Stockholm i mitt hjärta (reviderad version)

Så här blev krönikan i Poppiustidningen:

Som utflyttad norrbottning får jag ibland frågan om varför jag bor i Stockholm. Inte lika ofta nu som när jag nyss hade flyttat hit för drygt tio år sedan. Det är främst personer som inte bor och aldrig har bott i Stockholm som undrar. Oftast säger de något i stil med:

- Nej, jag skull då aldrig kunna bo i Fjollträsk.

Och så är vi igång. Ibland försöker jag försvara mig. Säga något i stil med att jag vill bo i en stor stad med många möjligheter. Men varför ska jag försvara det? Som stolt och hemmakär norrbottning är det klart att jag har funderat en hel del på varför jag bor här?

Jag bor i Stockholm för att jag älskar den här stan. Jag älskar att det bor så mycket folk här. Att det bor så mycket olika folk. Folk från hela världen. Jag älskar utbudet av butiker, restauranger, biografer, barer, konserter, sportevenemang, kemtvättar och antikaffärer. Jag älskar att kunna äta på en restaurang som har en stjärna i Guide Michelin en helt vanlig torsdag. Jag älskar den utskällda kollektivtrafiken. Jag tycker att det är fantastiskt att jag kan ta mig överallt, utan att ha egen bil, för 690 kronor i månaden. Jag älskar närheten till allt. Att jag relativt snabbt kan vara ute på Arlanda och sedan ha hela världen för mina fötter. Och vattnet. Jag älskar att det är vatten överallt. Det finns en kaj att ha kalas på för alla. Jag älskar att jag bor i en av världens renaste städer där jag kan ta mig ett morgondopp i Mälaren innan jag går till jobbet. Jag älskar att se solen gå upp och färga husen på Norr Mälarstrand guldgula. Jag älskar Hötorget med sina fantastiska försäljare som kan få vem som helst att köpa vad som helst. Jag älskar att jag har så många av mina vänner här. Jag älskar helt enkelt den här stan. Så enkelt är det.

Men visst är det ibland irriterande svårt att få ta på Pitepalt, Kalix löjrom eller riktigt god åkerbärssylt.

Susanne Snäll/ före detta Pitebo – nu stolt Lilla Essingenbo.

Spring pappa, spring!

Idag hejar jag på den hurtiga fadern som springer Stockholm Maraton. 42 kilometer på asfalt. Det är långt och det är jobbigt. Jag har lovat att stå med en cola innan Västerbron på andra varvet. Det ska jag nog orka.

Jag hejar också på min kära vän Andreas Bjerke som springer för tredje gången.

Heja!

Liten blus för stor mage

En sväng till Fridhemsplan resulterade i två liter jordgubbar, Elle (UK-edition) och en söt blus från danska Custommade, köpt på Plagg.

En liten blus med plats för stor mage

Ledig dag

Ibland är lycka jordgubbar i filen och en ledig dag.

Tack själv, Stockholms stad!

Som tack för att jag cyklar fick jag idag en presentpåse av Stockholms stad.

- Varsågod, säger jag och ett stort tack för cykelkartan!

Jag behöver en ny eftersom jag precis jag bort vår till den numer stockholmsveckoboende och till-jobbet-cyklande fadern.

Ambivalens

Jag har fjorton par jeans som jag inte kan ha. Jag har åtta skjortor och några blusar som jag inte kan knäppa över bysten. Jag har en hel del tröjor som jag inte kommer att kunna ha de närmaste fem månaderna. Idag har jag rullat ihop jeansen, vikt skjortorna och tröjorna och lagt allt i en stor påse märkt med "kläder att ha när ungen är ute". Kvar i garderoben hänger tunikor, a-linjeformade klänningar, löst sittande koftor och byxor med ett gigantisk resår i midjan.

Jag är lite ambivalent när det gäller att bli tjock.

Resultat slutprojekt

Så här blev vårt slutprojekt på Poppius. Jag måste erkänna att jag var lite tveksam till om vi skulle fixa att göra en tidning. Men här är den och jag är väldigt stolt. Kolla in krönikan på sista sidan. Det är ett utvecklat och lite omskrivet blogginlägg från 2009.

Dagens outing eller kanske veckans

Jag har ingen erfarenhet att "outa" sånt här, så jag tänker bara skriva det rent ut.
Trumvirvel.....
Pojkvännen och jag ska ha barn i oktober.

Två ska bli tre och det är så klart jätteroligt, väldigt spännande och en aning läskigt. Tänk att det växer en liten människa i min mage. Som är hälften som pojkvännen och hälften som jag. En liten Mini-Me om du kommer ihåg Austin Powers?

