Törnrosas motsats

Egentligen ska jag inte klaga. Jag har det så ofantligt bra och trivs verkligen med livet. Men jag är bara så trött. Så där småbarnstrött som föräldrar till ett- och treåringar är. Jag har inte sovit en hel natt på jag vet inte när. Det känns som det minst var hundra år sedan. Törnrosas totala motsats. Men det är ju så klart en överdrift av stora mått. Men ändå. Jag är så trött.

Det jag längtar mest efter förutom att få sova är att bara få vara hemma. Ensam. En dag i soffan eller sängen, läsa tidningen och för en gång skull inte ha dåligt samvete för att den åker direkt från köksbordet till återvinningen. Oöppnad. Ta ett bad och ligga så länge att tårna blir som russin och sen, sen bara låta Netflix gå. Avsnitt efter avsnitt. Serie efter serie. Utan att behöva tänka på att man behöver gå och lägga sig för att hinna få några timmar innan allt drar igång igen. Två dygn i soffan med tidningen och Netflix. Kraven är inte så höga för en trött småbarnsförälder. 

Check på längdskidor

Längdskidepaket, check. Vallningsbara, supersnabba, tävlingsskidor av bästa sort. På rea. Nu återstår bara en startplats och några mil i benen. 

Alltså, jag är nöjd med skidorna men skräckslagen inför vad som kommer med. Nio mil är långt. Jättelångt. 

Herregud. 

Solförmörkelse

Solförmörkelse, rocka sockor, säsongsavslutning av den alpina världscupen och den internationella lycka-dagen. Det är en stressig fredag för kontoret-i-soffan-folket.

Lökar

Tala om att jag blev överraskad när jag häromdagen var ute på balkongen. Jag hade helt glömt bort att vi (eller mannen) satte lökar i en kruka i höstas. Och nu ser det ut så här. 

London är alltid en bra ide

Det finns alltid en anledning att åka till London. Förutom det uppenbara att det är, just London, är det alltid trevligt att hälsa på en gammal vän, att äta frukost på Le Pain Quotidien, att strosa runt i Mayfair, göra lite shopping på Selfridge's och bo på hotell. Om en månad, alltså. 

Vårt nästa ställe

Vi ska ju som bekant flytta till större. Jag går förbi bygget nästan varje dag. Ett stenkast bort, mitt emot förskolan. Väldigt praktiskt och framför allt bekvämt. Det är långt ifrån klart, men roligt att följa. Om ett och ett halvt år räknar vi med att kunna hänga ut ljusslingan på balkongen.

Rapport från fjällstugan - eller en trött och oinspirerad bloggares bekännelse

Nej, vi är inte där ännu. I Abisko, alltså. Fjällstugeland, insnöad och avskärmad. Även om man skulle kunna tro det med tanke på min lite ofrivilliga bloggtorka. Men just nu finns liksom inte tiden. Eller orken, inspirationen och kreativiteten som ändå behövs för att fylla den här platsen med hyfsat välformulerade inslag av text. Hur som helst. Jag har inte gett upp. Jag samlar kraft, laddar om. Vända blad skulle man kunna säga. Vi får se. Men det kommer mer.