Jag är inte en slarvig person. Jag har oftast koll på grejerna. Kollar ofta en extra gång, inte på en maniskt sätt, men för att dubbelkolla att exempelvis mobilen är med. Särskilt nu, amningshjärnan är förädisk. Så för några veckor sedan hände det. Finaste filten var borta. Den fina grå, som faster virkat till tvååringen när han föddes, med garn från farmor som inte längre lever. En fin lagomt stor filt med stort affektionsvärde.
Borta.
Jag kunde inte komma ihåg när jag sett den sist. Var det när de var här och fotade för reportaget i tidningen entre?
Men vad vi letade. I lådor, i garderober, under sängar, i väskor , bakom hyllor och till och med under badkaret. En tvååring kan lägga saker precis var som helst. Men den fanns ingenstans.
Jag skällde på pojkvännen. Men det kunde lika gärna vara jag eller amningshjärnan. Kanske hade den halkat ur vagnen under en promenad. Jag spanade efter den när jag var ute och gick men ingenting. Den var bara borta.
Men så förra lördagen tog vi en tur över bron till 4h-gården. Vi drack kaffe tillsammans med förskolekompisens föräldrar och barnen sprang runt. Helt plötsligt håller tvååringen något i sin hand. Med strålande ögon och stolta steg kommer han springande.
"Titta mamma!"
Fina filten. Återfunnen. Magiskt.
Snacka om trisslottsläge.
Inlägg
