Eller så är man hopplöst efter...

Mitt förra inlägg beskriver min kamp att försöka hänga med, att inte betraktas som mossig och somna med en liten känsla av att inte närma mig medelåldern. Men det bara att inse att jag är hopplöst efter. Jag har en tid gått med en underliggande irritation och idag när läste jag några gamla inlägg på As Good as it gets (från augusti 2008) får jag ord till min irritation. Jag har Odd Molly-ångest. Det är så irriterande med Odd Mollys självgoda försök att fösa in bagladyn i finrummet. Och att de lyckas! För helt ärligt varför köpa en blus med trasig fåll för 900 kronor när man kan köpa en hel på H-M för 300? För det är i princip samma sak. Eller i min ålderskategori (drygt 30) kanske Odd Molly är vanligare än H-M? Belinda på Aftonbladet och TV8 är ingen favorit men när hon dissar Odd Molly gör hon det roligt, fyndigt och med träffsäkerhet. Fast det ska erkännas att det hänger två blusar (varav en hel och en med trasig fåll) från det "annorlunda" märket i min garderob. Men jag lovar i fortsättningen att gå all in och hänge mig åt min Queen Elisabethstil (den var het i höstas) istället för att med dyra rosetter, broderier och suddiga tryck försöka att se yngre ut.

Och så såg jag Odd Per rökandes utanför Pressklubben på Vasagatan förra veckan. Att röka är ju bara så 90-tal.