Bland filttossor, Lovikkavantar och Lapphandskar

Jag minns hur det kunde ta timmar för min kompis Fia och mig att gå hem från skolan när vi var så där 10-11 år i mitten på 80-talet. Vi halkade runt i våra filttossor (tovade ullskor som var extremt varma och extremt hala, jag hade ett par röda och jag grät när jag växte ur dem), Lovikkavantar och täckbyxor. Vi låg bakom de höga plogkarmarna och väntade på plogen. Det var så härligt när snön sprutade över oss. Farligt, ja visst men så himla roligt! Eller så låg vi på rygg och tittade på stjärnorna eller följde norrskenet om det var riktigt kallt. Jag minns den kalla, friska luften, bra sparkföre, snöklimparna som bildades på vantarnas två små snören och hur gott det var med limpmackor när man kom hem. Jag älskade vintern då och jag älskar vintern nu.

Jag är en vinterfanatiker. Jag älskar snön och jag trivs utmärkt när det är minusgrader. Jag har inget emot att klä mig i dunjacka och fleecekalsonger. Jag myser när lapphandskarna* faller från himlen och när snön yr och man får borsta av sig när man kommer in.

I onsdags var en sådan dag härligt vinterdag här i Stockholm. Snöstorm, höga plogkarmar (med Stockholmsmått mätt), trafikkaos och alldeles underbart. Perfekt tajming ett par dagar innan jul så att den riktiga julstämningen infinner sig. Nu njuter jag av kunna titta ut på en balkong där snön ligger i drivor, betongflodhästen Viking är helt begravd och julstjärnans ljus från fönstret gnistrar i snön. Vinterstudion är på, jag har tänt några ljus och dricker mitt morgonkaffe.


*Lapphandskar är riktigt stora snöflingor.