Rapport från paradiset

Kräkdygn. Båda föräldrarna helt utslagna. Kidsen pigga som nötkärnor. Kämpigt. Så mycket för Dukoralen. Men nu när jag har fått i mig lite Fried rice, druckit ett par burkar Cola börjar livet i paradiset se ljusare ut. Och snart sover de små monstren. 

Ungens första gips

Munnen blir torr och hjärtat dras ihop. Vi är på väg till Astrid Lindgrens sjukhus för röntgenbilderna visar en fraktur på underarmen. Efter ett fall på förskolan i fredags har ungen inte velat använda höger hand. Läkaren vi träffade i lördags trodde det kunde vara en stukning men sa att det är svårbedömt på små barn. Det är fem dagar sedan. Fem dagar! Det dåliga samvetet tränger upp som en vulkan.

Men ungen verkar tar det hela med ro. Förutom att han inte velat använda handen har han varit sitt vanlig glada jag. Och nu är det är det ju rätt spännande med gipset. Dessutom får man ha i-Paden och i-Phonen hur mycket man vill.

Ljus i influensatunneln

Jag tror jag ser ljus. Det kan vara så att jag är på bättringsvägen. Peppar, peppar, ta i trä. Vill inte ropa hej. För efter drygt två veckors nästintill sängliggande är jag långt ifrån att vara på benen. MEN jag mår bättre. Ljuset är svagt men det finns där.

Man får vara glad för det lilla.

Inne på 12 dygnet

Man vet att man är riktigt sjukt när:
-det känns som om man alltid kommer att må likadant. Att känna sig som en urvriden disktrasa blir normalläge.
-man förundras över att andra kan jogga, cykla eller gå i snabb takt och le.
-livet bara pågår under tiden värktabletten har sin verkan.
-man inte har någon som helst matlust eller smak. Det känns som om man lika gärna kan äta toapapper till middag.
-ens enda fokus är att få lägga sig ner, åtminstone för en minut.
-bygga lego känns som att bestiga Mount Everest.
-man i princip flippar ut när man ser att man bara har två tabletter Alvedon kvar.

Inne på tolfte dygnet som influensasjuk and still counting...

Mot alla odds

Har precis sett "Mot alla odds" på Svt och känner att jag är så tacksam för att jag bara har lite influensa. Vilka kämpar. Vilka äventyrare. Vilka hjältar. Jag är djupt imponerad.

En riktigt trist måndag

Men herregud, så sjuk jag är. Bihåleinflammation, hosta, feber och huvudvärk. Det har pågått över en vecka och jag ser ingen ljusning. Nu lägger vi till öronen också. Dessutom är Margaret Thatcher död.

En riktigt trist måndag, alltså.

Åker hemåt med blandade känslor

Lämnar fjällstugan och Abisko när fjällen är som bäst; badande i vårsol, några minusgrader och nysnö. Det är som alltid vemodigt och tråkigt. Själv mår jag sämre än någonsin med bihåleinflammation, hosta, huvudvärk och feber. Jag fasar inför flygningen men längtar faktiskt hem.

Solen ler igen - rapport från sjukstugan

Solen strålar, snön gnistrar och fjällen ser så där mjukt inbjudande ut som de bara gör när de är täckta av nysnö. Man vallar skidor, packar ryggsäckar och skottar fram bilar. Paradiset visar sig från sin bästa sida och fjällstugegrannarna ler igen.

Men jag är sjuk. Riktigt sjuk. Hostig, febrig med huvudvärk och däppt näsa och allmänt svag. Så här sjuk har jag inte varit på tio år, tror jag. Den enda trösten, eller i alla fall turen, är att ungen också är sjuk. Jag hade aldrig orkat med en pigg ett och ett halvt-åring.