När vardagen tar över.

Varning! Ett riktigt grågrått inlägg!

Allt är grått. De neddragna persiennerna, himlen, gatorna, husen på Fridhemsplan, min kappa och människorna jag möter. Allt flyter ihop och blir en grå massa.

Det är vardag. Var dag är sig lik.

Mobilens alarm väcker mig som vanligt halv sju, jag har svårt att gå upp och ryggen värker. Det är nått fel på den fjärde kotan och jag borde göra något åt det men orkar inte. Det är mörkt när jag åker hemifrån. På väg till jobbet, i trängseln på bussen, blundar jag och tänker på fågelkvitter och vågor som slår mot stranden. Sitter i möten hela dagen med grå människor i ett konferensrum utan fönster. Äter en caterad pastasallad till lunch som inte smakar någonting. Dricker automatkaffe i pappersmugg. Det smakar äckligt. Det är mörkt när jag åker hemåt och jag inser på att jag inte sett solen på veckor.

Det är inte bara astman som gör att jag har svårt att andas. Det grå vardagstäcket ligger som ett kvävande bolster över mig. Inte ens en helg med glammig konsert med vackra och galet duktiga Marlena Ernman och Charlotte Perelli på Berwaldhallen kan få mig att sluta kippa efter andan. Jag behöver livsluft och livslust.