Glad åt det lilla

Helgsammanfattning:
Ett nyinköpt strykjärn. Efter två veckor i skrynkliga kläder kan jag nu äntligen gå ut med stärkt krage och pressveck.
Ett befriande regn gav mig energi och fria luftvägar vilket resulterade i två bra träningspass.
Utflykt till Gotska sandön i juni är bokad.
Basilikan jag sådde förra helgen har redan massor med små gröna skott.
I de nya sänglådorna under sängen fick vi plats med alla lakan vilket ger mer plats i garderoben.

Man ska vara glad åt det lilla.

Read all about it eller hur man gör en riktig tidning

Som slutprojekt på Poppiuskursen fick vi i uppgift att göra en riktig tidning. Alla 23 studenter skulle skriva artiklar, krönikor och notiser, ta bilder som riktigta journalister. Redigera och göra ut sidor för att till slut få ihop en tidning på 20 sidor som riktiga redigerare. Förväntan var stor när vi igår morse samlades i datasalen för att hela dagen jobba i InDesign. Framåt 18-tiden kunde vi hänga upp våra färdiga uppslag och idag har vår lärare Ulf meddelat att tidningen är på väg till tryckeriet. Som en riktig tidning.

Glada sneakers

Sommarskor, värme och ovana vinterfötter kan varje år sammanfattas i ett ord.

Skavsår!

Så nu passar jag på att gå in de här fina, glada och framförallt sköna sneakers som jag köpte i New York i höstas.

Årets kosläpp

Helgens höjdpunkt (nåväl hittills, helgen är ju inte slut ännu) var kosläppet på Jälla gård utanför Uppsala igår. Precis klockan halv elva släpptes de sommarlängtande korna ut på sitt grönbete. Aldrig har jag sett så glada och sprittande kor. De sprang, ja vissa rent av skuttade trots sin aningens otympliga kropp, råmade, bråkade, åt gräs och lät sig tålmodigt fotograferas av hundratals ditresta stadsbor.

Jo, och så var det ju det där med artiklarna

Till slut måste man ju ändå göra det. Ta tjuren vid hornen, öppna datorn, ringa samtalen, göra intervjun, få ner text på ett papper och se till att den röda tråden finns där. Om man inte faller ner och dör vill säga. Men det gjorde jag ju inte. Som tur är.

Jag är klar med krönikan, jag har skrivit en notis (inte obligatoriskt men jag vill ju så gärna ha en guldstjärna på Poppiushimlen.) och har nästan fått ihop den andra artikeln och deadline är inte förrän midnatt på söndag. Så nu ska jag fira fredag med pojkvännen.

Jo, just det imorgon är det kosläpp.

En guldstjärna i himlen

Idag hände något på bussen som inte händer så ofta. En gammal dam klev på och hade uppenbarligen inte tillräckligt med klipp kvar på sin remsa för att kunna åka med. Busschauffören tyckte att hon kunde kliva av men i sista stund hejdades hon av en yngre man som slängde fram sin remsa och lät henne få en stämpel. Dessutom lät han henne sitta på sin plats.

Grabben får definitivt en guldstjärna i himlen.

Ibland är lycka...

... en kopp av Englands finaste te. När jag pluggade i Leicester på 90-talet drack jag kopiösa mängder av PG Tips. I en stor mugg med mycket mjölk precis som engelsmännen. Det var gott men framförallt billigt. Tyvärr är det svårt att få tag på här hemma. Men på Ica i Nynäshamn (där vi alltid handlar frukost när vi ska till ön över en helg) finns det.

Post Wire-syndrome

Igår såg vi det sista avsnittet av The Wire. Fem säsonger, 60 stycken 60-minutersavsnitt. Det är drygt 60 timmar brutalt välregisserad polisserie. 60 timmar, det är en och en halv arbetsvecka. Ett hårt jobb men någon måste ju göra det.

Nu känns livet tomt. Jag saknar Baltimore. Jag saknar den aldrig minskande knarkhandeln i gatuhörnen. Jag saknar morden, spänningen och jag saknar mina vänner Bubbles, McNulty, The Bunk, Omar, Kima, och Lester Freamon. Jag saknar till och med polischefen Rawls.

Tur att jag har en oöppnad säsong fyra av Mad Men liggandes på tv-bänken.

Läs gärna Aftonbladets Markus Larsson recension av den kultförklarade serien som till och med president Barack Obama har som favorit.