Gästbloggat om tvättmaskinsmani

När min kompis Victoria som driver barnklädesbutiken Kidkit.se bad mig gästblogga på butikens blogg Prinsessan på ärten svarar jag så klart ja. Det är ju ingen nyhet att jag är lite uttråkad (jag har skrivit om det här) och tackar inte nej till lite aktivitet. Min tvättmaskinsmani kanske inte är av det hälsosamma slaget men vi har ju lärt oss att det är viktigt att prata om det.

Här kan du läsa mitt gästbloggsinlägg: Att vara föräldraledig och ha lite för mycket tid.

Delar ut Blog Awards

Det bästa med att få en Blog Award är att man får ge den vidare. Det är väl lite det som är tanken. Att man ska sprida den där länkkärleken runt om på nätet. Eller ge den tillbaka.

För den första som får en Blog Award av mig är så klart MilouK med bloggen Milou och jobben, eller hur man får allt att gå ihop egentligen? Jag skrattar, gråter, inspireras och imponeras av hur Milou tar sig igenom vardagen i Bryssel tillsammans med sin engelsman, deras tre barn och sina Tom Ford solglasögon.

Lycka är en femårig Kelpie som vi får följa genom fotbollsmatcher, spårträning och stor kärlek till matte. Lyckajycke får också en välförtjänt Blog Award och en virtuell påse Frolic av mig.

The Swedish Girl har jag inte följt så länge men återkommer nu till nästan varje dag. Jag gillar språket, tonen och bilderna. Och så gillar jag ju liksom Mia London, böcker och Svenskt Tenn. Heja, heja och en BloG AwArD skickas åt ditt håll!

Fraidi bjuder på inblickar i forskarvärlden, dagens out-fit i sann universitetskontorsmiljö och bilder på skor. Jag läser, gillar, nickar igenkännande, skickar en Blog Award och kan inte låta bli att undra hur många par skor hon egentligen har.

Rörd, glad och stolt

Jag är rörd, glad och stolt.

För en tid sedan fick jag en Blog Award av MilouK. Så här mitt i prick motiverar hon:
"Denna norrländska i Stockholm som äntligen blivit mamma och kommer med insiktsfulla och humoristiska betraktelser var och varannan dag. Hon gillar både flärd och fjäll och skulle kunna ha ständig semester om det inte var för alla Monclerjackor hon måste köpa."

Snacka om länkkärlek. Tack fina MilouK!

Ät svenska äpplen för helvete!

Som norrbottning fascineras jag av att kunna gå ut i trädgården och plocka ett äpple och äta direkt. Jag anser att det är en lyx som alltför många inte tar vara på. Mamma och pappa fick ett äppelträd i present en gång och det planterades på en solig plats på gräsmattan. Det trädet hade det tufft och det var inte bara för att det fick vara målstolpe när vi spelade fotboll utan för att äppelträd i norra Sverige sällan dignar med frukt. Jag tror att det är för kallt helt enkelt.

Jag tycker precis som Mats-Eric Nilsson på Svd att det är ytterst provocerande när folk köper äpplen från Argentina eller Spanien när det finns fullt av svenska äpplen både i butiken och hemma i folks trädgårdar. Det finns så mycket man kan göra av alla äpplen och det är så synd att låta dem förstöras.

Bland annat kan man göra superenkel äppelmos att ha på gröten. Jag hittade receptet på Sporty Spice blogg och gjorde två laddningar i helgen. Svärfar stod för äpplena och jag fixade moset.

• Skala och kärna ur 6-8 äpplen. (Jag tog tre olika sorter Gravsteiner, Stenkyrka och nått som jag tror hette nr 1.)
• Skär i mindre bitar och lägg i en kastrull
• Häll på 1/2 - 1 dl kallt vatten
• Koka på svag värme i ca 20 minuter eller till äpplena blivit mosiga
• Stöt eller mixa äpplena. (Jag använde en potatisstöt och lät några bitar vara lite större för ett mer chunky mos.)
• Jag tillsatte en aning vaniljsocker men det går att utesluta. Vill man ha ett sötare mos är det bara att tillsätta socker.

