En förälders fasa

Igår, mitt i allt adventsfirande, drar ettåringen mig i byxan. Jag tittar ner och ser att han ser konstig ut. Som om han inte får luft. Det fick han inte heller för något hade fastnat i hans lilla hals. Jag skrek på mannen att ringa 112 samtidigt som jag försökte komma ihåg vad det nu var man skulle göra. Jag gick ju en kurs när jag var föräldraledig med treåringen. Fan! 

Det enda jag kan tänka just då är att det är bättre att göra något än inget. Jag vänder honom upp och ner och skakar. Jag sticker in mina fingrar i hans mun och hals. Inget händer. Han väser lite och jag känner paniken kommer krypande. Han börjar nu bli väldigt röd i ansiktet. 

Ambulansen är på väg och jag får genom mannen rådet från 112 att lägga honom på mage i knät. Just det, så gör man ju Heimlich manöver på små barn. Jag slår med min öppna hand mot hans rygg. På andra försöket flyger en enkrona ut och ungen kippar efter luft. 

Jag har aldrig blivit så lättad i hela mitt liv. 

Allt gick bra. Vi mår bra. Ettåringen repade sig snabbt och när ambulanskillarma kom sprang han runt som om inget hade hänt. Men de där minuterna var de värsta i mitt liv. 

Så gå den där kursen, lär er hur man gör Heimlich och hjärt- och lungräddning. Man vet aldrig när man kan behöva det. 

Tack till gulliga Magnus och Magnus på ambulansen och till bra hjälp på 112!