Mer brittisk tantadel, tack!

Ja, det är lika bra att erkänna det. Jag behöver hjälp. Det har gått så långt att jag nästan har ångest inför varje ny dag. Jag har inga kläder! Fast garderoben är full, byrån sväller och i förrådet hänger klädpåsarna proppfulla. Men jag har inget att ta på mig. Ingeting passar! Känns det igen? Det har gått så långt att jag önskar att vi hade striktare klädregler i Sverige och att uniform var obligatoriskt om man har jobb. Åh, vad livet skulle vara enkelt.

Hur kunde det bli så här? Jag som gillar kläder. Jag som läser Elle, Damernas, Femina, brittiska Vogue och surfar kläder och mode i tid och otid har helt tappat stinget? Vissa dagar klamrar jag mig fast vid min Queen Elisabeth-stil men andra dagar är jag så långt ifrån brittisk tantadel man bara kan komma. Jag behöver helt enkelt hjälp. Så idag gick jag helt sonika till Åhlens och bokade mig en Personal Shopper. En person som ska hjälpa mig att shoppa som jag hoppas är snäll, chic och mycket kunnig. Jag kommer att få berätta lite om vad jag gillar (tweed och rutmönstrat), trivs i (fleecekalsonger och underställ) och ska ha kläderna till (jobbet, fest, after-ski etc). Sen går Personal Shoppern runt i varuhuset och hittar lämpliga, snygga och välmatchande kläder som jag provar och köper och lever lycklig i alla mina dagar.

Lycklig

Ibland blir jag bara så lycklig. Lycklig för att leva i en demokrati. Lycklig av att bo i förmodlingen världens vackraste stad. Lycklig av att kunna ta ett glas rosé på nyöppnad takterass i solen efter jobbet en fredag, stanna till på väg hem vid en restaurang vid vattnet, äta fräsch vietnamesisk biffsallad och ytterligare ett glas vin och träffa folk jag känner och sedan cykla hem tillsammans med världens finaste pojkvän.

Update: Toppar en underbart lycklig fredag med Ben & Jerrys Caramel Chew Chew och nu kan det inte bli bättre.

Ett steg närmare döden

Jag räknar steg. Upp ur sängen fram till toan, 10 steg. Från skrivbordet till kaffemaskinen, 32 steg. Minst 7000 steg per dag är må bra-gränsen enligt Steg.se och Korpen. Jag går mellan 12000-18000 steg och anstränger mig för att det ska bli så många som möjligt. Hittills har jag gått 225 441 steg. Det är över 12 mil. Jag tar trapporna istället för hissen (det är 130 steg), jag cyklar till jobbet, jag tar en promenad på lunchen och går gärna ut med soporna (i vanliga fall är det mest pojkvännen som gör det). En vän berättade att hennes pappa trodde att varje person fick ett antal steg i livet. Alla får olika många steg och när stegen är slut ja, då dör man. Men man vet inte hur många steg man har.

Och här går jag omkring och slösar mina steg. Är det så klokt?

För varje steg jag tar är det ett steg närmare döden.

Nej, inte en chans!

Nej, Inga och Anus går inte vidare. Inte en chans. Bidraget borde diskas långsamt i väldigt hett vatten med mycket diskmedel.

Bulgariens bidrag vill jag gräva ned så långt ned jag bara kan i ett lerigt potatisland i Tjetjenien och sätta en rysk flagga ovanpå.

Malena Ernman skötte sig utmärkt. Det vore ytterst förvånande om vi inte går vidare. Ernman såg ut som en älva och sjöng som en gudinna. Tänk vad lite opera och en blond übermänniska kan göra. Det ska bli skönt att äntligen ge det stora östeuropeiska blocket nått att bita i.

Allergisk och rädd?!?

Så kom de. De kalla fötterna. De slog till igår tillsammans med en täppt näsa och lite kli i halsen. Jag vill ha en hund så mycket att jag helt glömt bort att jag är allergisk. Eller snarare förträngt.