De som kör den bilen registreringsskylten har fattat.

En regnig dag på ön

Jag läser en av Alex Schulmans krönikor i gamla Gotlands Tidningar. (För det är klart man ska ha lokaltidning när man är här.) På ett pricksäkert och sådär Schulmanskt småironiskt sätt beskriver han öbor, sommargotlänningar och nysommargotlänningar och jag skrattar högt.

Jag förlorar mot pojkvännen i SvDs Gotlands quiz. Jag lyckas bara skrapa ihop 6 av 10 poäng. Jag hade koll på var det äldsta krukmakeriet ligger men jag hade absolut ingen aning om att skogsbaggen varken är en skalbagge eller ett slags får.

Jag uppdaterar mig på vad vännerna gör genom Facebook. En lyssnar på ett rövarband på Liseberg och har kompletterat med en bild, en annan grillar maniskt och en tredje packar för nått som vi inte får veta. Enligt en undersökning från TNS/Sifo är gotlänningarna näst bäst på att facebooka. Bäst är, inte helt oväntat, stockholmarna. På sommaren hänger ju, som bekant, halva Stockholm här på ön. Så jag undrar lite när undersökningen gjordes. Var det månne under sommaren?

/Facebook-beroende nysommargotlänning

Det orättvisa livet och den obarmhärtiga döden

Jag känner en flicka. Hon är glad, sprallig och har hela livet framför sig. Hon samlar på parfymer, syr och gör egna smycken. Hon gillar skor och älskar att dansa. En dag får hon ett besked. Ett besked som förändrar allt. Hon är 22 år och en riktig fighter. Men trots hård kamp förlorar hon mot sjukdomen. Och nu finns hon inte mer.

En mor och en far har förlorat sin dotter. En lillasyster har förlorat sin storasyster. En pojkvän har förlorat sin flickvän. Jag har förlorat en kusin. Cancern är grym. Den är obarmhärtig, ibland helt skoningslös och totalt orättvis.

Men så klart finns hon. Hon finns i våra hjärtan, i våra tankar och i alla fina minnen. "Gör någonting viktigt tillsammans" är underrubriken på hennes blogg. En uppmaning till oss alla att ta vara på och njuta av livet. Man vet aldrig vad som händer. Ta hand om varandra!

Tänk på alla som drabbas av cancer. Stöd forskningen och var med och rädda liv. Cancerfonden

Besatt av Bodil

Jag är besatt av Bodil Malmsten. Egentligen inte av Bodil som person utan mer av det hon skriver. Jag läser hennes böcker och jag läser hennes blogg. Jag läser Bodil i badet, på bussen och i sängen. Bodil vet hur man läser. Bodil vet hur man skriver. Hon skriver om att hon läser och hon skriver om vad hon läser. Hon fångar vardagens glädje och helgens sorg och kryddar sina texter med självdistans och humor. Hon beskriver sin fascination för Frankrike, sina resor till och från Finistère, hatkärleken till Sverige och kampen mot mullvadarna i trädgården.

Bodil, du skriver så att jag ryser. Jag önskar att jag kunde skriva hälften så bra som du.

Stockholm i mitt hjärta!

Jag får ibland frågan om varför jag kan och vill bo i Stockholm. Inte lika ofta nu som när jag nyss hade flyttat hit för tio år sedan. Det är främst personer som inte bor och aldrig har bott i Stockholm som undrar. Oftast säger de med utpräglad norrländsk dialekt:

- Nej, jag skull då aldrig kunna bo i Schtockholm.
- Nehej.
- Men, hur kan du bo här?

Och så är vi igång. Ibland försöker jag försvara mig. Men allt som oftast dör diskussionen där. För varför ska jag försvara det? Men som stolt och hemmakär norrbottning är det klart att jag har funderat på varför jag bor här.

