Dagen efter

Det är trångt i backen, precis efter starten i Vasaloppet

När jag nu, efter att sovit några timmar, försöker sammanfatta gårdagen och min upplevelse av Vasaloppet kommer jag fram till att det blir inte alltid som man tänkt sig.

Jag hade tränat och förberett mig. Allt gick enligt plan med lite roliga inslag som taxifärden till starten. Vid starten fanns det en härlig spänning i luften och det är något magiskt med drygt 15000 uppställda skidåkare. Folkfeststämning och jag fick rysningar när "Vasaloppslåten" spelades.

I backen var det trångt, trångt, trångt och den är mycket brantare och längre än man tror. Det gick bra inga brutna stavar eller andra incidenter, men det tog tid. Sen kom myrarna och där var det riktigt tungt. Obefintliga spår, inget fäste och det snöade ymnigt. (Jag var glad för mina skidglasögon.) Jag borrade ner huvudet och körde, räknade kilometer till kontrollerna och försökte göra mitt bästa. Precis som alla andra. Ingen pratade, ingen hejade och ingen tog upp mobilen och tog spårselfies. Väldigt lite folkfest, helt enkelt.

Sen gick det bättre, lite blåbärssoppa, bullar och buljong och jag kämpade mig till Evertsberg. Då är halva loppet gjort och efter det ger varje kilometerskylt lite energi. Särskilt 39 kilometer till Mora-skylten gjorde mig väldigt glad.

Men i Oxberg mindre än tre mil från målet i Mora var det stopp. Repet var draget och jag fick inte fortsätta. Jag blev väldigt besviken, arg och ledsen. Jag var hyfsat pigg och hade klarat de sista milen. Det är tungt att inte få bestämma själv om man vill bryta. Jag har förståelse att man måste dra repet någon gång, hade bara önskat att det varit lite senare.

Men jag gjorde vad jag kunde och igår räckte det inte. Visst känns det jobbigt att inte nå ända fram, att inte nå mitt mål. Men ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig.

Om några dagar kommer besvikelsen ha lagt sig och det kommer att kännas bättre. Då får jag fundera på hur planen ska se ut för nästa år.