Det enda jag kan tänka just då är att det är bättre att göra något än inget. Jag vänder honom upp och ner och skakar. Jag sticker in mina fingrar i hans mun och hals. Inget händer. Han väser lite och jag känner paniken kommer krypande. Han börjar nu bli väldigt röd i ansiktet.
Ambulansen är på väg och jag får genom mannen rådet från 112 att lägga honom på mage i knät. Just det, så gör man ju Heimlich manöver på små barn. Jag slår med min öppna hand mot hans rygg. På andra försöket flyger en enkrona ut och ungen kippar efter luft.
Jag har aldrig blivit så lättad i hela mitt liv.
Allt gick bra. Vi mår bra. Ettåringen repade sig snabbt och när ambulanskillarma kom sprang han runt som om inget hade hänt. Men de där minuterna var de värsta i mitt liv.
Så gå den där kursen, lär er hur man gör Heimlich och hjärt- och lungräddning. Man vet aldrig när man kan behöva det.
Tack till gulliga Magnus och Magnus på ambulansen och till bra hjälp på 112!
3 kommentarer:
Fy vad hemskt, skönt att det gick bra till slut!
Vad läskigt! Vilken tur att ni fann er och gjorde rätt.
Härlig resa ni har haft, vi planerar för en rejäl tripp i mars, lite oklart vart ännu...
Otroligt skönt att allt gick bra.
A-mamman, härligt! Att planera är halva resan. Ser fram emot att följa er på bloggen.
Skicka en kommentar