränat och förberett mig. Allt gick enligt plan med lite roliga inslag som taxifärden till starten. Vid starten fanns det en härlig spänning i luften och det är något magiskt med drygt 15000 uppställda skidåkare. Folkfeststämning och jag fick rysningar när "Vasaloppslåten" spelades.

I backen var det trångt, trångt, trångt och den är mycket brantare och längre än man tror. Det gick bra inga brutna stavar eller andra incidenter, men det tog tid. Sen kom myrarna och där var det riktigt tungt. Obefintliga spår, inget fäste och det snöade ymnigt. (Jag var glad för mina skidglasögon.) Jag borrade ner huvudet och körde, räknade kilometer till kontrollerna och försökte göra mitt bästa. Precis som alla andra. Ingen pratade, ingen hejade och ingen tog upp mobilen och tog spårselfies. Väldigt lite folkfest, helt enkelt.

Sen gick det bättre, lite blåbärssoppa, bullar och buljong och jag kämpade mig till Evertsberg. Då är halva loppet gjort och efter det ger varje kilometerskylt lite energi. Särskilt 39 kilometer till Mora-skylten gjorde mig väldigt glad.

Men i Oxberg mindre än tre mil från målet i Mora var det stopp. Repet var draget och jag fick inte fortsätta. Jag blev väldigt besviken, arg och ledsen. Jag var hyfsat pigg och hade klarat de sista milen. Det är tungt att inte få bestämma själv om man vill bryta. Jag har förståelse att man måste dra repet någon gång, hade bara önskat att det varit lite senare.

Men jag gjorde vad jag kunde och igår räckte det inte. Visst känns det jobbigt att inte nå ända fram, att inte nå mitt mål. Men ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig.

Om några dagar kommer besvikelsen ha lagt sig och det kommer att kännas bättre. Då får jag fundera på hur planen ska se ut för nästa år.

Staka på

Det är fortfarande mörkt när vi kommer till starten i Berga by. Efter en spännande taxifärd med chaufför med ett speed ski-rekord från Cervinia på en genväg (så klart) åkte vi förbi hela bilkön som stod helt still. 

Det är det folk överallt. Vi hittar vårt startled. Det är ju i och för sig inte så svårt, som förstagångare utan seedningslopp startar man sist. 

Jag är lite nervös. Det är nu som alla timmar i stakmaskinen och i skidspåret ska visa sig. Och det är inte varje dag man står på samma startlinje (nåväl) som eliten och diverse mer eller mindre känt folk. Jag såg en skymt av Markoolio vid nummerlappshämtningen och nån sa att Måns Zelmerlöw ska åka. Men nu gäller det att fokusera. En kontroll i taget och staka på. 

Målbild

Målbild i dubbel bemärkelse. Och ambulansen har inget med det att göra. Hoppas jag...

Allt är med eller?

Går igenom packningen. Skidor, stavar och pjäxor. Skidkläder, mössa och skidhandskar. Skidglasögon, carbgel och camelback (vätskepåse). Allt är med och vi styr mot Dalarna. Utanför Uppsala kommer jag på att underställskalsongerna ligger kvar i torktumlaren. 

Tre dagar kvar...

Det är tre dagar kvar. Jag har tränat det sista passet. Nu kan jag inte göra mer. Så jag vilar, fyller på min Vasaloppslista på Spotify, dricker vatten och äter pasta. Skidorna är packade, skidkläderna tvättade och skidglasögonen putsade. 

I morgon eftermiddag åker vi till Dalarna. På söndag kl 0800 smäller det. Du hänger väl med?

Jobba i badet?

Svenskt Näringsliv skriver att på Microsoft väljer medarbetarna själva var och hur de vill jobba. Det har lett till nöjdare medarbetare och ökad effektivitet. Vilket inte förvånar mig ett dugg. Ge folk lite ansvar och utrymme och vips får du ökad return of invest.

När jag var anställd var "face time", dvs tiden man var på kontoret, det som räknades mest och att jobba hemifrån eller från någon annanstans var alltid starkt ifrågasatt och egentligen inte tillåtet. Det här passade inte riktigt mig (obs stort understatement) och därför är jag enormt glad, nöjd och stolt över att jag idag är min egen chef.

Jag kan välja var, när och hur jag vill jobba. Jag kan sitta i fjällstugan, stugan på ön eller på en strand i Thailand. En härlig känsla och det har ökat min och hela familjens livskvalitet.

Ibland jobbar jag till och med från badkaret.