Att sömnbrist används som tortyr börjar jag förstå. Nu när de första månadernas skyddande amningshormoner har gett vika och jag måste tackla nätterna som en vanlig dödlig. Lilleman, som fram till för några veckor sedan sov riktigt bra om nätterna ibland till och med hela natten utan att äta, vill nu att restaurangvagnen rullas ut både klockan ett och vid halv fem. Och efter det är tydligen morgon. Jag är sliten. Jag är frånvarande. Jag är grinig. Jag hittar inte orden. Jag har svårigheter att föra en längre konversation. Jag är bortom trött.
Så, då var det sagt. Nu ska restaurangvagnen ut igen. Det är dags för lunch.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
så mitt i prick! en styrkekram - för det vänder alltid! men det känns inte så när man är uppe i det :)
/L
FORZA!
Det är det som oroar mig mest om man blir med bebis. Sömnbristen. Jag blir inte mänsklig utan sömn, hoppas bebisen ärver den inställningen och sover åtta timmar per natt från födsel. :)
Tack alla för peppen! Tröttheten blir liksom ett allmäntillstånd. Skönt att veta att det vänder. Det får gärna ske snart.
Och Mia; man kan ju alltid önska :o)
Skicka en kommentar