Det fanns en tid...

Det fanns en tid då jag inte uppskattade att sitta ner i tio minuter utan att behöva torka en näsa, tvätta ett skrubbsår, hitta en snuttis, laga en bil som är trasig eller bara lösa ett världskrig. En tid då tio minuter på en trappa i moln och blåst var bortkastad tid. 

Den tiden är inte nu. Tio oavbrutna minuter på en kall stentrappa är som en dröm, en härgring. Jag nyper mig i armen. Tio minuter, rumpan är iskall och avdomnad och ingen har ens ropat "mamma".