Jag bor i Stockholm för att jag älskar den här stan. Jag älskar att det bor så mycket folk här. Att det bor så mycket olika folk. Folk från hela världen. Jag älskar utbudet av butiker, restauranger, biografer, barer, konserter, sportevenemang, kemtvätter och antikaffärer. Jag älskar att kunna äta på en restaurang som har en stjärna i Guide Michelin en helt vanlig torsdag. Jag älskar den utskällda kollektivtrafiken. Jag tycker att det är fantastiskt att jag kan ta mig överallt, utan att ha egen bil, för 690 kronor i månaden. Jag älskar närheten till allt. Att jag relativt snabbt kan vara ute på Arlanda och sedan ligger hela världen för mina fötter. Och vattnet. Jag älskar att det är vatten överallt. Jag älskar att jag bor i en av världens renaste städer där jag kan ta mig ett morgondopp i Mälaren innan jag går till jobbet. Jag älskar att se solen gå upp och färga husen på Norr Mälarstrand guldgula. Jag älskar Hötorget med sina fanstastiska försäljare som kan få vem som helst att köpa vad som helst. Jag älskar att jag har så många av mina vänner här. Jag älskar helt enkelt den här stan.

Så är det!

Slutdiskuterat!

Läs också hur utlandsboende stockholmaren, Mamma Milou, beskriver sina känslor för Stockholm.

Kommentera mera!

Idag var jag på ett seminarium om hur tekniken förändrar politiken som arrangerades av tidningen Fokus. Internet, sociala medier och möjligheten att nå 1000-tals människor genom ett par knapptryckningar. Det pratades om Obamas kampanj (of course), Carl Bildts blogg och Piratpartiets sätt att skaffa väljare. Publiken lyssnade, diskuterade, twittrade och bloggade. Allt på samma gång. Och jag lärde mig att en blogg bara är ett socialt media om bloggaren svarar på kommentarer så att det blir som ett samtal. Jag ser mig själv som en social person så sätt igång och kommentera! Jag lovar att svara på allt.

Honung, gråt och kärlek

Ibland (tyvärr alltför sällan) får jag mig en tankeställare. Ibland (oftast alltför sällan) ser jag på mitt liv och säger att jag är lyckligt lottad. Ibland blir jag riktigt berörd (ja, det också kanske alltför sällan). Men när jag läser de senaste inläggen om Honungspojken snörs halsen ihop, jag får tårar i ögonen och en klump i magen. Ibland är livet bara så orättvist. Men samtidigt som jag vill krypa ihop under täcket och bara gråta blir jag också lite lycklig. Det finns så mycket kärlek i världen. Fasen, det gäller att ta vara på det.

Drömblogg

Jag måste bara tipsa om en blogg som jag ganska nyligen börjat följa. Jag läser inte allt men jag kollar på varenda bild. Drömska foton som får mig att vilja äta mjukglass med karamellströssel och åka karusell och snygga skisser som jag bara önskar att jag kunde göra. Kolla in Chinatown in dusk. Sagolikt snyggt!

Eller så är man hopplöst efter...

Mitt förra inlägg beskriver min kamp att försöka hänga med, att inte betraktas som mossig och somna med en liten känsla av att inte närma mig medelåldern. Men det bara att inse att jag är hopplöst efter. Jag har en tid gått med en underliggande irritation och idag när läste jag några gamla inlägg på As Good as it gets (från augusti 2008) får jag ord till min irritation. Jag har Odd Molly-ångest. Det är så irriterande med Odd Mollys självgoda försök att fösa in bagladyn i finrummet. Och att de lyckas! För helt ärligt varför köpa en blus med trasig fåll för 900 kronor när man kan köpa en hel på H-M för 300? För det är i princip samma sak. Eller i min ålderskategori (drygt 30) kanske Odd Molly är vanligare än H-M? Belinda på Aftonbladet och TV8 är ingen favorit men när hon dissar Odd Molly gör hon det roligt, fyndigt och med träffsäkerhet. Fast det ska erkännas att det hänger två blusar (varav en hel och en med trasig fåll) från det "annorlunda" märket i min garderob. Men jag lovar i fortsättningen att gå all in och hänge mig åt min Queen Elisabethstil (den var het i höstas) istället för att med dyra rosetter, broderier och suddiga tryck försöka att se yngre ut.

Och så såg jag Odd Per rökandes utanför Pressklubben på Vasagatan förra veckan. Att röka är ju bara så 90-tal.