Bara timmar kvar...

Bara timmar kvar tills jag åter är i paradiset. En veckas skidåkning i vårsol ska det bli. Hoppas på snö på natten och sol på dagen. En och annan bastu och massor av skönt häng med trevliga människor.

Jag lägger upp lite fräna bilder när jag är tillbaka :o)

Återfunna!

Mina dyrstavar är tillbaka! Återfunna och välbehållna. Jag visste det! Att de skulle komma fram till slut. Nu ser jag ännu mer fram emot skidåkningen i paradiset nästa vecka. Tack Malin för ditt idogna letande!

Att få hänga på Wall of fame är inget man bara gör. Det är något man förtjänar. Men att ha meriten "kräkts på toan på the White Room" (obs inte Stockholmsklubben) bidrar starkt.

Det går tydligen bra att blogga från ett hotellrum i Sunne också där jag befinner mig nu. Här är det irriterande varmt väder. Tur att jag snart får lite mer vinter.

Några bilder från stugan på ön

Ingen gotlandsstuga utan fina stenar

Alltid eld i spisen, nästan. Till höger skymtar Wall of fame

Äppelskänken från stallet

Vår fina och smarta trapp

Hört på bussen

Ett par med ett litet barn i barnvagn står bakom mig där jag sitter på bussen hem idag. Mitt på Flemminggatan säger pappan "-Det var här jag såg världens största spindel, du vet när jag skulle hämta passen" Det här låter intressant tänker jag som inte har så mycket annat att göra på väg hem och dessutom är jätterädd för spindlar. Han fortsätter och berättar hur han möter en man som helt plötsligt väjer för något på trottoaren och när han kommer närmare ser han en jättestor spindel. Pappan beskriver spindeln som "jättestor och måste ha rymt någonstans ifrån" och genast får jag bilder av fågelspindlar i tallriksstorlek med långa håriga ben och jättekroppar.

Pappan fortsätter berätta att det börjar samlas folk kring honom och spindeln och att flera tar fram sina mobiler och tar kort. Det hade han också gjort och tar fram mobilen och visar för mamman och för det lilla barnet. -Jag vill också se! vill jag ropa men hejdar mig för sånt gör man inte när man tjyvlyssnar på andras samtal på bussen. Hur spännande det än kan vara. Pappan avslutar historien med att berätta att när alla står där och fasar sig över spindeln, tycker den är äcklig och tar kort med sina mobiler kommer det en gammal dam med rullator fram och säger "-Äh, det där är en vanlig källarspindel". Paret med det lilla barnet och fotot på spindeln i sin mobil (osett av mig) går av bussen och jag kommer aldrig att få veta exakt hur stor spindeln egentligen var.

Inatt får jag sova i stugsängen för vi åker till stora ön strax. Båten går 2105 och jag längtar efter att få elda.