Försöker gilla våren

Jag försöker gilla våren. Försöker varje år välkomna den med öppet sinne och öppna armar. Visst är det något särskilt med blåsippor som niger och knoppar som brister men ärligt talat vem har saknat de galna, konstant skrikande måsarna, hundbajset, trottoargruset, det bruna gräset, mögellukten, det obarmhärtiga ljuset och de otroligt smutsiga fönstrena? Vem vill egentligen sitta med rinnande näsa, kliande hals och astmamedicinen i högsta hugg och titta på när björkarna får musöron och de saltindränkta vinterdäcken bärs tillbaka i förrådet?

Våren är med allt sitt prunkande och växande som en nyutexad handelsstudent som vill lite för mycket. Våren ställer sig liksom in. "Gilla mig för jag ger dig ljusa kvällar. Gilla mig för jag låter onaturligt färgglada blommor växa precis överallt".

Nej, tacka vet jag vintern. Vintern ber inte om lov. Vintern är självklar. Hård men rättvis. Lite grann som en tjurig norrbottning. Lite grann som jag.

Men snart är det sommar. Sommaren är ok. Den är opretentiös och snäll. Den serverar mig nygrillad entrecote, långa nätter och ljuvliga sovmornar. Den ger mig stugliv på ön, fräknar på näsan och bruna ben. Den ger mig semester. Jag är rätt redo för semester nu.