Ibland tar livet paus. Man håller andan och vågar inte se framåt.
Direkt efter att de plockat ut Konrad (det blev akut kejsarsnitt) fick han åka ner till Neonatalavdelningen. Han hade förutom svalt fostervatten med bajs i också virat navelsträngen två varv runt halsen. Inte undra på att hjärtljuden blev svagare.
På BB Neo, som alla säger här på sjukhuset, är han övervakad varje sekund, dygnet runt. Han får det absolut bästa vården och man kan lugnt säga att han är i trygga händer. Men att se sin nyfödde son kopplad med slangar och sladdar till apparater som väser och larmar, se kanyler fasttejpade på hans små händer och se kurvor på skärmar gå upp och ner beroende på hans andning är en mardröm.
Nu två dagar senare är vi fortfarande här. Tack och lov är färre slangar och sladdar kopplade till honom och han mår bättre. Men samtidigt som han fortfarande behöver syrgas för att orka andas, vågar jag knappt ta ett andetag.
tisdag 25 oktober 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Konrad! Han blir snart bra. Jag gjorde samma resa m A när hon föddes, hon hade sämsta tänkbara Apgarvärden och spenderade 4 dygn på neonatal. En annan värld. Tiden står stilla, tills man får klartecknet. Var stark, Susanne. Snart är slangarna utdragna och ni är på väg hem.
Skicka en kommentar