Men så var vi på Lidingö och hälsade på och vips reagerade min kropp med att bli allergisk. Det kan vara för att det var megamycket pollen i luften eller att jag är trött för att jag jobbat mycket eller kan det faktiskt vara för att jag är allergisk mot söta hunden Selma? Och vi som om mindre än sju veckor får hem vår lille Lord Nelson. Vi som har tagit extra lång valpsemster i sommar och som planerat var han ska sova (i köket) och som ställt oss i dagiskö.

Vi två, pojkvännen och jag som älskar hundar. Men en av oss är allergisk. Hur ska det gå? Förra veckan var jag så kaxig så och sa att allt kommer att gå bra. Mot Nelson kommer jag inte vara allergisk. Som om jag bara kan bestämma det. För visst är det orättvist att just jag som verkligen vill ha en hund ska vara allergisk. Men är det inte egoistiskt av mig att ändå skaffa en?

Det finns en chans att det går bra och att jag inte reagerar mot Nelson alls på hans 10-15 år som vi får ha honom. Men risken att vi faktiskt behöver lämna bort honom är så mycket större. Så om jag har ångest nu innan vi lärt känna vår lilla valp är det inget mot vad jag kommer att ha ifall jag måste säga hej då och låta honom bo hos några andra främmande människor. Pojkvännen manar till lugn, stryker mig på kinden och säger att allt ordnar sig. Jag vet inte. Jag hoppas det. Men plötsligt är jag inte alls kaxig utan rädd. Allergisk och rädd. Det ena försöker jag lindra med en antihistamin.

Hyllning till skidåkning

Skidåkning är livet. Skidåkning är frihet. Skidåkning är kärlek. Kärlek till natur, fart, snö, människor, fjäll, god mat, gemenskap, covers, kall öl, bastu, tidiga kvällar och tidiga morgonar. Alla livsnjutare, extremåkare, backhasare, lunchåkare, nybörjare och höjdmetersjagare, skidåkning är för er! Skidåkning är för dig som älskar snö och berg men som kanske inte vågar åka extremt off-pist eller har råd att åka helikopter. Skidåkning är för dig som åker till Sälen en helg i februari eller inte har åkt på tio år. Skidåkning är för dig som åker en dag i Romme på sportlovet. Skidåkning är för dig som nyss lärt dig gå. Skidåkning är för dig som var med under 2:a världskriget. Skidåkning är för dig som har tresiffriga skiddagar varje år. Skidåkning är för alla.

Men skidåkning är så mycket mer än att åka lift upp och sedan ta sig ner. Skidåkning är mer än isfläckar i stenhård pist i januari, nypistad manchester februari, en halv meter puder i mars, sorbet i april och slask i maj. Skidåkning är mer än Jägermeister och öl i Österrike, mer än pjäxdans och Snowroller. Skidåkning är mer än feta lagg, googlesbränna och 80-tals overaller. Skidåkning är frihet. Skidåkning är som bomull för själen. Skidåkning är kärlek. Jag älskar skidåkning!

Lord Nelson väntas...

Så föddes de. Åtta små valpkrabater. På självaste valborgsmässoafton. Sju hanar och en tik. Endast EN tik! Är det inte typiskt? Vad är oddsen? Vi som var så inställda på en tik. Nu finns det istället sju hanar att välja på. Men efter ett par dagars funderande och argumenterande för och emot så har vi kommit fram till att det går lika bra med en hane. (Man vill ju inte vara könsdiskriminerande). Med bara två tiknamn i rockärmen fick jag tillsammans med skidtjejerna (var i Riksgränsen och åkte skidor i helgen) lägga pannan i djupa veck och komma på ett par fina namn till hanar. Efter att ha ratat Stig, Sune och Svinto kom vi fram till Kelso, Nelson eller Strix. Vi får se vilket som passar. Mitt favoritnamn är Nelson eller Lord Nelson. Passar utmärkt till min Queen Elisabeth-stil. Nu väntar åtta veckors väntan för oss och åtta veckors utveckling och tillväxning för valpen. Otroligt spännande! Titta på första valpbilden på kennel Searovers hemsida