Marcus Birro

Marcus Birro. Plötsligt är han överallt. Han är med i vartannat radioprogram, i olika sammanhang på tv och i intervjuer i tidningarna. Vart jag än vänder mig finns han där. Det måste vara nån slags promotionturné. Säkert kommer det en bok eller nått snart.

Alltså, jag gillar Marcus Birro. Jag kan liksom inte låta bli. Han är något så ovanligt som en ärlig och intellektuell, fotbollsälskande, mjuk machoman med enorm självdistans. Han älskar fotboll, han älskar Francesco Totti och han lotsar och parerar mer eller mindre patetiska, halvfulla, ensamma människor som ringer in till Karlavagnen för att ha någon att prata med på fredag kvällarna (okej, jag lyssnar på P4 men det är liksom ett helt eget inlägg).

Jag gillar också Marcus för att han inte gör sig till, han ställer sig inte in och han är öppen med sina fel och brister. Men framför allt för att han är modig. Det är modigt att våga vara ärlig. Ärlig mot sig själv och mot andra.

Marcus är författare och skriver böcker. Böcker som jag helt fördomsfullt tror är lite svåra. Jag har inte läst en enda. Men jag känner att jag kanske borde.