Tack för kaffet!

Det sägs att hunden är människans bästa vän. Inget ont om hundar, jag älskar hundar. Men människans, i alla fall småbarnsföräldermänniskans, bästa vän måste bara vara kaffet.

Just nu: dagens första kopp. Herregud, vad gott det är och vad skulle jag göra utan den?

Måndag med morotstema

Dagens tema är morötter. Det är inte ofta man börjar måndagmorgonen med en film. Till morgonkaffet såg jag må-bra-filmen Bridesmaides*. En vansinnigt rolig och mysig film och ett underbart sätt att börja veckan på. Kaffe, film och en sovande lilleman. Han tyckte uppenbarligen att den var lite sövande medan jag småflinade, fnittrade och gapskrattade. Jag till och med grät en skvätt (är fortfarande lite så där nyförlöst blödig).

Har du inte sett den? Se den NU!

Annars är dagens projekt smakportioner. Det är dags att fasa in några fler rätter. Amning och sylvassa små tänder funkar så där. Den ömma modern föreslog köttben på BVC men fick rådet morotspuré.

*Har du inte sett filmen kan jag berätta att morötter har en viktigt del av handlingen. Se där, ytterligare en anledning att se filmen.

På tal om amningshjärnan

Det är inte bara att hjärnan känns som om den är full av kletig honung och inte kopplar som jag vill, jag litar inte på den över huvudtaget. Jag som i vanlig fall alltid har koll på nycklar, plånbok och mobiltelefon dubbelkollar nu att jag har med mig allt. Hela tiden. Bebis, nycklar, mobil och plånbok. Inga större missöden har skett, tack och lov, men det är bara en tidsfråga. Och hittills har jag bara glömt bebisen en gång.

Härom dagen fick jag brev från H-M. Inget konstigt med det men jag blev lite förvirrad för det var en räkning på 731 kronor. Jag är helt säker på att jag har betalt den räkningen som var från i höstas. När jag läser lite mer noggrannt ser jag att de 731 kronorna är till godo. Hmm, ännu mer förvirring. Amningshjärnan måste ha betalt räkningen två gånger. Jahapp, men då har jag 731 kronor att handla för på HM.se.

Värre saker har ju hänt.

Och nej, lilleman kom inte till skada och jag befann mig i rummet bredvid men drack kaffe och åt kaka och glömde för ett ögonblick helt bort att jag har barn.

Glömde säga...

Att, jag har nackspärr också. Trevlig helg!

Kaffe på bit

I natt har lilleman vaknat en gång i timmen. Kanske är det tänderna eller nån elak förkylning som spökar. Trots det är han lika strålande glad som alltid på morgonen. Söt som socker är han också och det är tur för kroppen känns som gele och i huvudet en dunkande värk. Jag bad pojkvännen göra kaffe så starkt att det måste skäras med kniv.

Nu till min andra bit koffein. Over and out.

Den 23e är ett bra datum

För fyra månader sedan föddes lilleman. Den 23 oktober kom han ut med navelsträngen två varv runt halsen och en punkterad lunga. En tuff start men idag är han en frisk, stark och ljuvligt leende unge med stor aptit och två tänder på gång i underkäken.

Idag den 23 februari föddes en prinsessa. Den 23e är ett bra datum att födas på. Grattis till kronprinsessparet!

Visst är det härligt att vara föräldraledig men...

Foto: Tobias Snäll

Visst är det härligt att vara föräldraledig. Att få vara hemma med sitt barn varje dag. Se det lära sig nya saker och utvecklas till en liten individ. Det är ju en så kort tid. Det är underbart, roligt, skönt och en fantastisk förmån. Att kunna äta frukost i lugn och ro, läsa tidningen och sedan gå en långpromenad medan det snöar ymnigt eller sitta på ett kafé och dricka dagens andra latte. Det är otroligt lyxigt och att dessutom få betalt! Egentligen saknar jag ord över hur bra jag har det men ändå kan jag inte låta bli att bli lite, hmm...uttråkad.

Samtidigt som det är lite skönt och luddigt i bebisbubblan och amningshjärnan begränsar mig från att få ur mig mer än tre välkomponerade meningar efter varandra, (herregud, jag kan ju knappt hålla i gång ett samtal som inte handlar om bebiskräk och sovtider eller föra ett resonemang längre än "vad ska vi äta till middag?") är det som att jag inte riktigt deltar i det verkliga livet.

Jag försöker njuta och ta vara på tiden, som alla säger, för det går ju så fort. Snart har lilleman tänder, moppemusche och jeansjacka med nitar och påsydda tygmärken med obskyra hårdrocksgrupper. Men jag längtar efter att bli utmanad, lösa problem och känna den där kittlande känslan när man vet att något man gjort och lämnat i från sig är riktigt bra.

Det måste ju gå att kombinera på nått sätt.