Stockholm i mitt hjärta (reviderad version)

Så här blev krönikan i Poppiustidningen:

Som utflyttad norrbottning får jag ibland frågan om varför jag bor i Stockholm. Inte lika ofta nu som när jag nyss hade flyttat hit för drygt tio år sedan. Det är främst personer som inte bor och aldrig har bott i Stockholm som undrar. Oftast säger de något i stil med:

- Nej, jag skull då aldrig kunna bo i Fjollträsk.

Och så är vi igång. Ibland försöker jag försvara mig. Säga något i stil med att jag vill bo i en stor stad med många möjligheter. Men varför ska jag försvara det? Som stolt och hemmakär norrbottning är det klart att jag har funderat en hel del på varför jag bor här?

Jag bor i Stockholm för att jag älskar den här stan. Jag älskar att det bor så mycket folk här. Att det bor så mycket olika folk. Folk från hela världen. Jag älskar utbudet av butiker, restauranger, biografer, barer, konserter, sportevenemang, kemtvättar och antikaffärer. Jag älskar att kunna äta på en restaurang som har en stjärna i Guide Michelin en helt vanlig torsdag. Jag älskar den utskällda kollektivtrafiken. Jag tycker att det är fantastiskt att jag kan ta mig överallt, utan att ha egen bil, för 690 kronor i månaden. Jag älskar närheten till allt. Att jag relativt snabbt kan vara ute på Arlanda och sedan ha hela världen för mina fötter. Och vattnet. Jag älskar att det är vatten överallt. Det finns en kaj att ha kalas på för alla. Jag älskar att jag bor i en av världens renaste städer där jag kan ta mig ett morgondopp i Mälaren innan jag går till jobbet. Jag älskar att se solen gå upp och färga husen på Norr Mälarstrand guldgula. Jag älskar Hötorget med sina fantastiska försäljare som kan få vem som helst att köpa vad som helst. Jag älskar att jag har så många av mina vänner här. Jag älskar helt enkelt den här stan. Så enkelt är det.

Men visst är det ibland irriterande svårt att få ta på Pitepalt, Kalix löjrom eller riktigt god åkerbärssylt.

Susanne Snäll/ före detta Pitebo – nu stolt Lilla Essingenbo.