På väg till en bal på slottet

Nysprejat hår, lockarna ligger som de ska, nytt läppglans, en fin blus och jag var på väg till den stora modefesten på NK. Modevisning av höstens måsten och mingel för kunder och fashonistas. Jag var inbjuden som kund. Gratis, glammigt och ganska mycket kändisar.

På bussen på väg in till stan, när jag ska sätta mig ner, tappar jag skon. Lämnar den liksom där på det skitiga golvet och fortsätter utan.

-Hoppsan!

Jag böjer mig ner för att ta upp den och hindrar då resten av passagerarna att gå vidare. Kvinnan bakom mig skrattar lite och jag tittar upp och finner mig. Du vet när du bara säger det där som du allt som oftast inte gör utan kommer på en dag senare att du skulle ha sagt.

-Som Askungen.

Och kvinnan skrattar ännu mer och jag känner mig nöjd. Det blir en bra kväll och när förtrollningen är bruten åker jag hem i min pumpa med ett leende på läpparna.

Saker som är slut när man som bäst behöver dem

Du vet hur det är. Du vaknar efter en kväll med vännerna. Det blev några glas vin och det blev sent. Du har snozat väckarklockan säkert 40 gånger. Klockan är redan för mycket och du är sen till jobbet. Du har ett viktigt möte innan lunch och behöver vara skärpt. Du häller i vatten i kaffebryggaren, lägger i ett filter och tar fram kaffeburken. Dina händer skakar och huvudet dunkar. Du öppnar burken och försöker dra in den underbara doften av malet kaffe men känner ingenting. Du tittar närmare och ser att det endast finns lite, lite kaffe kvar på botten. Det räcker knappt till ett halvt kaffemått. Aaaaahhhhh!

Andra saker som ofta är slut när man som bäst behöver dem:

Toapapper – åh, vad det är jobbigt, jobbigt, jobbigt.
Deodoranten – kan bli lite halvsunkigt om du har en stressig dag på jobbet.
Det roliga – är alltid slut när man har som roligast.
Semestern – behöver jag förklara?

Tillbaka?

Jag är tillbaka. Tillbaka i stan, tillbaka på bloggen och tillbaka i verkligheten. Egentligen är det bara min kropp som är tillbaka. Rent fysiskt sitter jag i soffan i lägenheten på lilla ön och dricker mitt kaffe. Men mentalt är jag fortfarande kvar på semesterön.

Jag sitter på altanen och tittar upp och ser hur det blåser i tallkronorna, jag hör ekorren hoppa från gren till gren och hur spillkråkan hackar i ett träd en bit bort. Jag dricker långsamt ett glas rosé, grillar entrecote, zucchini och halloumi. Jag ligger kvar i sängen, läser ännu en deckare och målar om loppisfynd. Jag hänger upp den blöta bikinin, rufsar sanden från håret och löser korsord. Jag packar en picknick-korg och vi åker på utflykt till stränder med vita stenar, ljuset är starkt och havet blankt. Jag badar, fotar några raukar och äter multibullar på Fårö. Jag tänker inte på morgondagen, jag planerar inte, jag bara är.

Jag tar en klunk kaffe. Det är starkt. Jag skakar på huvudet och försöker få hjärnan och själen att åter ta plats i kroppen i soffan, i stan, i verkligheten. Semestern är slut, länge leve semestern!

En regnig dag på ön

Jag läser en av Alex Schulmans krönikor i gamla Gotlands Tidningar. (För det är klart man ska ha lokaltidning när man är här.) På ett pricksäkert och sådär Schulmanskt småironiskt sätt beskriver han öbor, sommargotlänningar och nysommargotlänningar och jag skrattar högt.

Jag förlorar mot pojkvännen i SvDs Gotlands quiz. Jag lyckas bara skrapa ihop 6 av 10 poäng. Jag hade koll på var det äldsta krukmakeriet ligger men jag hade absolut ingen aning om att skogsbaggen varken är en skalbagge eller ett slags får.

Jag uppdaterar mig på vad vännerna gör genom Facebook. En lyssnar på ett rövarband på Liseberg och har kompletterat med en bild, en annan grillar maniskt och en tredje packar för nått som vi inte får veta. Enligt en undersökning från TNS/Sifo är gotlänningarna näst bäst på att facebooka. Bäst är, inte helt oväntat, stockholmarna. På sommaren hänger ju, som bekant, halva Stockholm här på ön. Så jag undrar lite när undersökningen gjordes. Var det månne under sommaren?

/Facebook-beroende nysommargotlänning

Det orättvisa livet och den obarmhärtiga döden

Jag känner en flicka. Hon är glad, sprallig och har hela livet framför sig. Hon samlar på parfymer, syr och gör egna smycken. Hon gillar skor och älskar att dansa. En dag får hon ett besked. Ett besked som förändrar allt. Hon är 22 år och en riktig fighter. Men trots hård kamp förlorar hon mot sjukdomen. Och nu finns hon inte mer.

En mor och en far har förlorat sin dotter. En lillasyster har förlorat sin storasyster. En pojkvän har förlorat sin flickvän. Jag har förlorat en kusin. Cancern är grym. Den är obarmhärtig, ibland helt skoningslös och totalt orättvis.

Men så klart finns hon. Hon finns i våra hjärtan, i våra tankar och i alla fina minnen. "Gör någonting viktigt tillsammans" är underrubriken på hennes blogg. En uppmaning till oss alla att ta vara på och njuta av livet. Man vet aldrig vad som händer. Ta hand om varandra!

Tänk på alla som drabbas av cancer. Stöd forskningen och var med och rädda liv. Cancerfonden

Sommar på Gotland

Förra veckan: Fullt ös i Almedalen, flygblad i högar, lobbyister överallt, nästan 1400 seminarier, här och där en politiker med Säpo i släptåg, rosémingel och plockmat, diskussioner, sena kvällar och tidiga morgonar, politiska och mindre politiska utspel, en minister avgår och en partiledare bränner pengar, valkampanjstart, fjärrvärmefokus, en ny klocka och en strålande varm sol i ett underbart vackert Visby.

Denna vecka: Semesterlunk i stugan, frukost under parasollet på altanen, fågelkvitter, eftermiddagar i hängmattan, bad vid sandstranden, bad vid stenstranden, rävungebesök, ett glas rosé innan middagen, varma kvällar och tropiska nätter, myggfönster, Sommar i P1, grillad entrecote, hemkokt flädersaft, solvarma jordgubbar från Källunge och en strålande varm sol i ett underbart vackert Åminne.

Man ska vara på Gotland på sommaren.

Pinsamt

Några dagar innan det stora kronprinsessbröllopet när de prominenta gästerna började anlända slötittade jag lite på tv och såg ett inslag om prins Albert av Monaco och hans vackra blonda flickvän. Jag lyssnade inte riktigt på vad som sas och jag tittade inte så noga på bilderna. Jag hörde nått om stjärnstatus och i min hjärna blev det Hollywoodglans. På något sätt fick jag för mig att han var i hop med Charlize Theron. Du vet, skådespelerskan som vunnit en Oscar för sin roll i Monster. Skulle hon komma på bröllopet? Det är ju en jättenyhet, tyckte jag. Och berättade det för allt och alla.

Och när jag väl insåg att prins Albert inte alls är tillsammans med en Hollywoodkändis utan med Charlene Wittstock, en gammal OS-simmare steg färgen på mina kinder och jag har inte kunnat släppa det sedan dess. Och jag berättade detta för folk. Åh, så pinsamt! Men när jag tänker efter är jag inte helt fel ute. De är båda är snygga, blonda och från Sydafrika. Och varför skulle inte prins Albert kunna fixa en stor skådis när furst Rainer kunde?

På tal om Prins Albert har jag träffat honom en gång i Riksgränsen. Inte för att vi direkt pratade med varandra men vi åkte i samma backar, hängde på samma hotell och dansade på samma dansgolv. Riksgränsen 2004. Man kan, om man tittar noga, se prins Albert bakom mig, rakt ovanför min röda mössa till höger om den röda jackan, till vänster om den gröna och helt i svart. Japp, det är prinsen i profil.